44 svar · 1 637 visningar · startad av M.Cheraghi · sida 2 av 3
Var vid en tunnelbanestation för några timmar sedan och väntade på tåget hemmåt. På perrongen finns som vanligt lite folk, ingen som man direkt lägger märke till. Tåget rullar in på perrongen 30 meter ifrån mig står en man som tar ett kliv rakt ut framför tåget. Jag ser tåget komma rullandes i slowmotion och hör en massa missljud från tåget och folk runt omkring mig blir förtvivlade och skriker,
Läs frågan i sin helhet →kaxigt skrev:
Jag tror du är mer påverkad än vad du tror - men har stängt av.
Är det verkligen så otroligt att man reagerar med ett "jaha" och sedan går vidare med sitt? Måste man verkligen hamna i chock bara för att någon råkar illa ut i ens fysiska närhet?
spango skrev:
kaxigt skrev:
Jag tror du är mer påverkad än vad du tror - men har stängt av.
Är det verkligen så otroligt att man reagerar med ett "jaha" och sedan går vidare med sitt? Måste man verkligen hamna i chock bara för att någon råkar illa ut i ens fysiska närhet?
Jag vet bara hur jag skulle tänkt. Själva händelsen är hemsk, så det skulle såklart sätta sina spår, men som sagt, sympatin är värre, om man kan säga så. Jag skulle säkerligen fälla en tår för mannen om jag stått där och sett detta, varför? Jo, jag börjar tänka på varför han gjorde det, hur han tänkte osv. Nästan sätter mig in i hans sits, även om det inte går helt fullt ut.
Asch, svårt att förklara. :S
Nu har det gått en dag. Och jag känner fortfarande ingenting, och kommer aldrig på mig själv tänka på det heller. Inga mardrömmar eller liksinnade drömmar inatt heller. Tro fan att det inte kommer bli mkt mer än så här att min vardag fortsätter som vanligt. Men men, man får väl se vad som händer.
magnusfernstrom skrev:
Jag vet bara hur jag skulle tänkt.
Samma här. Och jag hade nog tänkt mer som HDS - shit happens. Trist för honom att han kände sig tvungen att ta till såna drastiska metoder, och ännu tristare för hans ev. nära och kära, men, tja, än sen? Folk dör ju och mår dåligt överallt...
Hemskt.... Svårt att tänka hur man själv skulle reagera, tror inte man skulle fatta det och precis som Spango säger, måste man ju inte få en chock bara för sakens skull...
Nu har det gått 3 månader exakt, sen det inträffade.
Och om jag ska vara ärlig så har jag inte ängnat någon tanke åt det hela, har heller inte drömt något som kan relateras till det inträffade. Tänkte bara meddela att jag fortfarande är psykiskt stabil efter det inträffade :)
Den här tråden har jag missat. Men fy fan. Jag vet inte hur jag skulle reagera... jag tror att jag skulle må skit ett bra tag efteråt, fast det är ju bara en spekulation.
M.Cheraghi skrev:
Nu har det gått 3 månader exakt, sen det inträffade.
Och om jag ska vara ärlig så har jag inte ängnat någon tanke åt det hela, har heller inte drömt något som kan relateras till det inträffade. Tänkte bara meddela att jag fortfarande är psykiskt stabil efter det inträffade :)
Är du helt säker? ;)
Det kan förövrigt komma en bra tid efteråt.
Det kan tex utlösas av ett ljud, lukt eller nåt annat efter tex ett par år.
Den mänskliga hjärnan är en underbar liten sak.
M.Cheraghi skrev:
Nu har det gått 3 månader exakt, sen det inträffade.
Och om jag ska vara ärlig så har jag inte ängnat någon tanke åt det hela, har heller inte drömt något som kan relateras till det inträffade. Tänkte bara meddela att jag fortfarande är psykiskt stabil efter det inträffade :)
Tja, ser nu inte direkt nån orsak du borde tänka så mkt på det, det var en ovanlig händelse som inte hadde nån reel effekt på ditt liv förutom att du skapade en tråd.
