Och jag tror att det får sätta punkt på både tramsandet och diskussionen om tramsandet i denna tråd. Låt den återgå till det den var tänkt för istället. :)
med vänliga
Rikard
forumledare, webForum
Utan ord!
76 svar · 4 715 visningar · startad av Luxman · sida 3 av 4
Frågan, av Luxman
Du är för fin för att vara sann Det finns en värld där ord är överflödiga, för själarna är sammanvävda till ett. Där kärleken omsluter allt med en hetta som får passionen att verka som ett förspel. Där tystnaden uttrycker mer känslor än vad som behövs för att skapa en kärleksroman. Där kropparna skriker av längtan till närhet när avståndet är längre än en centimeter. Där det är en glädje att v
Läs frågan i sin helhet →
Jag ber om ursäkt om någon tar illa upp för att "tramsandet" diskuteras, men jag vill gärna bemöta något av det Luxman skriver, eftersom det är svårt att tolka det på annat sätt än som - åtminstone delvis - riktat mot mig.
Luxman, (och förmodligen också annesophie);
Precis som OveRRidE skriver tror jag inte att någon har haft för avsikt att såra eller förlöjliga någon annan. Jag blir faktiskt förvånad över att ni tar det på det sättet. Kanske det är så att man måste känna till mer än det som står i tråden för att förstå att det är äkta känslor som beskrivs och kanske är det precis som du skriver själv, Luxman, att ett forum på Internet inte är rätt ställe att lämna ut sig själv - åtminstone inte om det är otydligt att det är just det det handlar om.
Jag vill i alla fall be om ursäkt för om något av det jag har skrivit har uppfattats som förlöjligande eller sårande. Det har aldrig varit min avsikt.
Jag använder inte wF på ett sådant sätt att jag läser inläggen supernoggrant och kanske har missat det som står "mellan raderna".
Mina uppriktigaste ursäkter om jag har sårat dig, annesophie.
Ingen fara, det var ingen som sårade mig. Det kändes bara plötsligt fel att lämna ut sina tankar här. Det berodde inte på dig överhuvudtaget Hypathia.
*kram*
Jag förstår inte ditt inlägg PeW, om jag hade synpunkter på din algoritm så hade jag väl reagerat när du skrev den. Jag ser den som en kärleksdikt mellan två förälskade ”mattenördar” ;) . Du som är utrustad med en mycket stor portion sunt förnuft och synnerligen god slutledningsförmåga brukar inte göra sådana feltolkningar av det jag uttrycker.
Mitt inlägg vände sig självfallet till det som skedde mycket senare i tråden och hade inget att göra med din eller hypatias bollande av kärleksbetygelser, vilka jag tyckte var både roliga och kärleksfulla.
Jag förstår inte heller ditt inlägg hypatia, du har ju själv tidigare i tråden uttryckt att du blivit rörd över innehållet i tråden likväl som flera andra, så om det handlar om äkta eller fantiserade känslor är väl ganska oväsentligt och att läsa mellan raderna trodde jag inte behövdes för att konstatera att det fanns djup, ärlighet, kärlek, smärta, glädje, hyllning, ja nästan alla känslor uttryckta av flera personer på ett synnerligen vackert och ibland riktigt gripande sätt. Mitt inlägg var inte riktat mot dig eller någon annan person utan i huvudsak mot företeelsen ”trams”, jag vet att du inte medvetet skulle såra någon eller förlöjliga innebörden av vad någon uttrycker
Jag tyckte denna tråd var eller är en synnerligen vacker företeelse på wF, därför blev jag idag (läs torsdag) både ledsen och besviken när jag noterade dels vad som ramlade in i tråden med start igår kväll och dessutom noterade att några dikter inte längre fanns kvar med förklaringen att det inte längre kändes rätt att ha dem kvar där.
Det är möjligt att jag överreagerade, men jag tyckte tråden var för vacker och kärleksfull för trams.
(men det är nog typiskt för en obotlig romantiker )
Kram på er alla :f
Stort tack till alla som hittills bidragit till att skapa stämningen i tråden, jag ser fram emot fler dikter om, eller funderingar kring, livet och dess härliga eller skrämmande mysterier.
Här kommer ett nytt bidrag från den obotlige romantikern :p
**Vår dröm vi delar!
Varje dag viskar mina läppar orden ”Jag älskar dig”,
orden kommer inifrån utan att jag kan hejda dem.
Jag förstår nu att du är den enda kvinna jag nånsin
kommer att säga dem till, och fullt ut mena det.
Dina ord och känslor ger liv åt min kropp,
näring åt hjärtat för kärleken är vårt öde.
Vi har passerat upprörda och stormiga hav
under vårt omedvetna sökande efter varandra.
