Så jäkla förbannad!

Och kom inte med nåt smart svar om att jag skall vara lugn, för det kan jag inte. Detta innebär ju att jag antagligen kommet att få gå IV på gymnasiet.

Vad ska vi säga då? :OO

Du behöver inte säga nåt...

Jag ville bara skriva detta, och jag antog att NÅGON skulle komma med någ smart, logiskt helt självklart svar som "Ta det lugnt".

Frustration

Förstår din frustration. På 70-talet när jag gick i högsatadiet så fick jag gå i en klasslärarklass som innebar att vi hade samma klassrum och samma lärare i nästan alla ämnen. Vi var bara ett tiotal elever i klassen för att vi skulle få studiero och kunna få chanse att lära sig något. När så det vara dags för nian så blev vi uppsparkade i vanliga stora klasser för att vi skulle gå ut skolan på lika villkor. Det var ingen hit för mig. Hade precis så mycket närvaro att jag slapp att få streck i betyget, men det blev många ettor. På 70-talet så var inte betyget så viktigt som det är idag utan det gick lätt att få jobb redan efter nian. Betygen är så viktiga idag så ge inte upp för din rätt för att få jobba dig till ett bra betyg, men räkna med att du får slåss. Man får bråka och käfta för minsta lilla skitsak. Det verkar ibland som att det är det som livet går ut på.

I sådana fall skriver jag en sak i alla fall. Slåss för din sak!
De kommer inte vara snälla och ge dig det du behöver om du inte tydligt visar vad du behöver för hjälp i undervisningen.

Man får bråka och käfta för minsta lilla skitsak. Det verkar ibland som att det är det som livet går ut på.

Så länge man slåss underifrån är det ju det. (skola,minoriteter,gamla föråldrade fördomar)

Nu kommer jag säkerligen inte med det allra roligaste inlägget, men, men.

Får du ingen hjälp hemma ? Om du absolut inte vill gå IV på gymnasiet kanske du måste börja offra[om du inte redan gör det] några timmar eller mer per helg för att räkna lite med mamma/pappa/syskon?

Jag tycker att det är bra att du blir sur över att det är som det är, det visar ju att du är motiverad och faktiskt verkligen vill lära dig, att sedan skolan 'inte har pengar', det är tragiskt.

Ett annat alternativ kanske kan vara att fråga skolan om du inte kan få skippa matten tills vidare och läsa in den efteråt, men då lär du inte kunna söka in till gymnasiet förns ett år senare.

"pappa har skickat ett mail..."
Jaha..

Vad beror det på att din Pappa inte tagit tag i det på riktigt & besökt rektorn???

Varför har NI inte gjort nått..???

Skylla på skolan är lamt, även i detta fall!

Bire kommer som den positiva solstråle han är och sprider glädje och kärlek som en kärleksgud. Hej på dej...

(Det kommer från fel person, men ändå)

Men vad ska jag göra? Tror ni jag tänker på matematik när allt bara är skit och det känns som om allt redan är förlorat. Känns så värdelöst.

Njä, solstråle är jag nog inte.. Men har man fyllt 33 som jag har så har man dessutom upptäckt hur in i helvete synd det är om alla skolungar som ständigt kommer i kläm när dom otrevliga & orättvisa vuxna bestämmer..

Ta tag i saken istället för att grina, ska det va så svårt att få din pappa att lyfta luren & ringa rektorn? Han jobbar mycket, helt ok, men han har fanuimej tid att ringa & påverka sin sons möjligheter i skolan.

Ps: Har inte du ambitioner nog att lära dig på egen hand under kväll/helger så har du nog förlorat din rätt att klaga på skolväsendet med.

magnusfernstrom skrev:

när allt bara är skit och det känns som om allt redan är förlorat.

Den där känslan behöver du vända på, även om det inte är lätt. Om du tror att du redan har förlorat så är risken stor att du blir en förlorare. Många framgångar kommer efter stora nederlag, fast oftast för sådana som inte ger upp utan fortsätter kämpa.

Det låter som om du behöver hitta någon bra motivation. Varför pluggar du? Vad ska du bli sedan? Det är inte säkert att du behöver vara duktig i matte för att uppnå just dina mål.

Bire har rätt, även om han kanske uttrycker sig lite hårt ibland. Det finns egentligen bara en person som är ansvarig för hur det går i ditt liv, och det är du själv. Se det som en möjlighet.

Men hur kan du sitta och klaga på min pappa hos MIG?
Det är väl inte jag som bestämmer vad han gör och inte gör?

