en vanlig man, sen var han borta.

Jag är varken, chockad, ledsen eller glad. jag känenr mig helt neutral. och jag tänker inte ens på det jag sett idag. Allt har bara rullat på som om det inte ens inträffat.

Var lugn - du är i chock. Man kan reagera olika. Ditt "avstängda" tillstånd är ett typiskt chocktillstånd det också. Inte så uppmuntrande att kanske....men var bara beredd på att du kan börja bete dig irrationellt. Har du någon hemma hos dig?

kaxigt skrev:

Jag är varken, chockad, ledsen eller glad. jag känenr mig helt neutral. och jag tänker inte ens på det jag sett idag. Allt har bara rullat på som om det inte ens inträffat.

Var lugn - du är i chock. Man kan reagera olika. Ditt "avstängda" tillstånd är ett typiskt chocktillstånd det också. Inte så uppmuntrande att kanske....men var bara beredd på att du kan börja bete dig irrationellt. Har du någon hemma hos dig?

Hela familjen, dock ligger dom och sover såhär dags. Inga nattugglor som mig :)

Var detta en dröm eller har det hänt? :q

Vi blir med tiden mättade och reagerar inte lika starkt på hemska händelser
eftersom att vi bombarderas med bilder och filmsnuttar från tragedier
flera gånger varje dag via TV, tidningar och internet.
Man blir avtrubbad tillslut. Mer eller mindre.

sneeze skrev:

Vi blir med tiden mättade och reagerar inte lika starkt på hemska händelser
eftersom att vi bombarderas med bilder och filmsnuttar från tragedier
flera gånger varje dag via TV, tidningar och internet.
Man blir avtrubbad tillslut. Mer eller mindre.

Det är lixom så jag känner också. Det tillhör vardagen mer eller mindre, fast med skillnaden att det är verklighet denna gång.
Men det skulle lika gärna kunna vara ett filmklipp jag sett.

Man blir avtrubbad tillslut. Mer eller mindre.

Förvisso - så länge det är sånt man läser om eller ser på TV. Men händer det IRL och du är närvarande så är det inte vardagsmat - du blir påverkad.

Men det skulle likagärna kunna vara ett filmklipp jag sett.

Rullar bilderna upp i ditt huvud så du ser dem om och om igen?

kaxigt skrev:

Men det skulle likagärna kunna vara ett filmklipp jag sett.

Rullar bilderna upp i ditt huvud så du ser dem om och om igen?

Nope.

jag står hel lamslagen och bara tittar på tåget. efter en stund rullar tåget fram 30 meter och föraren hoppar ner på spåret och upp på perrongen och springer längst bak på tåget där medelåldersmannen ligger på spåret död helt täckt av blod. föraren säger att han anropat på hjälp och ber alla avlägsna sig från perrongen. men jag stod som ett gjutet betongblock och tittade på mannen på spåret utan att tänka på något överhuvudtaget.

Jag tror du är mer påverkad än vad du tror - men har stängt av.

Varit med om något liknande. Fast 4 år sedan när jag åkte med tunnelbanan för första gången sen jag började skolan i sthlm. Vi var mitt i en kolsvart tunnel och tåget tvärbromsade plötsligt. Fick inte se något av det som hände, men en chockad och eftermiddagstrött chaufför berättade att någon hoppat framför tåget och att han inte kunde göra någonting alls tills det kom räddningspersonal och, som han uttryckte det, torkade upp.

Killen hade hamnat under tåget så de var tvunga att stänga av all ström. Var lite blandade känslor efter 1,5 timmar i en becksvart, smockad tunnelbanevagn.

Tänkte då att det skulle vara så varje dag i huvudstaden, men det har det som tur inte varit.

Jag tror det är som Kaxigt säger.
Det är för mycket, för overkligt, att hantera direkt.
Minnet placeras bland overkliga minnen, som filmer och historier.
Men jag förmodar att det kommer påverka dig när sinnet tycker att det har förberett sig på att hantera faktumet av vad som hänt.

Jag var med om en personlig traumatisk upplevelse för många år sedan, och där var jag inne i många faser. En del var just att inte kunna inse vad som hänt, att ta avstånd. Men efter ett tag så började man förstå att det var verklighet.

Jag hoppas dock att du kommer att klara dig igenom det här psykiskt oskadd.

Nånstans långt bak i skallen finns det jag läste under psykologin - förnekelse är det första stadiet i en sådan här process. Det finns en tre-fyra stadier till, men de kommer jag inte ihåg, bara att acceptans fanns med nånstans...

Otäckt och overkligt.

Det skedde en bilolycka nedanför mitt hyreshus för några år sedan, där en gammal tant klivit rakt ut i gatan framför en bil. Ringde SOS som bad mig gå ner och ge första hjälpen, men när jag kom dit stod det redan några där och kände efter hennes puls och sa att hon var död, så jag vågade inte göra nåt. Dessutom visste jag inte hur man skulle göra. Så jag och min dåvarande pojkvän bara gick därifrån i rask takt, bort längs gatan och runt några kvarter. När vi kom tillbaka efter någon minut stod det några poliser där och vi gick fram och berättade att det var vi som ringt in. Minns att det kändes konstigt och pinsamt att vi liksom dök upp från nån sidogata som om vi varit på promenad och inte alls bevittnat nåt, men nu så fattar man ju att det var chocken som gjorde att vi liksom bara stövlade iväg...

