Det finns en värld där ord är överflödiga,
för själarna är sammanvävda till ett.
Där kärleken omsluter allt med en hetta
som får passionen att verka som ett förspel.
Där tystnaden uttrycker mer känslor än vad
som behövs för att skapa en kärleksroman.
Där kropparna skriker av längtan till närhet
när avståndet är längre än en centimeter.
Där det är en glädje att vakna varje morgon
för du finns där, den jag väntat på i hela livet.
Där tårarna rinner av glädje för att vi gjorde
det omöjliga, fann varandra bland 10 miljarder.
Där man vågar att både älska och att älskas
för det finns inga krav på prestation.
Där vi somnar tillfredställda och med glädje
för vi vet att vi möts i drömmen också.
En värld som bara öppnar sig för några få
och de måste berätta att den verkligen finns.
Utan ord så lämnade vi jorden i samförstånd
och förenade oss för evigt i den världen.
Inga krafter eller hinder kunde stoppa vår färd
för den kärleken rubbar inget på jorden.
Där var så vackert och fint att varje sekund
blev till en evighet av lycka och närhet.
Du är den vackraste människa jag någonsin mött.
Nu rinner tysta tårar av oförstånd och smärta
vem uppfann en kraft som tvingar oss isär.
Vi är ju förenade för evigt, varje hjärtslag håller
oss samman för vi har bytt hjärtan.
Nu kommer resten av livet att vara en sorgsen
längtan tillbaka till det vackraste vi mött.
I resten av våra liv kommer varje tyst sekund
innebära att våra hjärtan vill vara nära.
Ord är överflödiga för kropparna talar åt oss,
varje andetag grumlar våra ögon av tårar.
Vi fann världen där så få varit förut,
det kommer vi att bära med oss i evighet.
Du är den vackraste människa jag någonsin mött,
men du var för fin för att vara sann.
Jag älskar dig.**
Var rädda om er, en dag kanske ni också hittar den världen.
Men glöm inte att ni då också måste berätta att den finns i så fall.
Snälla Luxman, på två ställen skriver du ..för fin för att vara sann. Om jag inte läser just de orden utan bara ser dem som några gröna prickar Du är.... och så läser jag allt annat och du var.... Så blir jag glad igen. :)
Hej vänner, nu har tre månader släpat sig förbi och jag inser för första gången
i mitt liv att "professor" Luxman inte har några svar.
**- När lättar dimman, och släpper in ljus igen?
- När försvinner tyngden från axlarna så att mina ben slutar att darra?
- När slutar dagen att vara en kamp för att förtränga tankarna?
- När slutar varje andetag att skrika ut sin längtan?
Jag vet inte, vet ni?
- Varför är tystnaden så tyst?
- Varför värmer inte solen?
- Varför känns det som varje dag är utan slut?
- Varför försvinner inte dina ord ”Jag älskar dig” ur mitt minne.
Jag vet inte, vet ni?
- Hur kan man få krampen i magen att släppa?
- Hur kan något som var så sanslöst vackert göra så ont?
- Hur får man tillbaka viljan att vakna på morgonen?
- Hur kan man le och fungera när det gör så ont att man bara vill skrika?
Jag vet inte, vet ni?
- När kommer jag att kunna glädjas åt vardagligheter igen?
- När slutar ögonen att grumlas?
- När brister banden som håller oss ihop?
- När låter favoritmusiken bra igen?
Jag vet inte, vet ni?
- Varför vaknar jag alltid varje natt och gråter?
- Varför letar jag efter dig i varje människa som jag möter?
- Varför smakar maten inte något?
- Varför blir varje dag värre istället för tvärt om?
Jag vet inte, vet ni?
- När kan jag läsa en bok igen?
- Hur kan hjärtat värka så när det är så tomt?
- Varför fungerar inte andras tröst och goda råd?
- Varför skall den som kan älska lida lika mycket?
Jag vet inte, vet ni?
Jag vet inte varför dina avskedsord inte falnar eller tröstar,
orden som fortfarande ringer i mina öron: ”Lova mig Hans att du gör någon annan kvinna lycklig, du måste det, du måste få kärlek,
ingen som är så vacker i själen ”får” leva utan kärlek.”
”Alla kvinnor borde få träffa en man som dig, jag älskar dig”
Du fanns där, alltid, bara för mig
Jag kunde inte förstå att du verkligen kände så
Men du gjorde verkligen det
och jag älskade dig för det och mer än så.
Trots det kom mörka vindar
och vi gled isär.
Även om du inte kände det
så var det tyvärr så.
Många kvällar av hårda ord
och nätter av rygg mot rygg.
Men när morgonen kom igen
var allt som bortblåst ändå.
Efter en lång mörk vinter
kände jag att det inte gick.
Efter månader av ångest och tveksamhet
tog jag det steg jag aldrig trott mig ta.
Det är nu ett halvår sen
jag tog ringen av ditt finger.
En tid av tårar och än mer ångest,
varav den största ångesten var min.
Har jag gjort rätt?
Varför gjorde jag detta?
Kommer jag ångra mig?
Många frågor utan svar.
Det är snart tre månader sen
vi slutligen flyttade isär.
Än idag gnager det inom mig:
Vad är det jag har gjort??
