Har inte skrivit speciellt mycket på wF på sista tiden speciellt inte i den här tråden. Men jag tänkte lämna lite bidrag jag också (i form av en jättepost). (Det är väl egentligen bara en dikt, resten är mer typ texter.. ;) )
Just my dreams palying - Söndag 14 Juli 2002
Där går hon, så varm och fin.
Där går hon, henne jag aldrig kommer få
Där går hon, hon vandrar utan att se
Där går hon, henne jag drömmer om
Där går hon, den flickan som inget förstår
Där går hon, så rakt, så sträkt
Där gick hon, hade jag chansat kanske allt blivit perfekt?
Jag är för feg för att säga det, för feg att ge dessa ord chansen att komma ut.
Jag är för feg, rädd för att skrämma iväg dig.
Skrämma iväg dig med ord, ord så fina så vackra.
Vackra som den hetaste sommardagen med dig.
Jag vill ju bara ha dig nära
Men jag vet ju inte hur du känner
Bättre med dig, ovetandes, nära som vän
Än dig, vetandes, kylig som omöjligt mål.
Dessa djävla ord, så svåra, så fina, så skrämmande.
Allt jag vill säga är ju: ”Jag älskar dig”.
Förstår inte varför, förstår inte när.
Vill bara ha dig hos mig, här!
Jag ber och drömmer om dig och din tid.
Jag undrar får det plats för en till där bredvid?
Jag ber dig, rör dig, ser dig, vill ha dig.
Men vill du ha mig?
Blackness - Söndag 25 Augusti 2002 (som ni ser så var det länge sedan jag skrev den här, jag skrev den mest för att få uppmärksamhet/chocka folk och jag befinner mig inte där nu och antagligen aldrig mer)
This thing that is plaguening my soul.
This thing, like a thorn against my heart.
This thing crawling down beneath the skin, going through my skin and blackening it with scars, making a new one just a minute ago.
Taking control over my righthands fingers and the arms movement.
Slowly closing up ’round the razor.
Slowly putting it to my left arms topside.
Slowly start pulling it distinctly in a diagonal loop, over and over again.
Making the thick blood gently but still fierceingly run down my arm, making the blood pour more heavingly and more indefinited than before.
Making that scar bigger.
Spring hjärtat... - Torsdag 14 November 2002 (den här skulle kanske behöva lite förklaring, dikten/prosan/whatever är indelad i stycken, och styckena är antingen pro hjärtat, kontra sinnet eller tvärtom (ett stycker är pro både sinne och hjärta) ja, det kan bli lite konstigt när man försöker göra det invecklat)
....Spring din väg.
Låt mig få slippa dina känslomässiga plågerier.
Lämna mig ifred, låt mig gå utan dig.
Jag vill inte ha dig vid min sida idag.
Jag säger till när jag vill ha tillbaka dig, dig och din känslokraft.
Spring, lämna lite frihet åt dig själv med. Låt dig inte styras idag, inte imorgon, aldrig någonsin.
Kom tillbaka när du vill, kom tillbaka nu om det är så.
Kom tillbaka, men dela din kraft med mig, låt mig bestämma över vem var och hur.
Du får finnas på din plats och ge mej känslorna men på mina vilkor.
Spring din väg om det inte duger, jag kan känna ändå, men inte lika starkt!
Den svartvita världen - Måndag 11 Augusti 2003
Myrkriget på TV har satt igång igen, sprider sin svart-/vithet över bilden.
Just nu är jag i myrkrigets värld, alla intryck, alla upplevelser är -blir- svart/vita och gråa.
Det är en härlig känsla ibland, avtrubbningen, att låta allt flyta på och ignorera.
Mina föräldrar klagar på att jag inget berättar för dem, det är sant, det erkänner jag, men vad har dem med det att göra?
Ensamheten och mörkret är det bästa som finns, trots att jag inte trivs med det....men det är då och bara då jag är mig själv och kan hitta mig själv på riktigt.
Till er som tror ni känner mig - det gör ni inte, till alla er som inte tror er tillhöra den förra gruppen, ni som tror ni verklien känner mig, ni är än mer lurade....allt är bara ett spel.
Till alla okända, välkomna - det är här spelet börjar för er...
Det lilla betydelsefulla - Måndag 29 December 2003
Vinden blåser och kylan trycker här utanför de trygga väggarna.
Julen har passerat och fåglarnda flyger fortfarande sina meningslösa cirklar, kanske hoppas de - liksom jag - på något mer, något bättre än det svenska vi har idag.