Hur som helst, att gå en första-hjälpen-kurs står på min "att göra"-lista. Det känns som om det är nåt man aldrig kommer ångra...

Ujuj. Inte kul. Jag har aldrig varit med om något liknande själv, men jag mår nästan dåligt (psykiskt) bara av att se sånt på film. Dock var det en tjej i Bergshamra (där jag gick i skolan) som hoppade framför tåget. Vet inte vilken skola hon gick i, men stationen ligger bara ett par hundra meter från skolan, vid alla kiosker. Hon var lika gammal som vi. Visst såg jag ingenting, men gick ändå och grubblade på detta ett längre tag.

Vad gick fel? Vad driver en 15- eller 14-åring (kommer inte ihåg hur gammal jag var) till att hoppa framför ett tåg?

Fick även en sån här känsla häromdan, när vi åkte hem från landet. Snorhalt var ordet, och en bil hade gjort en rejäl vurpa och voltat ner i skogen. Det var brandmän där (bilen skulle "delas upp" för att få ut de klämda personerna) och poliser, men inga läkare. Pappa gjorde det han kunde och kollade till dem, och brandmännen som var där rådfrågade lite om hur de skulle göra osv. Det hela kändes bättre då. Att veta att det händer något. Sedan när vi åkte igen frågade jag hur de mådde, och beskrivningarna fick mig att rysa. Halva skalpen hade skalats bort på huvudet på den ena, och en stor "blodbubbla" (kaxigt - medicinsk term för detta?) på huvudet, som var blå!

Då blir det lätt tankar som: tänk om vi hade åkt här för fem minuter sedan, tänk om det hade varit jag, min pappa eller låtsasmamma som låg där, fastklämd med halva skalpen avskuren.

Lite kan jag iallafall sätta mig in i din situation, rent känslomässigt. :)

Dock vet jag inte varför jag berättar detta. Det har egentligen inget med din situation att göra. Nu blir det lite hobbypsykologi, men jag kan tänka mig att tankar som "varför fan hjälpte inte jag till?", "tänk om jag stod närmre, hade jag gripit tag i honom?" och liknande dyker upp i skallen (skulle jag nog fått). Det måste vara en känsla av ... chanslöshet, på något sätt. Man kan bara stå där och titta på förödelsen, utan att kunna göra ett dyft.

Ah, jag vet inte. Tas säkert som ett skitlarvigt inlägg, men jag måste sova känner jag, även om jag inte tänker det. :e :r

Nåväl, hoppas du förblir den gamle gode Mane vi på wF känner till iallafall. :bire

"blodbubbla" (kaxigt - medicinsk term för detta?)

Hematom

Re: en vanlig man, sen var han borta.

M.Cheraghi skrev:

Var vid en tunnelbanestation för några timmar sedan och väntade på tåget hemmåt. På perrongen finns som vanligt lite folk, ingen som man direkt lägger märke till.

Tåget rullar in på perrongen 30 meter ifrån mig står en man som tar ett kliv rakt ut framför tåget. Jag ser tåget komma rullandes i slowmotion och hör en massa missljud från tåget och folk runt omkring mig blir förtvivlade och skriker, och en kvinna svimmar.
jag står hel lamslagen och bara tittar på tåget. efter en stund rullar tåget fram 30 meter och föraren hoppar ner på spåret och upp på perrongen och springer längst bak på tåget där medelåldersmannen ligger på spåret död helt täckt av blod. föraren säger att han anropat på hjälp och ber alla avlägsna sig från perrongen. men jag stod som ett gjutet betongblock och tittade på mannen på spåret utan att tänka på något överhuvudtaget. chauffören ber mig gå upp till spärrarna, men jag kopplade aldrig rktigt det han sa utan stod bara och tittade på killen på spåret, tills chauffören ställde sig i vägen.

Först då vaknade jag och gick iväg utan att kolla bakom mig.
Jag är varken, chockad, ledsen eller glad. jag känenr mig helt neutral. och jag tänker inte ens på det jag sett idag. Allt har bara rullat på som om det inte ens inträffat.

Hur kan man vara så känslokall och inte känan några känslor alls för det som hänt? :q

Du är väl förmodligen chokad och kanse inte tror att det är sant?
Men hur ramlade mannen på spåret hoopade han eller?

Han steg ut framför tåget enligt den första posten så jag gissar självmord.

Shit happens.

Läskigt :S

:stefan: skrev:

Nånstans långt bak i skallen finns det jag läste under psykologin - förnekelse är det första stadiet i en sådan här process. Det finns en tre-fyra stadier till, men de kommer jag inte ihåg, bara att acceptans fanns med nånstans...

Då man råkar ut för traumatiska händelser (som ovantående) kan det ofta börja med förnekelse, sen övergår det i ilska, sen blir man känslomässigt labil, kan ha svårt att sluta gråta osv för att på slutet kunna acceptera det som hänt och gå vidare.

Det var vad jag kommer ihåg från psykologin, sen att det finns olika typer av stadier beroende på vilken typ av händelse som inträffat, dessutom att respektive stadie kan sitta i olika länge osv.