Det här med att må bra..gör ni det ?!?

OveRRidE skrev:

Jo, men det jag menade var att det med ett enkelt test hos en allmänläkare kan fastställas ifall man har en brist. Det kan inte en psykolog prata fram ur dig.

Vet inte hur det går till exakt, men du har säkert rätt!

Joaquin skrev:

Faktum är att jag tagit blodprov alldeles nyligen. Visserligen i ett annat ärende, men borde de inte se det då ? Eller det kollas bara efter speciella saker som rör just det besöket så att säga ?!

Tror inte att de upptäcker sådant på ett enkelt blodprov.

Joaquin skrev:

Det låter ju inte så bra, och jag vet inte hur bekväm jag känner mig inför att gå till psykolog, men jag ska verkligen ta mig en funderare.
Jag är väldigt rädd för vad andra ska tycka om mig och de i min omgivning. Väldigt mån om hur saker och ting ser ut utåt sett. Ser det "bra ut" är det liksom rätt...

Äh, trams, gör det bara. Handling känns alltid bättre.

Joaquin skrev:

Har du blivit kvitt dina värsta känslor spango ?

Nej, men jag har vant mig ;) Ibland är allt bara skit, men tja, c'est la vie. Det kan inte vara kul jämt. Man måste som sagt vara vän med sitt vemod.

Joaquin skrev:

Känner också igen det du beskriver om att tacka nej för att man är väldigt osäker på om man verkligen klarar/passar in i sammanhanget.

Det där är verkligen en vanegrej som man måste göra sig av med. Visst, ibland stämmer den där känslan, man passar inte in och det blir fiasko av alltihop, men det är inte så himla farligt. Ofta är ett misslyckande betydligt mycket roligare än att sitta hemma och inte misslyckas. Faktum är att man oftast har väldigt lite att förlora i de flesta val som vardagen bjuder på, inte ens ansiktet.

Jag har alltid känt mig extremt "iakttagen" av andra, vilket gjort att jag ofta föredragit passivitet framför risktagande, men som så många andra hangups går det att resonera bort. När jag gör något som går åt helvete, vilket frekvent sker, brukar jag tänka på hur jag skulle sett på situationen om det varit någon annan som gjort samma sak (dvs, lite perspektiv). Normalt brukar det resultera i att man bara rycker på axlarna åt det som till en början känns som ett kataklysmiskt fiasko :)

Sen får man också vänja sig vid att inte allt man gör inte går hem hos alla. Alla kan inte älska en, så enkelt är det. Jag brukar sikta på att ha kul snarare än att falla alla i smaken. Om vissa sen tycker att jag är en tönt ser jag det som deras problem. Faktum är att jag brukar ta i lite extra då, bara för att irritera dem :D

Trots det allvarlig i tråden måste jag komma med ett par grejor som kanske lättar upp.
Jag har haft ett rätt bra liv på många plan så mitt uttryck är kanske inte helt fel:
"Mindrevärdighetskomplex? Jorå. Jag tror inte jag är så bra som jag är" eller ett som kan tillskrivas en av av sönerna: "Shitzofren, nä det är jag inte, men vi är!"

Ät fet fisk och käka Omega3-tabletter.
Gå en promenad på minst en timme varje dag.

Vill bara med påpeka att medicinering ska man nog bara tänka på om alla andra möjligheter är uttömda.
Jag har stor erfarenhet av drogproblematik.

Det gäller också som flera påpekat att försöka se det positiva i saker och ting även om det är svårt.

Ett råd är att aldrig jämföra sitt mående med andras för man vet ändå inte hur de egentligen mår.
Det enda mående man ska jämföra med är sitt eget.

Mitt eget mående idag är rätt okej (ofta) och det är om man jämför med hur jag mådde som aktiv narkoman egentligen riktigt bra.... :OO

Lasse H skrev:

Vill bara med påpeka att medicinering ska man nog bara tänka på om alla andra möjligheter är uttömda.

Värt att veta om just "lyckopiller" (Prozac & c:o) bara återställer serotoninproduktionen, som hos vissa är ur balans vilket kan orsaka depression. Hos en person med normal serotoninproduktion händer det i bästa fall ingenting, antidepressiva av det här slaget skapar inte fysiska beroenden (det är mer som insulin för diabetiker än som en grogg för en alkoholist).

Icke desto mindre håller jag med om att man kanske ska avvakta med pillertrillandet tills man verkligen är säker på ett det är ett fysiologiskt tillstånd, det är alltid dumt att ta medicin som man inte behöver. Inte bara på grund av risken för bieffekter, utan också risken för att man inte tar tag i sina riktiga problem utan bara får mer ångest av att pillren inte hjälper.

