Måste flika in och säga att det är ett läskigt samhälle vi lever i idag, jag anser att de personer som muckar bråk bara för att få slåss har en allvarlig störning i hjärnan.
Det här väl inte till mänskligheten att bråka utan ett syfte, det här inte heller till djurens primala värld att bråka utan syfte, utan det är något nytt som kommit fram, att bevara något slags mentalt revir "Alla som tittar på mig hotar mig, därmed måste jag spöa dom" eller att man enbart befinner sig på en plats dom går förbi. Nä, jag fattar inte det här.
Jag har varit med i ett antal bråk under mina ungdomsbråk och jag anser att jag (eller de jag umgicks med) aldrig var orsaken till att bråket startade.
En gång så var jag och ett par vänner på ett badställe utanför Sävja där vi hade väldigt trevligt tills det otrevliga började.
2 icke-svenskar dök upp på platsen (som var väldigt liten, en liten brygga bara) dom sa inte så mycket utan kallpratade mest då dom frågade var vi kom ifrån och vad vi gjorde.
Jag anade ont uppsåt så jag klädde på mig och slutade bada, dock fortsatte vännerna att ha roligt.
Efter ungefär 30 minuter av skoj så tyckte vi att de 2 främmande människorna började ställa lite för privata frågor som "Vad bor ni på för gata?" och liknande frågor. Vi svarade dock inte längre utan skulle gå därifrån. Då tar den yngre pojken (som vi antog var den andres lillebror med tanke på hans låga ålder) och kastar en tänd cigarett på min väns rygg som bränner till ordentligt. Vi som är 4 st skriker till och undrar vad i helvete han håller på med. Då gräver den äldre killen lite i buskarna och därefter rusar han fram till oss och börjar slita i en polare och skrika skällsord.
Vi tittar på varandra flera gånger nervöst och väntar på att en av oss ska slå det första slaget så vi andra vågar ge oss på dom.
Dock tar ingen av oss modet till oss att göra det så efter en 10 minuter lyckas vi ta oss därifrån. Men när mina vänner cyklar bort i all hast så håller jag mig kvar, full av ånger och ilska för att vi springer iväg som hundar när vi betydligt skulle övermannat dom. Jag sitter på min cykel och lyfter min knutna hand i ilska samtidigt som tusentals tankar far genom huvudet, jag blir dock stoppad av att den äldre killen tar stryptag runt min hals och utmanar mig.
Jag tar en lång funderare på hur jag skulle kunna ta ner båda, men ger mig och tar istället och avviker därifrån fort.
Av alla de slagsmål som jag hamnat i så var det här det mest seriösa och det jag ångrar mest. Varför slog vi inte tillbaka, vi var 4 st, vi hade lätt kunnat sparka dom i skrevet och dumpat dom i vattnet och därefter cyklat därifrån skrattande istället för det scenario som utspelade sig.
Jag vet dock inte vad jag hade tänkt i efterhand då, eller vad som hade hänt under slagsmålet, vi antog att dom hade en gömd kniv eller annat vapen, om vi skulle börjat slåss och fasat för att deras presumtiva vapen hade hamnat i någon av oss, hade vi inte då svingat nävarna tills vi inte orkade mer? Våld föder ju våld, om vi inte ser till att dom inte kan röra sig mer innan vi vänder ryggen till så är det ju lungt.
Man kan ju fråga sig vad de 2 ungdomarna fick ut av det här då dom "vann" slagsmålet och fick oss att fly med svansen mellan benen, var dom lyckliga över det?
Tänkte dom att vi kanske skulle slå varandra blodiga för att få ut de aggressioner de känt under alla år de varit mobbade, retade och utsatta hemifrån?
Det här var bara ytterligare en liten historia till den sorgliga samlingen här i tråden.