Det svenska som gör att två grannar, efter tio år, fortfarande inte hälsar på varandra, det där svenska som ignorerar allt det betydelsefulla betydelselösa.
Min senaste kyss var för mindre än ett dygn sen, fyra okända läppar möttes och skapade något för stunden. Så betydelselöst var det - så svenskt.
Vi kanske aldrig träffas igen, men vi hade varandra då, gav den andre något speciellt, just den kvällen var det viktigt och vi gav varandra något av betydelse.
En kyss som betydde så mycket då och så lite nu, något betydelsefullt utan någon egentlig betydelse.
Fåglarna cirklar och sjunger ut sin klagan, jag kysser nästa person medan Sverige förändras och blir än mer svenskt.
En källa till missförstånd - Lördagen 11 December 2004
Jag la mig ner på min 70-tals rosa heltäckningsmatta för att försöka leda min hemlösa själ någon annanstans än ner i djupet. Jag letade, sökte, ville åt mitt inre men koden till dörren var ändrad, dörren förblev låst och jag letar vidare.
Tänker igenom den senaste tiden, dess missär, de underbara upplevelserna, tidens spel med sinnet. De enda jag kommer fram till är att jag mådde bättre förut, när jag kunde gå till mig själv och finna att det är jag som mår dåligt - och jag kunde vara till freds med det, för jag visste att till slut blir det bra.
Nu mår j a g bra, men mår dåligt för just det, det är så mycket enklare att vara sin egen rot till det onda.
En nära vän till mig har sjunkit ner som ett cementblock i Nybroviken, det är något som jag inte kan acceptera, varför det ska drabba just henne, det hade varit enklare om det varit min depression, då hade jag vetat att och ungefär när den hade gått över.
Mitt eget välmående ger mig skrivkramp och illamående, hennes nergång ger mig tankar som jag inte kan sätta på pränt.
Jag letar efter min egen Brutus, någon att kunna säga till; ”Även du, även du.”
Dysterhetens bekännelse - Fredag 31 December 2004
Nu sitter vi här igen, alla självömkande nattsuddare som anser att ett liv i mörker tydligen är mer värt det upplysta alternativet.
Hade det varit sommar nu hade jag varit ute och gått, möts av stjärnorna och njutit av deras uppenbarelser, men det är vinter - depresionerna blir allt djupare och den tunga känslan lägger sig allt hårdare och tyngre som snötäcket här utanför.
Nyåret väntar runt hörnet, men om du ransakar dig själv; vad för nytt har du att komma med inför året?
Nej, just nu känns frågan om vad nyåret har att ge dig viktigare.
Vi cirkulerar i våra vanliga nedstämda och förruttnande banor och våran själ slits allt mer ur oss, känslan av att vara viktig för någon annan känns just nu obetydlig, den viktigaste delen i ditt liv är endast att få leva i mörkret och få känna dig lika nere som han där borta på barstolen. Han med cigaretten käckt hängande i mungipan och med ögonen som speglar hans kargade levnadsöde. Någon annans misär ger dig lycka.
Känslan, hopet av att du kanske skulle kunna ha det lycka svårt som han, det är det du lever för.
Kysst av tiden - Fredag 2 Februari 2005.txt
Sanningen finns inte längre inuti mig, det är något tomt i mitt skratt, det är inte längre lika naket och självutlämnande. Den totala extasen som ett skratt en gång innebar har försvunnit, som om tiden har tagit det från mig. Istället för att skratta och bli glad, skrattar jag och känner mig allt mer vilsen.
Vart skall jag ta mig nu, vart har skrattet fört mig?
Allt jag vet är att jag befinner mig långt från det ställe jag en gång var, långt från tryggheten och kartan över mitt liv.
Det är som att någon, av godhet att försöka hjälpa mig, har lyft mig i sin famn och burit mig bort från min väg, tagit mig till ett okänt vägskäl och tvingat mig att välja en ny väg i ett nytt väderstreck. Fört mig till en plats jag inte hittar från.
Mitt gamla jag tynar bort, jag blir ersatt av en ny, okänd människa, en människa jag inte vet hur jag ska hantera. Det är som om tiden har lyft bort det som en gång var jag, kysst det farväl och planterat det någonstans långt borta.
Nu vet jag inte vilken person jag ska leva som, den gamla som tiden har förkasta eller den nya, den jag inte känner.
Tiden leker med mig, förflyttar mig som en spelpjäs på ett okänt bräde, tiden har fört mig dit jag befinner mig idag, när får jag leka med tiden? Kyssa den farväl och visa att jag inte bryr mig längre?
