Det här med att må bra..gör ni det ?!?

Många är tipsen... mediciner och terapi har nämnts.

1. Mediciner är ett kompliment och endast ett kompliment till annan cooping... eller nja... borde vara i vilket fall. I dagens läge skrivs det ut på tok för mycket lyckopiller. En depression kan i viss mån beskrivas som det moment 22 där man behöver lite extra ork för att kunna ta sig tillbaka men där orken kommer först när man har tagit sig tillbaka. Medicinen kan här lyfta upp en till en nivå där man orkar ta reflektera över sin situation och vidta åtgärder.

Den som någon gång ätit lyckopiller vet att man dock mår "bra" men inte BRA! SSRI-preparat har en tendens att plana ut hela sinnestämningen. Utan sina positiva och negativa emotioner känner man sig inte som sig själv.

2. Terapi. Av någon anledning tenderar folk att rekommendera KBT så fort terapi blir aktuellt. KBT är trendigt men de långvariga resultaten kan ifrågasättas och likaså huruvida grundantagandet om relationen Negativa Scheman -- > NAT --> emotion :l Jag säger inte att det är brukbart men Rätt terapi på rätt plats! Nu känner inte jag Joaquins situation men är terapi nu aktuell så varför inte något från den existentiella skolan?

Nu har den här tråden legat på is ett tag, vilket kanske tyder på något positivt :)

Faktum är att det faktiskt varit bra ett tag av någon anledning. Tyvärr flög det över mig här igår som en sandstorm eller nåt. Helt plötsligt blir jag helt apatisk. Vill helst bara ligga ner och inte svara i telefon eller prata med någon. Samma känsla infinner sig även idag och alla positiva känslor är borta.

Hur har ni hanterat seperationer ? Är det normalt att det dyker upp saker efter nästan 3 år som man bara inte kan skratta åt, utan som gör att man bara känner nästan panik ?! Hur bearbetar ni era motgångar så att ni sedan kan släppa dem och se framåt ?

jag kan ärligt säg att jag mår skit för tillfället, men det är inte så undra på med tanke på de sjukdommar jag har just nu.

Joaquin skrev:

Nu har den här tråden legat på is ett tag, vilket kanske tyder på något positivt :)

Faktum är att det faktiskt varit bra ett tag av någon anledning. Tyvärr flög det över mig här igår som en sandstorm eller nåt. Helt plötsligt blir jag helt apatisk. Vill helst bara ligga ner och inte svara i telefon eller prata med någon. Samma känsla infinner sig även idag och alla positiva känslor är borta.

Hur har ni hanterat seperationer ? Är det normalt att det dyker upp saker efter nästan 3 år som man bara inte kan skratta åt, utan som gör att man bara känner nästan panik ?! Hur bearbetar ni era motgångar så att ni sedan kan släppa dem och se framåt ?

Du borde nog börja fundera över vad i din vardag som påverkar dig så starkt att det får dig att helt plötsligt bli, som du beskriver, apatisk. I många fall kan det handla om starka associationer, som ofta är ganska långväga eller långsökta, men som undermedvetet sätter av reaktioner i ditt tänkande som får den effekt som du beskriver, eller annan.

Gå igenom den dagen då det hände, fundera på vad du gjorde, vilka du träffade, vad du såg eller upplevde, allt som har den minsta koppling med det jobbiga ämnet. Ofta handlar det om undermedveten påverkan och det är inte alltid lätt att förstå varför just när allt är som jobbigast.

Dessutom är det viktigt att förstå att man kan göra något åt sin ångest och att man kan arbeta fram metoder själv för att minska ångestkänslorna, genom att bara försöka se logiskt på dess "avtryckare".

Personligen mår jag relativt bra just nu, med de vanliga "återfallen" in i min problemperiod. Oftast inträffar dessa när jag dricker alkohol. Där är ju en självklar förstärkare och en association till det som varit mina problem (inte just alkoholproblem, kan nämnas, utan snarare olika syn på den i ett förhållande) och något som jag vet jag kan tänka på och förebygga. Vid stressiga situationer eller större vägval, har jag fortfarande problem som jag försöker hantera.