Det var trots allt jag
som avslutade tre års liv.
Tre år av skratt,
av glädje, sorg och kiv.
Men trots all denna smärta
tror jag att vi gjorde rätt.
Det lär vi aldrig få reda på,
hur vi än lever våra liv.
Jag gaskar upp mig dag för dag,
men snart rycks jag ner igen.
Jag läser din dagbok på Lunar
och relaterar allt till mig - igen.
Jag måste komma över dig,
och du komma över mig.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta,
och jag hoppas jag får en plats hos dig.
Det finns svar på alla frågorna. Ska det vara på vers eller rutat papper?
Luxman, om det sista stycket är citat ur verkligheten så måste du ta ett killsnack med nån jämlike. Och sedan ska du vimla ut och uppfylla hennes önskan så du har det gjort. Låt det inte gå sex månader igen.
Vackert, läsvärt, eftertanke är ord som kommer upp.
till tröst:
Det kommer en morgondag, har alltid gjort det.
Det är bara du som bestämmer.
Du är värd det.
Jag vet inte varför dina avskedsord ord inte falnar eller tröstar, orden som fortfarande ringer i mina öron:
”Lova mig Hans att du gör någon annan kvinna lycklig, du måste det, du måste få kärlek, ingen som är så vacker i själen ”får” leva utan kärlek.”
”Alla kvinnor borde få träffa en man som dig, jag älskar dig”
Shit!
Jag fick höra någonting liknande för lite mer än ett år sedan. Det var nog det sista jag ville höra. Det gjorde så ont.
Jag kände mig inte alls vacker, jag ville inte göra någon annan lycklig... Allt jag undrade var, varför jag inte kunde göra henne lycklig.
Jag trodde inte att det skulle komma en morgondag. Jag vågar fortfarande inte lita på att morgondagen kommer... Men den gör det, jag vet inte hur det kommer sig - för det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
Alla läker på olika sätt, jag kände inte att jag läkte, jag kan inte säga att det var något speciellt som fick mig att "återvända". Man "molar" på bara... Rätt som det är så ser man att man gjort en notering i allmanackan ett par dagar bort - liv...
Men det finns fortfarande där... fast på ett annat sätt...
Det är fantastiskt vilka vackra själar vi har här på wF. Känns lite löjligt, men ni är toppen och jag är glad över att kalla er vänner! :f
Kärlek kommer och går, jag är lycklig som har fått älska än en gång.
Denna vackra sak hittade jag i min mail från min man:
My legs are too short,
My arms cannot reach,
My Jump is not high enough,
My fingers have stretched to limit but they do not go far enough,
To grasp a Star from the heavens to give to you,
so I hope that this little one will do.
For now this star is all I can give, to,
My one and only love,
My reason for smiling,
My inspiration that keeps me going,
My forever loving and caring Petra.
En dag i taget, där står vi nu.
Det är vad vi sa, både jag och du.
En dag i taget, vad kommer att ske?
Vart leder vår väg, det får vi se.
En timme av lycka, det upplevde jag.
Du såg mig så stark, men ändå så svag.
En timme av lycka - utan villkor, utan krav.
Det fick du av mig - det är vad du gav.
En minut i din närhet, det skrämde mig så.
Ser du rädslan jag bär, den att du ska gå?
En minut i din närhet, jag vill tillbaks dit igen
trots rädslan jag känner, känner du den?
En sekund av tystnad, vad vill du ge?
Släpper du in mig nära, låter du mig se?
En sekund av tystnad, jag vill finnas där.
Om du så behöver, oavsett var och när.
Sekunder av längtan, kände jag igår.
Minuter av saknad, de kommer, de går.
Timmar av tvekan, förstår du mig nu?
Dagar i taget, jag vill dig bara väl, förstår du?
Du är den vackraste människa jag någonsin mött,
Jag älskar dig!***
Jag vill vara din hundvalp som du lyfter upp i famnen när du behöver tröst.
Jag vill vara rösten som ger dig trygghet i natten.
Jag vill vara en solstråle så jag kan värma dig när du fryser.
Jag vill vara luften du andas så jag får smeka dina läppar.
Jag vill vara passionen som lyfter dig till molnen.
Jag vill vara vattenstrålen som smeker din hud i duschen.
Jag vill vara vinden som smeker ditt hår.
Jag vill vara musiken i ditt öra.
Jag vill vara i dig för evigt.
Jag vill vara din.
Tack mina vänner för er värme och ert stöd,
vänner och omtanke behöver man i hjärtenöd.
Jag försökte för min bror vår kärlek beskriva,
jag trodde han skulle säga, sluta överdriva.
Men han sa! ”Min käre bror det är magi,
det går inte ens att förklara med parapsykologi.
Ge det tid min vän och låt din kärlek smärtan bota,
sen kan inget er kärlek hota..
Med tårar i ögonen så började jag förstå det ofattbara,
oavsett vad som händer kan vi inte varandra undvara.
För all framtid är vi förenade, våra själar är ett
allt annat kommer att driva oss till vanvett.
Utan ord har du försökt att lindra min smärta,
försökt att stoppa blödningen i mitt hjärta.
Vår kärlek, vår förening, går inte att förklara,
och att vi är ett går inte att bortförklara.