Det mest tragiska i sammanhanget är väl sättet mannen tog sitt liv. Det är själviskt att låta andra människor låta påverkas och bli en del av sin egen död på det viset. Inte minst för mannens anhöriga som måste leva med det faktum att han orsakat lidande för alla på tåget och runt omkring. Men å andra sidan, det kanske var därför han tog självmord...
Pace skrev:
Det är själviskt att låta andra människor låta påverkas och bli en del av sin egen död på det viset.
Det kan man tycka, men med ett inre kaos så stort att man väljer att ta sitt liv tror jag det är det sista man tänker på.
Pace skrev:
Det är själviskt att låta andra människor låta påverkas och bli en del av sin egen död på det viset.
Det vanligaste är att dom tror att dom gör nära, kära och omvärlden en tjänst med att ta livet av sig.
Så det är fel att säga att dom begår en självisk handling.
En tragisk ja, självisk nej.
Pace skrev:
trams
Det mest tragiska!!!!
Det är själviskt att låta andra människor påverkas…..anhöriga….folk omkring.
Nej det mest tragiska är varje gång jag läser denna typ av lösa påståenden, tyvärr är det alldeles för vanliga tankar från oinsatta. På något sätt hoppades jag att människor började få upp ögonen efter Mikael Ljungbergs självmord med detta visar nog tyvärr på motsatsen.
- Varför tar en deprimerad person sitt liv utan att tänka på omgivning eller anhöriga, hur kan man vara så självisk.
Egentligen blir jag fullständigt in i h-e förbannad varje gång någon slänger ur sig en sådan schablon, men biter ihop för vad tjänar det till att bli arg.
Men på ren svenska: Pace! Du har inte ett rätt i ditt påstående.
Jag tycker du skall läsa lite om depression och ångest.
Läsa lite om hur signalsubstansernas oförmåga att hitta rätt, påverkar den deprimerade.
Läsa om hur fruktansvärt svår en anhörigs situation kan vara genom hela sjukdomsfasen.
Läsa lite om hur vanligt det är med självmordstankar i en depression.
Och sist men inte minst, läsa lite om hur vanligt det är att hamna i en depression.
Jag har de sista åren varit med om en anhörigs självmord, en god väns självmord och en mycket nära väns kamp mot depression, så jag har lagt ner mycket tid på att först själv försöka förstå, sen att försöka prata med oförstående, få upp ögonen för vad det handlar om.
Försöka skapa en plattform av insikt, vilket är oerhört viktigast för att en anhörig inte skall anklaga sig själv i all framtid och för att en anhörig skall slippa höra denna typ av kommentarer.
När en person går in i en depression, en depression som kan drabba varannan kvinna och var tredje man, så slutar hjärnan att fungera normalt. Personen går in i en värld där yttre påverkan är näst intill omöjlig, även om det inte syns på utsidan så har personen hamnat i en glasburk där anhörigas och vänners omtanke bara strutsar mot ytan. Oavsett hur mycket kärlek, tid och omtanke som läggs ner så studsar det bort från ytan och otillräckligheten blir en tyngre och tyngre böra att bära.
Signalerna i hjärnan vägrar att fungera och orken försvinner. Minsta detalj kan ta musten ur en deprimerad, och bli en oöverstiglig bergstopp. Självmordstankar finns alltid där, men inte för att personen är självisk utan för att det är en del av sjukdomstillståndet. Sexlust, aptit, tankeverksamhet, sömn, initiativförmåga och känsloliv är andra funktioner som blir direkt drabbade tillståndet.
Ett sjukdomstillstånd som är såväl fysiskt som psykiskt, så länge som signalsubstanerna inte hittar receptorerna så är hjärnan inte kapabel att utföra sitt arbete, detta oavsett hur mycket kärlek, omtanke och närhet som omgivningen erbjuder.
Först när signalerna börjar hitta rätt igen, via medicinering eller självläkning vilket kan vara en lång process, så börjar anhöriga och omgivningen få möjlighet att vara en del i personens tillstånd. Fram till dess är man bara en oerhört frustrerad, otillräcklig statist eller åskådare.