När vi fann varandra så talade vårt inre om
att sökandet var över, vi hade nått hamnen.
Kärleken gav oss en ny mening i livet,
en ny vacker underbar värld öppnade sig.
Inga tankar är hemliga för varandra,
och inga önskningar går att dölja.
Vi visste allt redan innan vi möttes
för vi är ett i hjärta, tanke och själ.
Åtrå, upphetsning, glädje, trygghet, extas,
kärlek och lycka, du har fött mig på nytt!
Älskling visa mig vägen till evigheten
för jag vill vandra den vägen hand i hand med dig.
Ljudlöst kommer orden över mina läppar igen
”Jag älskar dig” - Kärleken är vårt öde.**
måste säga att dikterna som skapas på wF är bland de vackraste jag någonsin läst.
Har det nu blivit samlingsplats för döda poeter här :h
det måste åtgärdas.
**Till min prinsessa!
Det är ett mysterium hur någon
kan vara så sagolik.
Din inre skönhet bedövar, den
är nästan osannolik.
Din värme strålar som lägereldens
vackra lågor.
Och väcker längtan att få mötas
i extasens vågor.
Dina ögon glimrar likt vackra
stjärnor tindrande.
Glada eller arga, likafullt så
underbart upphetsande.
Din skönhet får rosor att blekna
vid din sida.
Får varje betraktare att om din
kärlek vilja strida.
Jag kan inte ljuga, på detta vis varje
ord sanning är.
Min sköna prinsessa du är den kvinna
som jag har kär.
Fatta min utsträckta hand och rädda
mig från att sjunka.
Känn min puls som genom varje åder
kärleken till dig dunka.
Jag älskar dig.**
Dags att väcka denna tråd till liv känner jag...
Med tystnad och blyghet, jag väntar en stund,
tiden går långsamt, den går som den vill,
med öppet hjärta lyssnar jag till mig själv,
jag vet ju så väl, men ändå inget alls.
Med styrkan jag kände, jag tog ytterligare ett steg,
mot friare nejder, mot okänt mål.
Orden föll så fritt, jag föll med dem.
För att finna mig själv i botten av ett mörker.
Min rädsla, min osäkerhet gick hand i hand.
Så många gånger förut, sker det igen?
Så likt, men ändå så annorlunda denna gång.
För samma sårade hjärta och samma gamla själ.
Med våren kom viljan, med viljan kom en vän.
Osäkert står jag kvar, men är ändå på väg.
Osäkert börjar jag le, inombords, i tysthet.
Åter känner jag styrkan komma igen.
Bravo! *imponerad*
Wow! Jag blir så rörd! När man läser sånt här blir man förvånad att det finns dom av det kvinnliga könet som tror att män inte har några känslor.
Jag har hittat min kärlek, som ni säkert redan vet, Dryden. Snart tre år och fortfarande pirrar det i magen...hihi... :f
Hoppas att alla krossade hjärtan blir hela igen.
wF-poesi i högsta grad. ;)
Hur man än vrider och vänder på det finns ni när
medlemmarna på wF är dom jag snackar om när
jag säger att ni finns här, i både medmedvind och när
man behöver hjälp med både sotra och små besvär ;)
Nu kan jag inte säga mer än att jag tycker om er HÄR! :f
Vid stillhetens stränder, sitter jag och tänker,
jag ser solen gå ner, de sista strålarna rör vid min kind,
en sista glimt håller sig kvar, en sista glimt som blänker,
mot villrådighetens vågor, de vågor som gör mig blind.
Jag famlar inom mig, vad är rätt, vad är fel,
så många gånger jag önskat att svaret bara fanns där,
smärtan plågar mitt inre, den plågar varenda kroppsdel,
bröstet är tungt, hjärtat sorgset, av tankarna jag bär.
Mörkret har sänkt sig, nattbrisen gör mig kall,
jag hör hur vågorna oregelbundet slår mot stranden,
varje våg tar mig ett steg närmare mitt förfall,
en tår faller och därefter tar gråten överhanden.
Mina tårar rinner utför hällen och förenas med havet,
med alla ouppfyllda förväntningar som satt sina spår,
med all uppdämd ångest som har kommit med kravet,
att lyckas med allt jag företar mig, år för år.
Nattens kyla gör sig påmind, vilsenheten likaså,
i kaoset inom mig känner jag en gnutta hopp,
det ledsagar min själ det påvisar att jag måste gå
jag skriker till mina muskler, jag sliter i min kropp.
Muskler bedövade av lidandet, vill så gärna sitta kvar
att likt det jag gjort så många gånger förut
nöja mig och lida över att jag aldrig fick något svar
och tillåta mig glömma mitt nytagna beslut
Men hoppet växer sig starkare, en gnutta blir två,
motstridigt och tvekandes vinner det kampen inom mig
jag reser mig upp och börjar plötsligt förstå,
all smärta jag känner, allt lidande, allt är okej.
