131 svar · 2 999 visningar · startad av Rikard · sida 6 av 7
Källa: <http://www.sou.gov.se/socialforsakring/> Jag har nu i dagarna mottagit den ena i mina öron märkliga nyheten efter den andra. Varpå jag tog tillfället i akt att kontrollera vad de statliga utredningarna har kommit fram till och resultatet är skrämmande. Sverige är sjukare än någonsin. De som blir drabbade av detta är individen som inte får chans att komma tillbaka till samhället, arbetet,
Läs frågan i sin helhet →Det jag glömde att nämna med att skrota försvaret var att jag skulle gärna se att dom gjorde om det.
Att dom skrotar den värnplikt som finns, gör det till en liten men effektiv yrkesarmé istället.
Tror det blir både bättre och billigare i långa loppet.
För det finns nog ingen som kan säga att majoriteten av värnpliktiga (utbildning eller vad man ska kalla det) är värda dom pengar det kostar.
Nu var väl inte tanken att göra detta till en militärpolitisk diskussion, men ska vi se över försvaret bör vi nog se över organisationen i Stockholm. De verkar mest vara ute efter att försvara sin egen position - inte landet. Jag minns inte antalet personer som är anställda på försvarhögkvarteret i Stockholm, men det var en betydande andel av det totala antalet officerare i Sverige.
Rikard skrev:
Nu var väl inte tanken att göra detta till en militärpolitisk diskussion, men ska vi se över försvaret bör vi nog se över organisationen i Stockholm. De verkar mest vara ute efter att försvara sin egen position - inte landet. Jag minns inte antalet personer som är anställda på försvarhögkvarteret i Stockholm, men det var en betydande andel av det totala antalet officerare i Sverige.
Ok, rättning i ledet ;)
Tänkte passa på att fråga om det finns någon här som antingen via egen erfarenhet eller via en släkting eller bekant som har fått den hjälp som man vill ha, eller som inte har fått den hjälp man ska eller vill ha från F-kassan och eller sin läkare?
Min styvfar väntar, efter 2 år, fortfarande på en operation av knät.
Off topic:
Jag ber om ursäkt om mitt inlägg tre inlägg upp tolkades som att jag ville styra diskussionen tillbaka till ursprungsfrågan, det var inte min avsikt. Jag ser dock nu att det helt klart ser ut så.
En del av charmen med diskussioner på webForum är ju just att diskussionerna drar iväg åt det håll de vill.
OveRRidE skrev:
Klarar du inte av att jag tycker att du inte vet vad du snackar om, utan att köra den vanliga "åh, den stora stygga OveRRidE är taskig", så kanske du inte platsar i diskussionen, vad vet jag.
"Stor och stygg" är definitivt inte ord jag skulle använda för att beskriva dig. "Patetisk" och ibland på gränsen till "rabiat" ligger närmare till hands. Jag inser dock att det inte hör till diskussionen. Uppenbarligen har du en annorlunda syn.
OveRRidE skrev:
Men jag kan ställa en fråga istället; tycker du att ett blödande magsår är påhitt?
Nepp. Däremot är jag fullständigt övertygad om att diagnoser som "psykisk utmattning", "utbrändhet" och dyl. i många fall kan översättas till "en önskan om att slippa gå till jobbet". Jag är inte heller på topphumör varje dag, men likfan går jag till jobbet och gör rätt för mig. Jag tror säkert att det förekommer fall där folk är så pass störda att de inte kan jobba, men de är nog väldigt få.
http://www.svd.se/dynamiskt/naringsliv/did_2708004.asp
RED: stavfel
obelix skrev:
Tänkte passa på att fråga om det finns någon här som antingen via egen erfarenhet eller via en släkting eller bekant som har fått den hjälp som man vill ha, eller som inte har fått den hjälp man ska eller vill ha från F-kassan och eller sin läkare?