Lasse H skrev:

Ett råd är att aldrig jämföra sitt mående med andras för man vet ändå inte hur de egentligen mår.
Det enda mående man ska jämföra med är sitt eget.

(y)

Du sa att du var i ett samboförhållande. Har du vågat erkänna detta för din sambo? Som någon skrev så är ju första steget att erkänna att man inte är okej. Snacka med sambon så kanske han/hon kan hjälpa dig!

Tillbaka från semester. Därav min inaktivitet :)

Min sambo är medveten om problemet. Det är svårt att dölja detta för de man träffar varje dag. Andra har jag inte berättat det för..

Måste bara säga att det var riktigt skönt att komma hemifrån ett tag. Jag har iofs jobbat mycket så jag har inte haft tid att grubbla och känna efter, men jag har mått riktigt bra denna veckan som gått.

En sak jag har märkt är att jag är oerhört känslig när det gäller mina ex och givetvis inte minst min senaste. Varje gång det ringer och jag inte känner igen numret är jag nervös för att det ska vara hon. Samtidigt som jag tänker så, så vet jag inte hur jag skulle reagera om vi, låt säga, skulle träffas. Men det är kanske det som gör att det är jobbigt, osäkerheten ?!

Jag är alltid rädd för att man ska se något kort eller annat som påminner om henne någonstans, och tyvärr görs detta nästan dagligen. Det finns alltid något som gör att tankarna går dit, och då ramlar man rakt ner i avloppet igen :l

Skulle bara vilja glömma..eller sluta bry mig.

en depression uppstår inte av pillerbrist
"lyckopiller" kan tvärtom göra att känslomönstret inte känns igen vilket i sig kan leda till att depressionen blir djupare

samtalsterapi tex kognitiv beteendeterapi hjälper bättre och ger en starkare grund.

jag har själv gått i beteendeterapi för att komma ur en negativ tankespiral och jag måste nog glatt erkänna att det gått riktigt bra. det är numera väldigt sällan som jag upplever mig som riktigt nere. upp och ner går humöret alltid men jag har fler humörstoppar och färre och mildare humörbottnar...

mitt råd är att du kontaktar en allmänläkare som kan slussa dig vidare.

När jag var nere i min värsta dipp så sökte jag professionell hjälp, inte av eget initiativ, men det var så pass illa att jag inte kunde utföra mina arbetssysslor vilket uppmärksammades och jag fick stöd av mina kollegor.

Jag minns att jag mådde så mycket bättre efter att jag fått snacka av mig med en professionell psykolog. Visst var det en del bullshit mellan stunderna, men jag tror det viktigaste hon sa till mig var:
"Om något känns bra, gör det."

Där låg min stora brist, att jag inte riktigt vågade ha gott samvete när jag gjorde de saker jag tyckte var kul (Slappa, spela tv-spel) utan att få skuldkänslor och tänka att jag borde göra något annat för att tillfredställa samhällets krav.
Hur som helst.
Fuck samhället, det är mitt liv, jag gör vad fan jag vill, och ingen annan har rätten att lägga sig i det. Jag menar det inte så hårt som det kan verka, men ditt primära ansvar i livet är att ta hand om dig själv, allt annat kommer i andra hand.

Klart att jag inte dansar på rosor nu heller, men det är för att jag har en dålig vana att fundera på "meningen med livet" och undrar vad fan jag ska göra med all tid jag har kvar i livet, samtidigt som jag gnäller över att jag inte har någon fritid ;)

Hade man haft alzheimers så kanske livet hade varit roligt konstant, då allt är nytt och spännande, men vi andra får hitta på andra sätt att förnya vardagen så att det håller sig spännande. Sätta kortsiktiga mål, långsiktiga mål och våga drömma, våga leka, våga vara sig själv.

Jag tycker också att du ska ta kontakt med en allmänläkare som kan hjälpa dig att komma till rätt hjälp. Det är inte så hemskt som det låter att gå och prata med någon. Jag har också erfarenhet av detta och det är jättebra.

Det låter ju som att du hittat problemet, att du inte har kunnat släppa det som hänt tidigare, och det kan vara det du behöver hjälp med att hitta vägar att göra. Sen kanske det även kommer upp andra saker att ta itu med, men att ha en ända att börja nysta i är ju en väldigt bra början. Om du inte tar tag i det, så kommer det bara fortsätta gnaga inom dig och få dig att må ännu sämre. Det kommer inte bara att gå över av sig självt när det får dig att må såhär.