Jag ska inte skylla allt på min diagnos, för jag är inte särskilt ambitiös under lektionstid och presterar inte så mycket som jag egentligen skulle kunna, men det är ju egentligen p.g.a. diagnosen. Det går inte att förklara, men allt blir tråkigt och man blir omotiverad.

Se ovan.

Dina föräldrar måste ta tag i saken och se till att träffa din rektor/lärare ansikte mot ansikte. Det handlar en hel del om att vara hård och göra glasklart att man inte accepterar skolans beteende och kräva bättring.

Aven fast du går i skolan, och man där förväntar sig hjälp och assistans, så är det tyvärr så att man måste stå på sig och vara envis som katten för att få hjälp i dagens skola...tja...vård...samhälle... :l

Sedan håler jag nog med dAEk^ lite också i det han skriver om hjälp hemifrån. Jag är verkligen ingen stjärna på matte och även om mycket av mina svårigheter berodde på inkompetenta lärare så insåg jag snabbt att hjälp fick man hitta på andra platser än i just skolan. Jag har tur och råkar ha fått en syster som är mattegeni och hon hjälpte mig x antal timmar per helg. Om hon inte hade gjort det så hade jag iallfall aldrig klarat varken C eller D matten. *ryser*

Har du ingen i familjen som kan hjälpa dig undertiden ni och skolan letar lösningar. Syskon, pappa eller mamma...kanske en kusin eller en bra kompis...

Jag VET hur jobbigt det är att känna att man inte klarar det eller hur otroligt svårt det är när man tror att man aldrig kommer kunna komma dit man vill...eller hur frustrerande det är att inse att ens liv, iallfall vissa delar, ligger i andras händer.

Men du kan som sagt göra en del själv...

Se till att dina föräldrar tar detta på allvar. Ett email (!!!) är absolut inte ens i närheten av vad dom måste göra. Sedan får du ragga efter en någon som kan hjälpa dig på helger och inför prov. I värsta fall får ni väl införskaffa en privatlärare...

Lycka till!

magnusfernstrom skrev:

Men hur kan du sitta och klaga på min pappa hos MIG?
Det är väl inte jag som bestämmer vad han gör och inte gör?

Nej, men det är du & ingen annan som kan förmå din far att hjälpa dig eftersom du tydligen är oförmögen att greja situationen själv.. Ska det va så svårt att förmå sin egen far att hjälpa till med en sån SKITSAK som att prata med din rektor?

Isf är det ju helt sjukt..

Nej, ta dig i kragen & tänk till lite.. Livet är inte enbart fyllt av elände & motgångar, försök se alla utmaningar istället för att grina dig fram!

PS: Jag blir inte snällare än så här & det kan bero på att jag tog tag i saker & ting själv som skolunge...

Jag svarar på ditt inlägg senare annesophie.

Bire: Jag grinade inte, blev arg dock. Men det är mer som det känns, men vad ska jag göra?

Tror du inte JAG tagit hand om saker själv eller?

Min pappa är en snäll man, tyvärr för upptagen med sitt jobb. Ofta trött och ofta (läs: alltid, enligt mig) i jour.
Jag har fått hjälp av honom, men han blir bara arg när jag inte förstår. Inom alla ämnen, han förväntar sig väl att jag ska ha MVG i alla ämnen som han, bara för att han råkade bli intelligent. obelix sa att en pappa inte är den rätta att ha som doktor, samma gäller nog lärare.
Han är jätteduktig och kan mycket, visst men vem bryr sig? Inte jag, för han kan fan inte lära ut det ... ;)

Aven fast du går i skolan, och man där förväntar sig hjälp och assistans, så är det tyvärr så att man måste stå på sig och vara envis som katten för att få hjälp i dagens skola...tja...vård...samhälle...

Jag kan säga att jag stått på mig hela mitt liv utan några vidare resultat just i såna här sammanhang.

Sedan håler jag nog med dAEk^ lite också i det han skriver om hjälp hemifrån. Jag är verkligen ingen stjärna på matte och även om mycket av mina svårigheter berodde på inkompetenta lärare så insåg jag snabbt att hjälp fick man hitta på andra platser än i just skolan. Jag har tur och råkar ha fått en syster som är mattegeni och hon hjälpte mig x antal timmar per helg. Om hon inte hade gjort det så hade jag iallfall aldrig klarat varken C eller D matten. *ryser*

Har du ingen i familjen som kan hjälpa dig undertiden ni och skolan letar lösningar. Syskon, pappa eller mamma...kanske en kusin eller en bra kompis...

Sen jag flyttade från Stockholm har jag inte haft några behov att skaffa vänner här. Jag pratar ju med folk, men umgås inte med nån. Så kompisarna kan vi räkna bort.

Föräldrarna är ganska borträknade också.