Jag gjorde samma typ av kommentarer när jag inte visste bättre, jag tyckte det var fegt att fly och lämna anhöriga och vänner med den smärtan det skapar. Men det är inte så enkelt, sjukdomstillståndet påkallar ofta självmord och resulterar tyvärr i den näst vanligaste självmordsorsaken i Sverige.
Det blev en lång utläggning, men jag tror den behövs, inte minst för att otillräckliga anhöriga, oförstående barn och frustrerade ledsna vänner skall slippa höra kommentarer som att det är fegt att ta livet av sig.
För det första, Luxman, så här skrev jag:
Pace skrev:
Det mest tragiska i sammanhanget är väl sättet mannen tog sitt liv. Det är själviskt att låta andra människor låta påverkas och bli en del av sin egen död på det viset. Inte minst för mannens anhöriga som måste leva med det faktum att han orsakat lidande för alla på tåget och runt omkring. Men å andra sidan, det kanske var därför han tog självmord...
För det andra, att slänga sig framför ett tåg påverkar betydligt fler människor än hans närmsta omgivning. Jag tänker på tågföraren som får leva med ett liv på sitt samvete, även om inte han kunde göra något åt det. Mannens liv är borta, medan nya trauman kanske uppstår hos andra.
Det är fortfarande själviskt tycker jag. Om det sedan beror på depression eller egoism förändrar inte saken, men det ger i alla fall en förklaring till varför. Jag har svårt att sympatisera med sådana människor, exempelvis Columbinemassakern, som tar andras liv på grund av sitt eget. Att de är psykiskt sjuka betvivlar jag inte, men det rättfärdigar inte deras handlingar.
För det tredje har jag aldrig skrivit trams, så sluta citera med dina egna tolkningar av vad jag skriver.
För det fjärde är detta mina åsikter, och inte påståenden. Jag har aldrig utnämnt mig själv som expert.
Pace skrev:
För det första, Luxman, så här skrev jag:
Pace skrev:
Det mest tragiska i sammanhanget är väl sättet mannen tog sitt liv. Det är själviskt att låta andra människor låta påverkas och bli en del av sin egen död på det viset. Inte minst för mannens anhöriga som måste leva med det faktum att han orsakat lidande för alla på tåget och runt omkring. Men å andra sidan, det kanske var därför han tog självmord...
För det andra, att slänga sig framför ett tåg påverkar betydligt fler människor än hans närmsta omgivning. Jag tänker på tågföraren som får leva med ett liv på sitt samvete, även om inte han kunde göra något åt det. Mannens liv är borta, medan nya trauman kanske uppstår hos andra.
Det är fortfarande själviskt tycker jag. Om det sedan beror på depression eller egoism förändrar inte saken, men det ger i alla fall en förklaring till varför. Jag har svårt att sympatisera med sådana människor, exempelvis Columbinemassakern, som tar andras liv på grund av sitt eget. Att de är psykiskt sjuka betvivlar jag inte, men det rättfärdigar inte deras handlingar.
För det tredje har jag aldrig skrivit trams, så sluta citera med dina egna tolkningar av vad jag skriver.
För det fjärde är detta mina åsikter, och inte påståenden. Jag har aldrig utnämnt mig själv som expert.
Att vara självisk innebär att man gör nåt för sitt egna bästa.
Många som tar livet av sig gör det pga att dom tror och tycker att det ä'r det bästa dom kan göra för/mot andra.
Det är i princip raka motsatsen, en osjälvisk handling.
obelix skrev:
Att vara självisk innebär att man gör nåt för sitt egna bästa.
Många som tar livet av sig gör det pga att dom tror och tycker att det ä'r det bästa dom kan göra för/mot andra.
Det är i princip raka motsatsen, en osjälvisk handling.
Jag förstår, men jag ser fortfarande inte det osjälviska genom att utsätta tågföraren med passagerare för det.
Om de hade varit ute ur bilden så skulle jag instämma med dig. Men givetvis, mannen kan självklart tro att han gör en osjälvisk handling.
Luxman, bra inlägg!
Depression är en väldigt svår sjukdom både för den som lider av det och dess närhet. Att ge allmänheten en riktig bild av en deprimerad människas tillstånd kan förhoppningsvis rädda folk från sådana här situationer i fortsättningen.