Jag fick den hjälp jag behövde från F-kassan när jag var djupt deprimerad och gick på medicinering en sommar. Men det var inte lätt. När jag äntligen samlat kraft och gått dit (vilket är otroligt jobbigt när man är deprimerad) så satt det en otrevlig tant i kassan som inte tog läkarintyget på allvar utan kläckte ur sig "man kan faktiskt jobba FAST man är sjuk"! Så jag gick hem och var helt förstörd. Som tur var ringde mamma och när jag berättade för henne hur det hade gått så ringde hon upp tanten och skällde ut henne efter noter. Sen fick jag sjukpenning i två månader. Det räddade hela min sommar. Vill understryka att jag inte skulle ansöka om sjukpenning om jag var frisk. Jag förstår att folket på F-kassan måste försöka gallra bort alla som inte verkar tillräckligt sjuka, men det hade nog inte skadat om de hade haft lite kunskap om depressioner.
var djupt deprimerad
Det är nog däri som problemet ligger när det gäller många sjukskrivningar. Var går gränsen för deprimiring, för visa kanske man blir helt förstörd om katten dör och man klara ingetting, andra har en annan tröskel och kanske aldrig blir så deprimerad att man känner att man måste vara hemma.
För mig som det känns idag, så tror jag att det enda som skulle kunna få mig så djup deprimerad så jag inte skulle kunna ta mig ur sängen är om något allvarligt händer ens barn. Om något annat händer så skulle jag nog vara på fötter inom en vecka.
Så om nu du blev djup deprimerad (har ingen anning varför), säg för att din syster dog, så skulle jag ha svårt att se att det skulle vara ett gilltigt skäl till sjukskrivning i 2 månader. Det är däri som problemet ligger att vi alla har olika nivåer av vad vi klarar av, och så tänker man: Kan jag gå till jobbet så kan f-n de som är sjukskrivna också göra det.
- M
En depression som kräver lång sjukskrivning har oftast inte att göra med att "katten dog" utan kan exempelvis vara resultatet av att ha levt under ej kontrollerbar stress under lång tid.
OlleBoop skrev:
En depression som kräver lång sjukskrivning har oftast inte att göra med att "katten dog" utan kan exempelvis vara resultatet av att ha levt under ej kontrollerbar stress under lång tid.
Nu var det iofs sjukskrivning p.g.a. depression som han kommenterade.
Utbrändhet existerar, jag har sett det själva på ett par arbetskollegor. Givetvis så är det framförallt stressrelaterat. Det är dock inte samma sak som att få magsår p.g.a. stress, det är helt andra symptom. Till exempel att du går och våndas över att ta dig till jobb, bara tanken på att träffa kunder, eller på annat sätt göra ditt arbete får dig nästan i panik. I vissa stadier medför det även total apati.
Skarre skrev:
"Stor och stygg" är definitivt inte ord jag skulle använda för att beskriva dig. "Patetisk" och ibland på gränsen till "rabiat" ligger närmare till hands. Jag inser dock att det inte hör till diskussionen. Uppenbarligen har du en annorlunda syn.
Ja, det har jag. Jag är av åsikten att du helt enkelt är en fegis som inte står för vad du säger, utan måste ta den enkla vägen ut; spela ljusets förkämpe. Jag blir illamående av såna som du. Du förkastade i stort sett alla diagnoser baserade på överarbetning eller stress genom det inlägget och jag tyckte att du inte visste vad du snackade om. Istället för att förklara dig, så började du kasta skit på mig?
Tycker du verkligen att det var ett så lysande inlägg?
Skarre skrev:
OveRRidE skrev:
Men jag kan ställa en fråga istället; tycker du att ett blödande magsår är påhitt?
Nepp.
Okej, det var ju vettigt av dig. Kan du förstå att ett magsår kan uppstå p.g.a. t.ex. jobb?
Gladh skrev:
Var går gränsen för deprimiring, för visa kanske man blir helt förstörd om katten dör och man klara ingetting, andra har en annan tröskel och kanske aldrig blir så deprimerad att man känner att man måste vara hemma.
Enligt den vanligaste(?) definitionen av depression, kallad DSM-IV, så finns det 9 kriterier, varav 5 måste vara uppfyllda för att man ska kunna kalla det egentlig depression. Det är också något som ska bekräftas av läkare och/eller psykolog.
Gladh skrev:
Så om nu du blev djup deprimerad (har ingen anning varför), säg för att din syster dog, så skulle jag ha svårt att se att det skulle vara ett gilltigt skäl till sjukskrivning i 2 månader. Det är däri som problemet ligger att vi alla har olika nivåer av vad vi klarar av, och så tänker man: Kan jag gå till jobbet så kan f-n de som är sjukskrivna också göra det.