Vet inte exakt vad som drog igång det med droppen var nog när jag tyckte mig skymta mitt ex namn i min kompis facebook. Vet inte varför, men det är nog känslan av att de pratar och jag inte har någon kontakt alls. Känner mig utanför och lite sviken faktiskt, trots att ingen gjort något fel.

En annan grej kanske kan vara att jag jobbar hemifrån för tillfället. Träffar alltså inte mycket folk och har mycket tid att fundera och grubbla och kanske t.o.m inbilla mig en massa saker. Sen är jag ju som sagt inte så pigg på att gå ut och träffa folk, så det blir en ond cirkel av det...

Obelix: Det låter ju inte bra. Lider med dig...

Joaquin skrev:

Vet inte exakt vad som drog igång det med droppen var nog när jag tyckte mig skymta mitt ex namn i min kompis facebook. Vet inte varför, men det är nog känslan av att de pratar och jag inte har någon kontakt alls. Känner mig utanför och lite sviken faktiskt, trots att ingen gjort något fel.

Att du känner utanförskap och sviken är inget konstigt alls i en sådan situation, även om någon inte egentligen "svikit" dig. Människors liv går vidare och ens liv påverkar andras, på många sätt också utan att man själv vet om det eller kan påverka det. Jag har känt samma sak, när den flickvän jag flyttade till Malmö med bröt upp (för tredje gången) och i stort sett "tog" alla mina vänner med sig. Din reaktion är inte alls konstig och jag tror du bör börja fundera i banorna över vad du kan göra åt denna "konfrontation" som uppstår när du får associationer till denna person. Det låter hårt, men du kommer liksom inte komma undan, man kan inte radera en människa ur sitt liv, hur mycket man än vill. Du måste börja försöka "träna" i att ta de här smällarna, lite i början och mer och mer, det är det enda sättet. Tro mig.

En annan grej kanske kan vara att jag jobbar hemifrån för tillfället. Träffar alltså inte mycket folk och har mycket tid att fundera och grubbla och kanske t.o.m inbilla mig en massa saker. Sen är jag ju som sagt inte så pigg på att gå ut och träffa folk, så det blir en ond cirkel av det...

Det är enormt viktigt att fortsätta vara social eller utöka sitt sociala leverne, trots att man mår dåligt, annars blir det en ond cirkel. Fråga vilken terapeut som helst; ensamskap är inte bra om man har t.ex. ångest eller grubblar. Även om det känns "fel" att gå ut eller faktiskt unna sig skratt eller en dag i parken eller en rejäl shoppingrunda, så är det din rätt; oavsett om du är sjuk, har ångest eller vad det nu kan vara. Att andra inte förstår hur det är att må dåligt, det är inget man ska bry sig om, det är inte relevant.

Så; ut och gör något! Här i Malmö är det en solig och fin höstdag som visar sig.

Om man aldrig mår dåligt så kan man ju inte må bra heller, tänk på det :)

Quid skrev:

Om man aldrig mår dåligt så kan man ju inte må bra heller, tänk på det :)

Det är helt rätt, sen tycker jag det är skillnad på att må dåligt och må dåligt, men du har helt rätt i det. Man uppskattar inget om man inte får vara utan det....

Jag har själv mått dåligt fram och tillbaka den senaste tiden men just nu så mår jag mest bra. Jag försöker ha saker att göra hela tiden. Så nu har jag tre jobb, samtidigt som jag försöker hinna med skolan och ska starta eget. Man ska givetvis inte stressa ihjäl sig, det mår man ju inte bra av heller.

Men att hela tiden ha annat att tänka på är nog en fördel. Och mår du dåligt av folk som skriver på Facebook (förstår för övrigt exakt hur du känner) så sluta hänga där! Alternativt ta bort de vännerna som stör dig från listan. Det hjälper.

Jag är inte registrerad där. Såg listan via en annan användare mer av en slump..

Vad är skillnaden på en terapeut och en psykolog ? Funderar på om man skulle kontakta någon av dessa för att försöka få fram vad det är som gör mig så nere.

Min läkare tog bland annat prover på B12- och folsyravärden när vi diskuterade, för att utesluta nedsatta nivåer på dessa värden. De kan tydligen ha inverkan på hur man mår rent mentalt. Jag hade något för dåliga värden och fick i hemläxa att äta mer rent kött och mer gröna grönsaker. Jag får väl de uppföljande värdena vilken dag som helst nu, så får vi se om det haft någon inverkan.

