21km Göteborgsvarvet 2004
110 svar · 3 164 visningar · startad av Dryden · sida 2 av 6
Frågan, av Dryden
Det här är den officiella tråden för 21km Göteborgsvarvet 2004... ...då jag tycker att den gamla varvet-tråden blev för lång. Hur många har börjat att träna? Det är ju bara tio månader kvar nu. :) Var ute en sväng idag för första gången på en månad och det var tröttsamt. Ska ge mig ut på torsdag igen tror jag. Så här i lagom tid innan tänkte jag presentera mitt mål med varvet 2004: att springa
Läs frågan i sin helhet →
Just nu försöker jag att köra 4 pass i veckan, två 5km och två 7km. Skall försöka öka upp träningsdosen framåt vintern och möjligen lägga in betydligt längre sträckor på schemat.
Wow! Det låter ambitiöst. Själv har jag dragit ner ganska mycket på joggandet efter EM-loppet.
Förhoppningsvis infinner sig löplusten snart igen.
Ett problem är att jag flytta in mitt i centrala Göteborg och här är det ruskigt tråkigt att springa. :(
Web-Tor skrev:
Just nu försöker jag att köra 4 pass i veckan, två 5km och två 7km. Skall försöka öka upp träningsdosen framåt vintern och möjligen lägga in betydligt längre sträckor på schemat.
Wow! Det låter ambitiöst. Själv har jag dragit ner ganska mycket på joggandet efter EM-loppet.
Förhoppningsvis infinner sig löplusten snart igen.
Ett problem är att jag flytta in mitt i centrala Göteborg och här är det ruskigt tråkigt att springa. :(
Jo, det kan ju vara ett problem med att hitta fina ställen att springa på om man bor mitt inne i smeten. Dock lider jag själv inte direkt av det problemet eftersom jag bor ute på vischan, här kan man ju springa som man vill. ;)
Ser inte några som helst problem med att träna inne i städer, i Göteborg är det inga stora avstånd om man vill ta sig till områden om är perfekta för löpning!
Önskar Dig lycka till!
Du kan jag berätta vad som är problemet:
Vill jag springa en i 30 minuter vill jag inte att det ska ta ytterligare 30 minuter att ta mig fram och tillbaka till träningsområdet.
Träningsområdena i Gbg är ju inte heller så roliga att springa i.
När jag är på landet är det betydligt lättare att motivera sig till att kuta i en timme. Där är det bara att öppna dörren och ge sig av in i skogen.
filippo - den förlorade sonen - är tillbaka på wF! Härligt! :bire
Stadslöpning kan vara ett litet problem, känner i alla fall jag. Det känns så stressande att kuta i stadstrafik och personligen föredrar jag att ligga ute på lite lugnare vägar/områden. Dessutom slipper man korsa massa obevakade och även bevakade övergångsställen och så vidare.
Men Web-Tor, du bör väl inte ha så långt till exempelvis Slottskogen? Fast det ligger något i det du säger, om det tar 30 minuter att kuta dit så. :l
Web-Tor: jag är helt med på vad du menar!
Är du med och springer i någon klubb?
Om inte så kan det vara något, det är oftast lättare att träna i en grupp, finns många bra löparklbbar för alla nivåer i regionen krin Gbg.
Nä, jag är inte med i någon klubb.
För mig är löpningen inte så viktig. Jag springer lite då och då för att det är kul och för att få röra lite på mig.
Det tar mig bara 5-10 minuter att springa till Slottsskogen men även där är det ju ganska mycket folk och tråkig asfalt.
Är inte så bekant med Slottskogen men jag har bestämt för mig att det även finns lite terrängvägar där. Jag har säkerligen fel. :)
Själv har jag 300m till elljusspår som hänger ihop med Östersunds skidstadion. Med andra ord - ett par mil med löparsträckor om jag känner för det. :e
Ok, det är bara att intala sig själv va jäkla gott det känns när man kommer hem, trots dåligt väder och tråkiga slingor! ;)
Med nytt pers på Halvmara för 3 dagar sedan så ser jag redan fram emot Göteborgsvarvet!
Men tyvärr så är det en tung vinter som man ska igenom först! :l
Oh jäklar vad skönt det var att kuta igår, inte sant filippo? Hällande höstregn och vindstilla. Sedan att brorsan lyckades lura ut mig på ett obelyst barkspår är en annan sak. :e
Helt klart skönt! :)
Dryden skrev:
Sedan att brorsan lyckades lura ut mig på ett obelyst barkspår är en annan sak.
Du får väl vänja dig, det är ingen söndags tur direkt om du vill få nån träning!
springa i gb
Tjena Allesammans!
Jag funderar också på att springa Göteborgsvarvet 2004. Fast jag är inte riktigt säker. I och med att jag var aningen sjuk förra året, men ändå genomförde så har jag fått ett trauma inristat i hjärnbarken. Det var de 90 tyngsta minuterna i mitt liv! Kändes som pannbenet skulle forsa ut ur näsan..