Jag VET hur jobbigt det är att känna att man inte klarar det eller hur otroligt svårt det är när man tror att man aldrig kommer kunna komma dit man vill...eller hur frustrerande det är att inse att ens liv, iallfall vissa delar, ligger i andras händer.

Men du kan som sagt göra en del själv...

Se till att dina föräldrar tar detta på allvar. Ett email (!!!) är absolut inte ens i närheten av vad dom måste göra. Sedan får du ragga efter en någon som kan hjälpa dig på helger och inför prov. I värsta fall får ni väl införskaffa en privatlärare...

Pappa skäller ju på mig för det hela tiden. Så antaglien blir han ju arg. Vi hade kvartssamtal (utvecklingssamtal) och då tog vi upp det också. Haha, lätt att feltolkas, skäller och skäller, men han blir ju berörd av att det inte går bra för mig i matten om man säger så.

magnusfernstrom skrev:

Min pappa är en snäll man, tyvärr för upptagen med sitt jobb. Ofta trött och ofta (läs: alltid, enligt mig) i jour.
Jag har fått hjälp av honom, men han blir bara arg när jag inte förstår. Inom alla ämnen, han förväntar sig väl att jag ska ha MVG i alla ämnen som han, bara för att han råkade bli intelligent. obelix sa att en pappa inte är den rätta att ha som doktor, samma gäller nog lärare.
Han är jätteduktig och kan mycket, visst men vem bryr sig? Inte jag, för han kan fan inte lära ut det...

OK, så då har vi klargjort två saker iallfall.

1: Din pappa ska absolut inte (och jag förstår inte ens varför) behandla dig för din AdHd. Har du varit på utredning hos en riktig barnklinink/Dampteam? Om du får medicin, vem skriver ut den? Inte din pappa hoppas jag... :l Går du på reglbundna återkontroller?

2: För föräldrar som är bra på något, tex din pappa på matte (liksom min mamma), så är det svårt att förstå (och ibland acceptera) att barnen inte har det lika lätt. Därav ilska.
Min storebror och jag är väl halvbra på matte. Min syster är ett jäkla geni.
Om det är nån tröst för dig så har det gått bra för mig i livet fastän jag bara fick typ 3:a i matte och jag är betydligt bättre på matte nu än jag någonsin var i skolan.

Tråkigt att höra att din pappa inte tycks engagera sig så mycket som han borde. Jag tycker att det är snällt av dig att försvara honom med att han jobbar så mycket etc etc men...som förälder så måste barnen alltid komma först. Tyvärr hamnar du i kläm nu och det gör mig ledsen. Har du ingen mamma som kanske kan engagera sig i diskussionen med skolan?

Summa summarum är att du måste hitta någon annan som kan hjälpa dig. Syskon, kompis...etc etc. Igen, privatlärare kan kosta lite men det är värt pengarna. Dessutom kan man med hjälp utifrån, alltså icke-skola, anpassa arbetstimmarna efter vad du orkar med.
Jag vet ju att barn med AdHd kräver speciellt upplägg i undervisningen. Jag hittade ett exempel på ett antal saker som kan underlätta för dig här: http://www.tingvalla.karlstad.se/stod/adhd.html#3.

Kan du prata med skolsyster / skolkuratorn om din situation? Båda dessa kan säkert, om inte praktiskt hjälpa dig, så kanske föra din talan i skolan.

Tycker att det är synd att du måste ta denna kamp själv (vilket det verkar som) men...du kommer kanske starkare ur det här också.

Ar det bara matten du har problem med eller gäller detta även andra ämnen?

Tillägg...

magnusfernstrom skrev:

Min förälder tar detta på allvar, pappa skäller ju på mig för det hela tiden. Så antaglien blir han ju arg. Vi hade kvartssamtal (utvecklingssamtal) och då tog vi upp det också.

Men du... Om han bara skäller på dig så tar han det inte på allvar. Det är ju inte ditt fel. Du ska (vilket du inte alltid gör nu ;) om jag läste ditt inlägg högre upp rätt) göra ditt bästa varje dag med de resurser du har...men mer kan du inte göra. Det kan ingen!
Att skälla på dig löser inte situationen och det är väldigt orättvist.
Nu är det lätt för mig att tala om vad din pappa bör och icke bör göra men...

Han bör inte använda jobbet och långa arbetstimmar som en undanflykt.
Han bör inte skälla på dig.
Han bör boka tid med rekorn, med eller utan dig, och ta ett allvarligt långt snack.
Han bör hjälpa dig själv, alternativt se till att du får hjälp privat.

Bire skrev:

Livet är inte enbart fyllt av elände & motgångar

Just nu känns det som det, men visst jag förstår.