Att du är ensamstående förälder visar att du klarar av att ta hand om ditt barn på ett utmärkt sätt utan någon kvinna
Nej, det bestrider jag inte. Inte heller att en ensamstående inte skulle vara KAPABEL... mina åsikter baserar jag på hur jag själv saknade min pappa under uppväxten.... även om de inte var skilda så fanns han sällan till hands. Men visst, det är kul att höra att någon som växt upp med en av föräldrarna tagit detta bra :) .
Jag tror även att det är en klassfråga. Om en ensamstående mamma eller pappa sitter med ett mindre lönande arbete, eller inte har tillvaron tryggad på annat vis och är tvungen att formligen slita och stressa för att hinna med arbete, hushåll och barnens behov så är det ingen bra lösning (även om det är den bästa i just det läget). Självklart får man göra det bästa av situationen och försöka skapa en bättre tillvaro - men det är inget ideal att sträva efter. Jag ser hellre att man kan erbjuda ett adoptivbarn en bra grundtrygghet. Det spelar ju egentligen ingen roll hur mycket kärlek man har - om man inte hinner visa den! Ett ord från många ensamstående är just STRESS. Och jag är böjd att hålla med. Med dessa ord menar jag inte att en ensamstående, är OLÄMPLIG som adoptivförälder (eller som förälder överhuvudtaget) utan att det är mindre lyckat av ovan nämnda anledningar. Jag kan ju ha fel, men det är iaf hur jag tycker.
------------------
Ancilla, face mea laganum!
[Redigerat av PeW den 12 feb 2001]