Vad tycker ni.. skall man springa där igen? eller välja en annan halv mara?
träningshälsningar
/matte
"Göteborgsvarvet är en folkfest!" får i alla fall mig att tänka positivt! När jag kutade 2002 så började jag känna mig helt slut från det att jag hade kutat över Älvsborgsbron. Då var det cirka 15km kvar. Och jag tänker kuta igen. Jag åker dessutom 80 mil enbart för detta. ;)
Klart du ska springa Göteborgsvarvet! Årets höjdpunkt no1
Säger bara 1 sak till löpningen: :f
Lycka till!
Citat från: Robert Bäckman
Det är en kamp. Livet alltså. Efter skola, lumpen, 13 år i arbetslivet, fru
och barn så borde kampen vara över och man borde ägna sig åt att njuta av
tillvaron. Men gör man det? Nej! Istället ägnar man vinterns lediga stunder
åt att halka omkring på gatorna i jakten på fler och fler kilometrar. Under
våren blir långpassen riktigt långa och man får använda både karta och
fantasi innan man ger sig ut. Allt för att springa tillräckligt lång stund.
Andra motionärer brukar berätta om 3-kilometers spåret som är så vackert på
våren, jag berättar om söndagens 140 minuterspass och vätske-bältet jag
köpte förra veckan och möts av frågande blickar som undrar: Är du riktigt
klok? Antagligen har det ingenting med klokhet att göra när man anmäler sig
till en marathontävling, snarare ett behov av att testa sig själv,
nyfikenhet helt enkelt."Kan jag springa 42195 meter och i såfall hur lång tid tar det?"
En väldigt underlig fråga att ställa sig själv, det kan medges, men de
flesta som gjort det har antagligen sprungit några millopp som gett mersmak
och kanske har en och annan halvmara avklarats med orken någorlunda i
behåll.
Det ena leder till det andra. Och plötsligt står man där, på Östermalms
IP i sitt Coolmax-linne, tar några sista klunkar vatten och tittar på
klockan tillsammans med ungefär 10000 andra som ställt sig samma underliga
fråga.Spänningen känns i luften när vi släpps upp på Lidingövägen och likt kalvar
på grönbete sprätter vi iväg mot avspärrningarna för att få en bra plats i
ledet. Det småfnissas åt de hålltider som speakern läser upp för publiken,
för oss som står här i den blå gruppen är det nog inte många som kommer ens
i närheten av dessa otroliga tider.Det är varmt och allt vatten man bälgat i sig vill ut. Solen pressar på och
där gick startskottet! Det piper till från tusentals tidtagarur, man tar
några trippande steg och sen drar det igång, det väldiga människotåget
börjar röra sig ner mot Valhallavägen stadigt ökande farten. "Gå ut lugnt,
låt dig inte dras med, fem sparade minuter på första milen kan bli 30 extra
på andra varvet" susar runt i huvudet medan jag dras med i ett rätt hyggligt
tempo.
Vid Valhallavägens slut och in på Gärdet springer jag förbi den där
stjärngossen med struthatt som jag snackade med på halvmaran förra året, han
har fått sällskap av en tomte i år. Vi hejar och jag tar sikte på buskarna
längre upp för att lätta på trycket efter allt vattenintag. Puh, nu går det
lite lättare att springa. Första vätskekontrollen känns nästan onödig, men
det är dumt att chansa, så en mugg vatten slinker ned. Passar även på att
blöta håret i första duschen. Benen springer på av sig själva över
Djurgården och på väg in mot stan tätnar publikleden och hejaropen. Vid 10
km-skylten slänger jag en blick på klockan: 44 minuter! Drar snabbt bort de
2-3 minuter som gick åt i buskarna på Gärdet, oj då, det har visst gått lite
fort tänker jag och känner mig lite orolig, men benen travar på i samma
tempo och snart är jag på väg över Västerbron. Snacka om överskattad bro,
flinar jag självsäkert för mig själv, för jag känner mig fortfarande fräsch,
varm och törstig såklart, men med kraft i benen.
Det lunkar på bra, publiken stöttar med hejaramsor och snart passeras
Stadion och första varvet är avklarat. Det är då det börjar, Stockholm
Marathon, nu efter 22 km börjar Maran. Det är nu det börjar bli riktigt
varmt, det är nu man börjar tänka på nästa vätskekontroll, den där på
Gärdet, allra längst bort, längs den där soliga vägen. Dessutom är det nu
dags för ben och fötter att göra sig påminda om sin existens. Det är nu
kampen börjar.På väg in på Strandvägen är jag trött, varm och kroniskt törstig. När jag
närmar mig Kungsträdgården med sina täta publikled börjar det göra
ordentligt ont i fötterna, mina 43:or till fötter känns som 45:or och
musklerna på lårens framsidor smärtar för varje steg. Det är nu den stora
brottningsmatchen börjar. Jag har varit med om det här förut. I lumpen, som
jägarplutonsbefäl, var jag ofta i samma situation, när trötthet och smärta
fick en att vilja slänga ryggsäcken och bara lägga sig ned och sova. Men,
man travade på, förvisso till stor del på grund av att man befann sig "in
the middle of nowhere".