Kolla med din läkare och rådfråga denne om förslag på terapeut eller psykolog.

Joaquin skrev:

Jag är inte registrerad där. Såg listan via en annan användare mer av en slump..

Vad är skillnaden på en terapeut och en psykolog ? Funderar på om man skulle kontakta någon av dessa för att försöka få fram vad det är som gör mig så nere.

Jag tror att skillnaden är att terapeuter får skriva ut medicin. Det får inte psykologer. Eller så blandar jag ihop en psykiatriker med psykolog...

Jag gör väl en inflikning i denna tråd också för den är väldigt bra.

Jag har under de senaste åren genomlidit ett par personliga tragedier som tagit väldigt hårt på mig och ändrat mig som person till viss utsträckning. Min far gick bort för ett tag sedan, vilket fick mig att inse hur jag som person behandlar saker av den naturen. Vissa försvinner ner i ett djupt hål utan rep och vissa studsar upp igen. Jag studsade upp. Efter en tids sörjande och isolation insåg jag att saker inte kommer att bli bättre av det utan att livet går vidare.
Det finns vissa som kommer och säger att "tiden läker alla sår". Skitsnack. Det enda tiden gör är bildar en skorpa över dessa som man ständigt måste klia på för att inte glömma. För att bevara det minnena som man håller kära.

Det är lite detta som är kontentan av vad jag försöker få fram. Det är inte den aktuella situationen man är i som är viktig utan det är hur man väljer att hanterar denna. Vaknar du på morgonen och tänker "idag kommer allt att vara skit" så kommer du att uppleva dagen så också. Om du tänker att "jaha nu snackar de skit om mig igen" när du hör något par samtala så kommer du känna dig värdelös. För mig personligen är tolkning av situationer en stor del i hur jag känner mig. Tänker jag att "äsh hon glömde säkert bara att ringa" istället för "jaha nu blev man ignorerad igen" så är det gigantisk skillnad för mig.

Som läsning kan rekomenderas Anthony Robbins. En av de verkligt stora personliga tränarna.

En passande historia i sammanhanget också:

Michael är den typen du älskar att hata.
Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
"Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".

Han var en naturlig inspiratör.

Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för
den anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael och

frågade honom:

"Hur lyckas du?"

Michael svarade:
"Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: du har två val idag. Du
kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt
humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något
dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller att dra lärdom av det. Jag
väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig,
kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på
de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet."

"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag.

"Det är det", svarade Michael.
Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation
ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk
skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller
dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv."

Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefter lämnade jag
företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på
honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att
bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig olycka
med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och
flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven från sjukhuset med
skenor längs ryggen.

Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur
han mådde, svarade han: "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit
tvillingar. Vill du se ärren?" Jag avböjde erbjudandet om att se ärren,
men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
"Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Michael.
"Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde
välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva".

"Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag.

Michael fortsatte: "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden
att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen
och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag
vettskrämd. I deras ögon stod
skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något.

"Vad gjorde du då?", frågade jag.

"Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael. Hon
frågade om jag var allergisk mot något. "Ja", svarade jag. Läkarna och
sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett
djupt andetag och ropade: "Tyngdkraften". Genom deras skratt sa jag till
dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död".

Michael överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av
sin fantastiska inställning.

Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.

Måste sticka, så jag hinner inte diskutera mer just nu.
Ville bara skriva att det var ett fantastiskt inlägg jonne, och historien gjorde mig tårögd..med ett leende. Tack !

Joaquin skrev:

Vad är skillnaden på en terapeut och en psykolog ? Funderar på om man skulle kontakta någon av dessa för att försöka få fram vad det är som gör mig så nere.

http://www.sjukinfo.net/patinfo/ao.html
http://www.sjukinfo.net/psyk.html

Du kan se i telefonkatalogen inom ditt landsting, var din vuxenpsykiatriska mottagning finns och/eller sjukhus, bara ringa till växeln så kopplar dom dig vidare, där får du kontakt med en psykiatriker. Modigt och bra att du vågar ta detta steg, för du bör inte gå omkring så här och vara nedstämd och ledsen.

mvh/LoLo :)

Det är dags att sluta ljuga för sig själv och inse att demonerna inombords ständigt jagar en. Jag önskar verkligen att jag på ett enkelt sett kunde bli av med vissa känslor, eller stänga av, samtidigt som jag hellre är olyckligt kär än inte kär alls.

