UlfT skrev:
Primitivt, kanske det, men om vi nu blir attackerade? Ska vi inte kunna försvara oss då?
Genom civil olydnad, gerillakrig, sabotage, terrorism osv. Dessa metoder har alltid visats sig effektivare än konventionell krigföring, ett långt och mycket relevant exempel:
Sverige blir ockuperat av Danmark. Danskarna är numera styrd av en (främlingsfientlig) diktatur, och som har en stor och stark armé. Disciplinen i deras armé är stenhård. Varken det är krig eller fred så innebär ordervägran arkubusering. Dessa hårdföra danskar tar Sverige på några veckor och möter endast lätt motstånd på grund av att det inte finns någon krigsmakt i Sverige. De svenska makthavarna blir satta i husarrest och en gemytlig dansk flagga hissas vid Stockholms slott.
Nu gick jag dock händelserna i förväg. Sverige har ju avskaffat sin extremt kostsamma krigsmakt och i stället satsat på ett socialt försvar, varvat med mindre gerillaliknande militära enheter (som i fredstid inte har tillgång till skjutvapen).
Det danska folket hejjar och hurrar över sin diktator och att intåget gick så enkelt och smärtfritt; "endast" ett hundratal människor miste livet i och med invasionen. Det är dock nu kampen börjar för oppositionen!
Vi lever i 2000-talet. Ett fritt flöde av information är en nödvändighet för ett effektivt samhälle och en kraftfull ekonomi, så även för en diktatur (med många restriktioner). Svenska motståndsgrupper börjar nu ta kontakt med varandra för att öka samarbetet, som de innan blivit lärda att göra.
En vacker dag går helt plötsligt 250 000 anställda i Sverige och 10 000 i Danmark (ett socialt försvar är internationellt) ut i en storstrejk. De nästkommande dagarna följer fler deras exempel och sammanlagt strejkar 4 miljoner människor, runt om i skandinavien - deras krav: Ett Sverige fritt från diktatur och danskarnas förtryck. Strejkerna möts med hårda medel och efter någon vecka, och tusentals människor satta i fängelse eller spårlöst försvunna, sätts åter arbetet i gång på full skala så gott som överallt. Missnöjet bland de förtryckta växer.
I stället för att helt och hållet gå ut i strejk börjar nu alla de missnöjda sinka arbetet och produktionen bäst de kan. Man kanske "råkar" spilla kaffe över datorn, eller bara "råkar" luta sig mot brandalarmet osv... Det finns inga lagar som säger att det är fel att göra ett litet misstag, och många misstag små...
Produktionen i det ockuperade Sverige är nu så låg att det inom en längre tidsperiod kommer bli extremt dyrt för danskarna att finansiera ockupationen.
(Detta är förmodligen oundvikligt, och lite sorgligt:) Nu börjar halvmilitära grupper att beväpna sig. "Hit-and-run"-taktiken sätts i gång mot danskarna. Målen är först och främst ockupationens administration och maktcentra.
Den allt sämre ekonomin börjar nu de danska soldaterna märka av. Kanske löner som kommer sent, mindre permission och möjlighet till transporter hem, usel mat, och kläder som inte lagas och byts ut.
Svenskarna, vars mål är att upprätthålla endast den mest nödvändiga produktionen, sätter nu i gång en propagandakampanj. Hälsa vänligt på vakten i fabrikslokalen. Kanske bjuda hem denne på lunch någon dag? Ge en ros till en säkerhetspolis? ;) De danska soldater får parallellt med detta det allt sämre, och moralen störtdyker. Ett vidare exempel på detta:
Ungern 1956-57, en del av Sovjetimperiet. Folket krävde ökade rättigheter och frihet. Sovjetiska stridsvagnar rullade in i städerna i ett försök att kväsa upproret. De slogs tillbaka av folket och det dröjde flera månader tills en ny anfallsvåg kom. Ungern blev ockuperat, men ockupationsmaktens generaler var noga med att byta ut soldaterna vid "fronten" ofta för att de inte skulle börja sympatisera med "kontra-revolutionärerna".
Hur som helst. Många danska soldater höjer nu sina röster för ett stopp på ockupationen, som inte enbart försämrar för svenskarna utan även för de själva. Soldater som har kontakt med nära och kära i hemlandet kommer snart bli ett problem mot diktaturen i Köpenhamn.
Motståndsgrupper i Sverige ökar sitt samarbete med grupperingar i Danmark. Strejker och sabotage börjar alltmer drabba och naturligtvis sinka produktionen i hemlandet.
Regimen svarar då med att än mer öka restiktionerna och ta till hårdare metoder. Detta innebär förmodligen en intensifierad kamp, så även med vapen. De halvmilitära grupperna får mer anhängare och blir ett hot mot den danska ockupationen.
Desertörer i den danska armén blir allt vanligare, och ett mycket allvarligt problem.
När en stor del av folket slutar att samarbeta med makthavarna i Köpenhamn så upphör även deras makt att existera. Utan samarbete från massorna, ingen makt. Regimen drivs på flykt, blir sjuten eller liknande. Alla hejjar och hurrar och de båda länderna blir efter detta alltmer integrerade:
Goda ledare under motståndstiden fortsätter förmodligen vara det även i framtiden (om de nu är så goda, är de dåliga blir de så klart avsatta). Den kamp som fördes av svenska motståndsgrupper hade ju stöd och ett intimt samarbete med sina danska kamrater. Danska soldater i Sverige har skaffat sig svenska flick- och pojkvänner. Allt detta leder naturligtvis, och som nyss nämnt fast med andra ord; till ett Sverige och Danmark inte lika splittrat utan faktiskt tvärt om.
Nåväl. Det finns dock ett problem. De halvmilitära styrkorna (de som med vapenmakt utgjorde först och främst ett hot mot danska makthavare) har ju vapen, och vapen är makt i ett samhälle där ingen tillräckligt kraftfull centralmakt för tillfället existerar. Tar dock dessa "rövarband" till vapnen för att säkra sin fortsatta makt, och sin "priviligier" så kommer de att tas om hand på samma sätt som den danska ockupationsmakten togs om hand. Inget konstig med det, dock fortfarande en risk som jag tycker bör nämnas.
Anledningarna till att det svenska militära försvaret fortfarande existerar är enkel: Konservativt tänkande! En stor och mäktig vapenindustri!
Anledningen till att ett försvar från början började existera är även den enkel: Maktfullkomliga härskare utan tolerans som inte tillät att det trampades på "fosterlandets fana" eller kunde stå ut med att andra nationer förnedrade dem själva. Vad nationen och dess folk tyckte och tänkte var en helt annan sak, och att slåss för kung och fosterland är att slåss för kung och fosterland. Jag vill inte strida och få mina ben avskjutna för min kung, och inte heller för mitt fosterland. Det jag dock motvilligt skulle kunna tänka mej är att slåss för mig själv, mina vänner och mitt folk. Aldrig för Kung Carl eller Svea Rikes skrikigt färglagda fana!
Ett bra sätt att visa detta på är att "sprida ordet", tipsa polare om böcker och så klart vägra all former av värnplikt - som en ren principhandling. Vore värnplikten frivillig skulle i alla fall jag kunna tänka mej att gå den, som en paus från skolan (eventuellt jobbet) och en chans att få nya polare. Nu kommer jag dock vägra, totalvägra. Förhoppningsvis slipper jag mönstringen eller klarar mej ur den, fast annars blir det väl fängelse och andra lustigheter som pappa Staten kan hitta på.
-
Fortsättning följer nedan...