Jag tror ärligt att vissa lyckligt lottade människor inte kan bli deprimerade. De hanterar sina inre kriser annorlunda, t ex genom att koncentrera sig på arbete. Den typen av människor har också väldigt svårt att förstå hur och varför andra blir deprimerade, samtidigt som deras sätt att lösa problemet genom arbete, oftast inte fungerar för människor med benägenhet för depression.
Att säga att människor är inbillningsjuka och raljerar över dessa löser inga problem. Jag har också svårt att tro att man kan få människor att bli friskare genom att minska ned på sjukersättningen. Enligt mig är det enda rätta att ta reda på vilka faktorer som ligger bakom ökningen av sjukskrivningar och sen ändra på dessa. Eftersom vi haft generösare sjukersättning innan och åtstramningar inte har minskat sjukskrivningarna så kan man misstänka att den rätta lösningen inte ligger där.
Generösare innebär inte automatiskt att man nu nått en punkt då folk inte längre tycker det är "värt" att gå hemma. Hand i hand med ett hårdare arbetsklimat så kanske det till och med är mer förmånligt nu, fast ersättningen är lägre. Inte monetärt, utan mot bakgrund av vilken insats som skulle krävts på arbetsmarknaden. Man kan inte dra en slutsats enbart baserad på en faktor i detta fallet.
Så om ett hårdare arbetsklimat leder till att fler blir sjuka så ska vi sänka ersättningen istället och hoppas att de jobbar iallafall???
Är det inte bättre att förbättra arbetsmiljön istället?
Bara för att arbetsklimatet är hårdare så behöver det inte vara fel. Jag har varit inne på det innan, jag har ett heltidsjobb som egentligen är runt 130% mot ett heltidsjobb. På den tid som blir över driver jag ett eget företag.
Det är tufft och jobbigt, men det är så verkligheten är idag. Hur tror du det blir nu när regeringen vill att Sverige ska konkurrera med låga löner? Det lär ju inte bli bättre direkt. Jag tror att vi under de senaste 10-15 åren har haft en utveckling som alla helt enkelt inte kan hantera.
Sänk sjukersättningen och öronmärk resterande summa (upp till 80%) för rehabilitering (om det behövs). Andra sätt att stimulera till ett bättre klimat kan ju vara att helt enkelt ge företag bättre villkor att nyanställa, eller tempanställa på.
När jag tänker på vilka arbetsklimat de med låga löner som vi konkurrerar med har så hoppas jag verkligen inte att de kommer fortsätta acceptera att arbeta under liknande förhållanden. Jag vet att som det är idag så har de inte mycket val. Men ärligt talat, har inte de också rätt till en acceptabel arbetsmiljö?
Låg lönade arbeten som inte behöver vara stationerade i sverige som kommer ändå att flyttas till låglöne länder hursomhelst inom en snar framtid.
Skulle också säga att låglöne arbeten upfyller en viktig funktion i samhället, dom ger billigare produkter för företagen och ett lönsammare klimat vilket gynnar konsumenterna, låg löne jobben är bra för unga och studerande och liknande att ha, dom brukar oftast också vara kort tids arbeten som sysselsätter många perosner och håller dom borta från a-kassan och våra skattepengar.
missModesty skrev:
Eftersom vi haft generösare sjukersättning innan och åtstramningar inte har minskat sjukskrivningarna så kan man misstänka att den rätta lösningen inte ligger där.
Det stämmer faktiskt inte. Statistiken påvisar med oönskad tydlighet att sjukskrivningarna rasade i höjden när man höjde sjukersättningen från 70 % till 80 % för ett par år sedan.
Jag vill dock fortfarande hävda att siffrorna i sig är ganska ointressanta. Pengarna ska inte läggas på bidrag, de ska läggas på aktiv rehabilitering.
Jag tror nog att man bör skilja på långtidssjukskrivning och vanlig sjukskrivning. Om folk inte har råd att vårda sig själva vid t.ex influensa lär det leda till högre samhällskostnader i det stora hela.