Man börjar brottas med sig själv. Mentalt alltså. Den hårda sidan säger:
Det är inte långt kvar nu, det här går jättebra, man orkar mycket mer än man
tror... Den veka säger: Åh fy f-n... nu orkar jag inte längre, aj mina ben,
mina fötter, jag kommer att bryta när som helst nu...
Men, se då kommer en vätskekontroll! Ahh... en bananbit, två muggar
sportdryck och en 20 meter lång promenad kan göra underverk. Plötsligt
kommer kraften tillbaka och benen trummar på igen, det gör ont, men man får
inte känna efter för mycket. Någon påhittig typ i lumpen påstod att "Smärta
är bara lite vekhet som lämnar kroppen".Och så fortsätter det under de sista 13 kilometrarna. Hopp och förtvivlan
brottas om herraväldet över min kropp, jag ser knappt åt publiken när de
ropar mitt nummer och hejar på. Mina ögon söker bara nästa vätskekontroll.
Jag vill vara i mål nu, tänker jag på St Eriksbron, trots intag av både
banan och sportdryck bara 200 meter tidigare så känns mina ben ordentligt
möra och kraftlösa. I Odengatsbacken upp mot Valhallavägen ger mina ben upp.
Jag går. Mina ben börjar gå istället för att springa. Och i min hjärna
flinar "den veke" skadeglatt, he-he jag vann, tunnis!
Det är då jag blir förb... ! Det är då jag tar till de sista krafter jag
har kvar, biter ihop och låter mina plågade vader (som skriker om nåd)
trycka iväg benen i ett plågat joggartempo. Jag springer igen! Det är säkert
inte vackert att se, det är inga kraftfulla löpsteg, men det är löpsteg och
nu vägrar jag att ge upp. Jag svänger stönande av från Valhallavägen och
snubblar den lilla vägen ner mot Stadion, ah... ooh... nerförsbacken, om än
så kort, är ingen lek för dessa ben. Jag springer in på Stadion, samma
stadion som var så häftig förra året då jag spurtade mot mål efter
halvmaran, men nu är den inte alls lika häftig. Nu är den reducerad till ett
oändligt halvvarv innan mållinjen kan brytas. Jag flinar trött åt en tok,
som liksom jag för ett år sedan, spurtar med allt vad han har kvar för att
klättra några placeringar och spara en minut eller två.
Jag tar mig slutligen springandes in i mål! Min mun släpper ur sig ett:
Ååååh fy f-n... när jag stapplande tar mig fram i fållan. Jag får min medalj
och tar mig sedan sakta linkande ner mot Östermalms IP och den berömda
trappan (den prövningen var inte överdriven!).Jag sitter sedan på planen och luftar fötterna, dricker, äter glass och
choklad. Jag flinar åt killen som försiktigt, grimaserande slår sig ned
intill. Han flinar tillbaka och säger något obegripligt på finska. Jag bara
ler och håller med. Det är då en behaglig känsla infinner sig, ett lugn
efter stormen kan man säga. Jag känner mig... nöjd, ja, till och med stolt
över få att sitta här med alla andra löpare, vi som klarade det.Jag gav svar på den där underliga frågan. Jag kunde springa 42195 meter, och
det tog mig 3 timmar, 38 minuter och 43 sekunder. Jag hade gissat på dubbla
halvmaratiden plus en halvtimme. Det slog fel med 4 minuter. Tusan också :-)
Visst låter de underbart! :birp :P ;)
Vilken härlig höstkväll! Var ute och kutade 40 minuter ungefär i denna vindstilla, stjärnklara kväll! Man njuter av varje steg. :D
Jag passade på att testa en ny variant idag, som jag bara testat en gång förut - nämligen att springa till musik (första och enda gången tidigare var för några år sedan då en MD åkte med ut i 100m innan batterierna dog :OO). Så, jag tog med min lilla radio och rattade in RixFM. Vilket misstag! Så jäkla hysteriskt att jag inte pallade med skiten mot slutet. Nu ska jag skaffa en mp3-spelare så jag kan välja musiken själv. ;)
Någon mer som har fått brev från Göteborgsvarvet?
Var det hos någon mer det stod "Vi saknade dig på startlinjen i våras!"? :r ;)
Är det något mer som har utebliven träningsångest? Jag känner mig ganska taggad nu. :)
Någon mer som har fått brev från Göteborgsvarvet?
Japp!
Var det hos någon mer det stod "Vi saknade dig på startlinjen i våras!"?
Min flickvän. :e
Är det något mer som har utebliven träningsångest?
Jag ska ligga lågt fram till nyår - då ska jag börja löpträna igen.