På osäkra steg, på klipphällens lömska underlag
tar jag ett par steg framåt och ser mig sedan om,
jag ser platsen jag satt på, platsen där jag kännde mig svag,
med en pånyttfödds ögon ser jag vad jag gått igenom.
Nattbrisen går plötsligt från kall till sval,
för att sedan bli något som värmer min själ,
hela tiden jag satt där, fanns någon som såg mina kval,
en vän i nöden, någon som känner mig så väl.
Utan ord öppnade han mina ögon, han lät mig förstå,
att vi gör våra val, vi fattar våra egna beslut
och varje val och beslut avgör hur vi kommer att må
antingen går vi vidare eller så blir det som förut.
Vägen han visar mig fram till, är den väg jag måste gå,
en väg med ett tydligt mål men utan synbart slut,
det är en lång väg att vandra och valen är långt från få,
men nu har det gått upp för mig, det är den rätta vägen ut.
Stärkt av min vilja att kämpa, stärkt av varje steg jag tar,
ser jag hoppet växa sig starkare, jag känner glädjens rus
Mitt så förut sorgsna hjärta, min själ som var lämnad så bar,
den sorgsna bild som var så tydlig förut, blir allt mer diffus.
Stillhetens stränder, min inre bild av sorgsen ensamhet
med smärtsamma ljud från vågor och klagoskrik från någon havstrut,
blir till ytterligare en erfarenhet, och förstärker det jag nu vet,
det är en bit kvar men det kommer att bli ett lyckligt slut.
Rikard - 030416
Tack Rikard min vän, för att du förgyller tråden och wF med din poesi.
Så stark, så innerlig och så smärtsamt vacker att jag blir utan ord.
Fast din väg fortfarande är lång och krokig att gå
behöver du inte längre någon karta eller kompass.
För ditt hjärta visar vägen ifall tanken går i stå,
du är inte ensam om du mot ångesten behöver tampas.
Det finns inget rätt eller fel, sluta i mörkret att söka,
nu är dina ögon är öppna och leder dig i trampen.
Så tillåt inte längre smärtan ditt inre få hemsöka,
utan låt ljuset, hoppet och kärleken vinna maktkampen.
/Luxman
Fäller tårar!
vet inte mer vad ja ska säga mer än att den var Otroligt fin!
Jag har även hittat min kärlek, är iofs väldigt ung, men har ändå väldigt starka känslor för honom!
Vilka förmågor det finns här! (Fast det visste man juh förut.. :))
Här är mitt bidrag, som jag dock inte skrivit själv.
Och Hjärter Dam
Om skräpet hinner ikapp dig
Drömmen flyr och vardagen gror
Om du letar efter tråden
Eller bara saknar en bror
Om du har halsen full med månader av slit
Ja ta din packning över gränsen
Och kom hit
Lars Winnerbäck skrev texten till låten som heter Över gränsen och finns på hans senaste skiva Söndermarken. En skiva som rekommenderas oerhört varmt av mig. För den som vill lyssna lite så finns det en jukebox på https://www.winnerback.net (till höger om nyheterna på startsidan).
Rikard skrev:
Dags att väcka denna tråd till liv känner jag...
Igen. :)
Strength combined with the fear of reality
twists my mind over and over again,
joy and pleasure infected by anxiety,
is swept away by the tears of a rain.
Leaving the backyard of my soul's childhood,
trusting each unknown advice I hear,
brings me to a strange and unaquainted mood,
and makes the choices possible so clear.
Longing for the embrace a wind could offer me
searching for the sunrise I've never seen,
watching the fight between feelings that disagree,
cuddling up close with the beauty queen.
Safe, silent and without hesitation,
we're getting to the dream of our lives,
developing ourselves and the relation,
greeting happiness and fortune as it arrives.
(Utkast... korrigeras/kompleteras väl inatt vid 3-hugget... ;))
Just a few words, from the one I long for,
brings back the feeling of happiness again,
Just a few lines, since I left you by the door,
and the feeling of pleasure will sustain.
I've spent my life searching for a princess,
beautiful as a winter flowering cherry,
fooled to belive the princess would bring hapiness,
just to realise the princess was actually a fairy.
You opened my mind and heart so completely,
nothing could stop you from touching my soul,
my defense was torn down so discreetly
I was lost and found under your control,
Just a few words, silently whispered by you,
I'll hear wherever, whenever, they are spoken
Just a few lines, unwritten but still so true
will heal my heart when it's broken
Each smile from you, the fairy I've met, is like a gift from above,
and you smiled at me and smiled again, fairy, you are my love.
:f :bire
:f weeeeee :) vill bidra, men besitter inte förmågan :(