Jag håller med de andra om att det låter som att du har en depression, och det ska man ta tag i i tid, för att slippa sjunka alltför djupt. Ju djupare du sjunker, desto svårare blir det att ta sig upp. Sen är det inte så farligt heller att äta mediciner mot detta om det är så att man behöver, de hjälper verkligen! Jag var själv anti-anti-anti mot det när jag mådde så dåligt, men jag hade inget annat val, för utan dem hade jag inte haft orken att ta tag i situationen. Jag har heller inte haft några problem med att trappa ner. Men det kommer du att få prata med en läkare om, det kanske hjälper att du bara får någon att prata med. Detta brukar ske i samförstånd så du har ändå valmöjlighet. Det behöver inte vara en psykolog du går till, det kan vara en kurator som har andra synsätt på saker och ting - de är mer till för att hjälpa dig hitta rätt tankebanor eller ge råd i olika situationer.

Det är skönt att din sambo vet om problemet i alla fall, det är en av de viktigaste sakerna. Försök att prata om det där hemma också, för att försöka dölja hur du mår kommer inte att lösa några problem, tvärtom. Men just att få prata med någon utomstående som komplement till samtal med de du känner väl, är en väldigt bra grej. Det kommer även att hjälpa din sambo, som kanske inte vet hur hon ska göra för att hjälpa dig. Det mår ju inte hon heller bra av.

Koplik skrev:

När jag var nere i min värsta dipp så sökte jag professionell hjälp, inte av eget initiativ, men det var så pass illa att jag inte kunde utföra mina arbetssysslor vilket uppmärksammades och jag fick stöd av mina kollegor.

Jag minns att jag mådde så mycket bättre efter att jag fått snacka av mig med en professionell psykolog. Visst var det en del bullshit mellan stunderna, men jag tror det viktigaste hon sa till mig var:
"Om något känns bra, gör det."

Där låg min stora brist, att jag inte riktigt vågade ha gott samvete när jag gjorde de saker jag tyckte var kul (Slappa, spela tv-spel) utan att få skuldkänslor och tänka att jag borde göra något annat för att tillfredställa samhällets krav.
Hur som helst.
Fuck samhället, det är mitt liv, jag gör vad fan jag vill, och ingen annan har rätten att lägga sig i det. Jag menar det inte så hårt som det kan verka, men ditt primära ansvar i livet är att ta hand om dig själv, allt annat kommer i andra hand.

Klart att jag inte dansar på rosor nu heller, men det är för att jag har en dålig vana att fundera på "meningen med livet" och undrar vad fan jag ska göra med all tid jag har kvar i livet, samtidigt som jag gnäller över att jag inte har någon fritid ;)

Hade man haft alzheimers så kanske livet hade varit roligt konstant, då allt är nytt och spännande, men vi andra får hitta på andra sätt att förnya vardagen så att det håller sig spännande. Sätta kortsiktiga mål, långsiktiga mål och våga drömma, våga leka, våga vara sig själv.

(y)

Jag reagerade exakt likadant; dåligt samvete, kunde inte släppa jobbet och till slut blev det ett bakslag där all form av initiativ blev så skrämmande att jag bara flydde alla situationer där mitt ev. engagemang behövdes, oavsett. Efter ett tag flippade alltihopa och då fick jag börja om, typ. Jag har nu varit sjukskriven i drygt 2 månader nu, pga stress/depression, och under den tiden har det hänt både det ena och det andra.

Huvudsaken är att man försöker komma framåt, något jag känt har varit oerhört svårt. Ibland är det jättefint och ibland är det sån otrolig ångest att man bara blir rädd för sig själv. Ilska, apati, aptitlöshet, dopaminkickar; man tror man är i någon slags bergochdalbana hälften av tiden, och det är läskigt..

Det farligaste är att man är så sugen på att gå tillbaks till jobbet så fort som möjligt.. :l

caya skrev:

en depression uppstår inte av pillerbrist

Hehe den var riktigt bra, kunde inte sagt det bättre själv.

För övrigt tycker jag det här var en riktigt bra tråd..... (y)

En depression uppstår inte av pillerbrist, men var och en som upplevt en sådan kan skriva under på att utan antidepressiva medikamenter ihop med terapi hade uppförsbacken varit otroligt mycket mer uppför än vad det är med dessa medikamenter.

