När folk frågar hur läget är brukar jag svara "förjävligt" och le, det förvirrar alltid på ett tillfredsställande sätt :)
Men i alla fall, jag känner igen mig som fan i det du skriver. I din sits brukar man ha två problem; det första (och antagligen minsta) är att man faktiskt har ett ganska trist liv, och det andra (normalt värre) problemet är att man hakat upp sig på hur trist livet är. Det är en ond cirkel. Om man känner att livet är trist, blir det gärna så att man tänker på hur trist man har det istället för att göra något åt det, och så blir det ännu tristare och så tänker man på det och så dalar självförtroendet ännu mer... been there, done that, bought the t-shirt, didn't like it.
Du måste ut och göra saker, se folk och andas lite luft. Det första du får göra är att skaffa dig vanor som gör att du träffar folk (gå och gymma, eller nåt - fysisk aktivitet hindrar en alltid från att tänka för mycket). Sen får du gärna se till att försätta dig i sådana situationer som du känner dig osäker inför. Om du känner att det är jobbigt att vara bland folk, testa att skaffa som vana att gå på bio själv, eller läsa en bok på ett café, eller vad som helst. Börja småskaligt bara för att vänja dig vid att göra saker själv, och sen kan du eskalera och börja ta kontakt med andra, om du känner för det. Bara växla några ord med bordsgrannen eller butiksbiträdet, utan baktankar.
Ett knep jag själv hade när jag befann mig i en situation som din var att aldrig någonsin tacka nej till något som någon bad mig om eller erbjöd (inom rimlighetens gränser, såklart). Man tänker lätt att "nej, jag orkar/hinner/vågar inte" eller att "nej, jag kommer inte göra bra ifrån mig" eller något liknande, men man måste lära sig att det inte är OK ursäkter. Man orkar visst. Och man får kanske lägga om lite i schemat och stå ut med att missa Desperate Housewives för att hinna, men vad spelar det för roll? Och att man inte vågar göra något är inte giltigt argument för att låta bli. Och om man inte tror att man duger till uppgiften, får väl den som frågade skylla sig själv om man tackar ja. Kort sagt, man får se till att kväva sina ursäkter. Eller tvinga sig själv, om man vill uttrycka det så.
Sen måste man förstås vara vän med sitt tungsinne också, ett problemfritt leverne kommer man aldrig få. Det är helt rationellt att inte vara glad hela tiden. Mörkret är en drivkraft lika mycket som en hämsko, men vårt samhälle tenderar att skuldbelägga negativa känslor. Sten på börda, liksom.