Livets dilemma och helvete.

Först vill jag ge en eloge till jonne för ett utomordentligt inlägg.
Därefter vill jag säga att det finns ingen skam eller svaghet med att ta kontakt med en psykolog för att få vädra lite och få hjälp med att spåra anledningen till att man mår dåligt.

Därefter vill jag berätta lite om min kväll som slutade med att vara helt underbar.
Jag var ute med en nära vän till mig som jag har känt sedan tidig ungdom, och hon känner till mina tidigare situationer. Situationer som ledde till kraftig depression.
Min bror avled för många år sedan genom medveten handling. Detta lade banan för min framtid genom att han var min förebild och i samband med detta så såg jag också hans val som en möjlighet.
Detta anledde till att jag ofta i tunga situationer ofta vände mig mot hans val av lösning och funderade över nackdelarna samt fördelarna, men resultatet vägde alltid åt samma håll: "Jag kan inte såra mina vänner/bekanta och familj".
Dock så är man inte alltid under sina sinnens fulla bruk och alternativet kan verka vara mindre katastrofalt, men förhoppningsvis tillräckligt illa för att man ska förstå innebörden av en sådan extrem handling.

Det jag har insett efter kvällen är att alla människor utsätts för olika utmaningar i livet, och det finns nog ingen människa i världen som aldrig utmanas psykiskt under livets gång, så konceptet "Jag har haft det så tungt i mitt liv" håller inte riktigt helt ut då många människor har varit med om tunga upplevelser och klarat sig igenom det. Detta innebär dock inte att man ska bita ihop och köra på tills man når den absoluta gränsen, utan det innebär mer att du ska inte sky några medel för att försöka nå en någorlunda bekvämlig balans av lycka och uthållighet. Livet är långt och det är många hinder på vägen, men det gäller att lära sig hantera dessa hinder på bästa sätt utan att falla ner i gropen, vilket (oftast) kräver hjälp från vänner eller professionella aktörer. Det är ju inte utan anledning det finns ett yrke som psykolog/kurator.

Jag vet inte om det verkar logiskt, men jag har börjat inse att lycka handlar om, som jonne skrev, medvetna val samt tro på att du själv är stark nog att tro på att de val du gör är rätt. Vilket står för karaktär och styrka. Detta är inget man får gratis när man föds, utan det är något man bygger upp under livets gång, och det finns inte mycket som stärker det mer än motgångar, liksom det mesta i livet. Men det gäller att ha uthållighet och tron på sig själv, vilket delvis bör existera i självbevarelsedriften.

Personligen så förlitar jag mig mycket på mina vänner och omgivningen, och det som ger mig styrka är tron på att det finns bra människor som jag kan anförtro mig åt (även om jag känner dom eller ej) och människor som jag kan dela mina erfarenheter och lösningar till.

Detta är min personliga åsikt.

Joaquin skrev:

En annan grej kanske kan vara att jag jobbar hemifrån för tillfället. Träffar alltså inte mycket folk och har mycket tid att fundera och grubbla och kanske t.o.m inbilla mig en massa saker. Sen är jag ju som sagt inte så pigg på att gå ut och träffa folk, så det blir en ond cirkel av det...

Jobba inte hemifrån! Jag gjorde det ett tag och blev alldeles konstig, blyg för folk, inåtvänd och aldrig glad. I och med att man blev blyg för folk så umgicks man mindre och mindre med andra = allt blev ännu värre. Se genast till att byta jobb! Speciellt om du, liksom jag, har en förmåga att börja grubbla för mycket och den enda du har att bolla dina tankar med är du själv.

Det här verkar vara en bra tråd. Jag läste just om en stor upptäckt de gjort angående medicin. Ketamin. Läs här:
http://www.aftonbladet.se/malmolund/article1229561.ab

Intressant.
Dock verkar det mer eller mindre vara en rejäl fylla som varar i en vecka :)

Jag har läst någonstans också om ämnen som man kan sakna som gör att man känner sig nere. Tyckte mig själv få en uppgång när jag började ta omega-3, men det är ju ingen dundermedicin om man säger så.