Själv så mår jag nu bra. Har mått dåligt jag med i mina dagar så jag har full respekt för dem som sitter på kanten och känner det obestigliga berget förlama dem, varje minut. Har dock ingen lust att här berätta om mina nedförsåkningar, känns som att det är passé.

Jag känner att jag har väldigt svårt för att visa känslor. Bl.a för min sambo och det blir ju helt galet. Känslan är att jag helst bara vill fly, att få vara ensam och kanske t.o.m singel. På någotvis känns det enklare när jag är själv hemma. Är det pga press att jag måste prestera eller är känslorna bara borta ?!

Både piller och terapi funkar bra mot depression, men det beror mycket på vad man är för slags person och hur djup depression man har. Jag tror att riktigt svåra depressioner är bra att lösa med piller (och gärna terapi samtidigt). Lättare depressioner kan man nog lösa med terapi. Men då ska man vara en sån som klarar av att gå till någon och prata om sina problem också.

Jag känner alldeles för många killar som inte vill snacka om problemen och en hel del har svårt att masa sig ens till doktorn. Det gäller att glömma att det inte är nåt konstigt med en depression, det är liksom inget att skämmas för. Det är som vilket sjukdom som helst, bara att den sitter i hjärnan och därför inte syns utanpå. En kemisk obalans. Precis som bruten arm eller en infektion så går den att bota, men det tar lite tid. Glöm inte heller att psykologer/terapeuter är utbildade för att att behandla sånt och förmodligen botat hundratals patienter i samma situation som din. Även om det är första gången för dig, så är det verkligen inte det för psykologen. Och funkar det inte med terapi så finns alltid piller som alternativ (vilket varit lösningen för många psykologofobiska killkompisar till mig).

En annan sak också. Mår man dåligt psykiskt så brukar det dyka upp en massa konstiga följdsymptom som brev på posten. Fobier, nojor, fysiska besvär etc. Om du tycker det är jobbigt med folk så låter det lite som social fobi. Det är inte lika hemskt som det låter :P , mest att man är bra mycket blygare än vad som är normalt och att det hämmar ens umgänge med andra, stör vardagen. Tar du itu med själva depressionen så brukar såna här "extra-problem" minska av sig själva också. Så fokusera på roten till det onda, inte alla konstiga symtom som kommer av depressionen.

Det är nog ganska viktigt att inte pressa och stressa sig själv alltför mycket, det kan bli svårare då att stanna upp och kunna fokusera sig på det som gör mest ont i själen. Det kan vara händelser som skett eller pågår som man lyckats förtränga, men som tillslut kommer upp till ytan och vill andas. Då hjälper det inte att simma snabbt eller dyka ner igen, utan att då bara plaska runt och ta djupa andetag.

Hjälp finns alltid att få och den kan ibland komma från ett håll du minst anar.
Hoppas verkligen det går bra för dig Joaquin. :)

Joaquin skrev:

Måste bara säga att det var riktigt skönt att komma hemifrån ett tag. Jag har iofs jobbat mycket så jag har inte haft tid att grubbla och känna efter, men jag har mått riktigt bra denna veckan som gått.

F.ö... detta var ditt enda positiva inlägg, vilket betyder att du nog behöver komma ifrån allt ett tag kanske? Vila, prata med vänner, slappna av, för det verkar som att du pressar dig själv till max. Dessutom är det starkt och modigt att våga visa sin svaga sida. :birp ;)

Så lyssna vi alla som känner oss nere ibland
Vilka bra inlägg från LoLo och Fia. Och sicken tur att vi har wF som forum ;-)
Trots den ganska blöta sommaren, just nu, önskar jag Er alla en skön sommar i fortsättningen.

Jag är oerhört tacksam för alla tips, råd och erfarenheter. Det känns bra att folk förstår en och respekterar hur man känner.

Fick ett litet bakslag idag när jag hörde att mitt ex (som är hemma på semester antar jag. Bor annars utomlands) bjudit upp min syster på fika. Känns lite jobbigt och jag vet inte hur jag ska tackla det. Mycket kommer upp på ytan igen, men samtidigt vet jag att jag inte kan eller ska göra något. Det är upp till de bägge.

Läser annars boker "Självkänsla nu" av M.Törnblad och många av de exemplen som tas upp där sitter klockrent på mig. Det syns inte utåt, men inåt är det något som inte stämmer. Dålig självkänsla gör väl att jag inte kan släppa det passerade utan måste på någotvis ta det med mig istället för att bara släppa det och njuta av nuet. :l