Så jäkla förbannad!

Jag lägger ner.. Har helt enkelt ingen lust att försöka få dig att förstå ditt eget bästa.

1: Din pappa ska absolut inte (och jag förstår inte ens varför) behandla dig för din AdHd. Har du varit på utredning hos en riktig barnklinink/Dampteam? Om du får medicin, vem skriver ut den? Inte din pappa hoppas jag... Går du på reglbundna återkontroller?

Ja det gör jag.

Ja, jag varit hos ett Dampteam som jag inte vet varför du väljer att kalla det. Låter lite otrevligt. Lite fult. Det som dom kom fram till var att jag behövde något som förbättrade min koncentrationsförmåga en aning.

2: För föräldrar som är bra på något, tex din pappa på matte (liksom min mamma), så är det svårt att förstå (och ibland acceptera) att barnen inte har det lika lätt. Därav ilska.
Min storebror och jag är väl halvbra på matte. Min syster är ett jäkla geni.
Om det är nån tröst för dig så har det gått bra för mig i livet fastän jag bara fick typ 3:a i matte och jag är betydligt bättre på matte nu än jag någonsin var i skolan.

Tråkigt att höra att din pappa inte tycks engagera sig så mycket som han borde. Jag tycker att det är snällt av dig att försvara honom med att han jobbar så mycket etc etc men...som förälder så måste barnen alltid komma först. Tyvärr hamnar du i kläm nu och det gör mig ledsen. Har du ingen mamma som kanske kan engagera sig i diskussionen med skolan?

Jag har ingen kontakt med min mamma, så det är lite ute.

Summa summarum är att du måste hitta någon annan som kan hjälpa dig. Syskon, kompis...etc etc. Igen, privatlärare kan kosta lite men det är värt pengarna. Dessutom kan man med hjälp utifrån, alltså icke-skola, anpassa arbetstimmarna efter vad du orkar med.
Jag vet ju att barn med AdHd kräver speciellt upplägg i undervisningen. Jag hittade ett exempel på ett antal saker som kan underlätta för dig här: http://www.tingvalla.karlstad.se/stod/adhd.html#3.

Kan det jag behöver veta om ADHD och just min problematik.

Kan du prata med skolsyster / skolkuratorn om din situation? Båda dessa kan säkert, om inte praktiskt hjälpa dig, så kanske föra din talan i skolan.

Nej, sånt hjälper mig inte.

Ar det bara matten du har problem med eller gäller detta även andra ämnen?

De flesta ämnen har jag svårt för. Men det beror mest på att jag kom efter för ett par år sen, då vi inte visste att jag hade diagnosen ADHD och därför koncentrationssvårigheter.

Bire: Snällt att du försöker iaf.

"Han bör inte använda jobbet och långa arbetstimmar som en undanflykt. "

Det gör han väl inte, men han är ju inte heller den bästa läraren, så jag väntar tills jag får hjälp av någon annan.

magnusfernstrom skrev:

Men det beror mest på att jag kom efter för ett par år sen, då vi inte visste att jag hade diagnosen ADHD och därför hade jag ingen medicinering.

Försöker du att ta igen det på helger/kvällar/studiedagar etc. ?

Rufus: Jodå, det har jag.

Re: Så jäkla förbannad!

magnusfernstrom skrev:

Jag blev, utan att överdriva, gråtfärdig. Jag hade lust att slå sönder något, vilket jag var nära på. Jag slängde provet när läraren kom in och sa nåt i stil med "Jag fattar ändå inget av den här skiten, och den där kärringen.....". Jag skulle fortsatt med någon kommentar om speciallärararen som sjukskrivit, men visste inte vad jag skulle säga. Sedan sa jag inget mer, för om jag hade fortsatt hade jag fan börjar grina. JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD OCH FÖRTVIVLAD ATT JAG NÄSTAN GRÅTER!!!

Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska ta dubbel dos av din medicin och gå till din lärare och be om ursäkt! Jag förstår att du inte kunde rå för vad du gjorde i den stunden, pga din sinnesstämning då.
Jag vet att det kan vara svårt att göra det, men risken är stor att din lärare blir mer vänligt inställd och kanske låter dig göra nåt annat prov och åtminstone ger dig G-.
För det är väl det som är det viktigaste just nu?

Jag kan be om ursäkt utan medicin, jag har mest svårt att koncentrera mig på, för mig, ointressanta saker pga. min diagnos. Jar är inte genomond utan medicinering. Springer inte runt och slåss direkt, men jag kan väl brusa upp för saker ibland, men det är väl något alla kan. Kort stubin. Hon vet om läget och hon vet också vad jag blev arg på.

Säker? Jag tycker ändå att du ska visa dig lite ödmjuk och be om ursäkt. Kanske blir lite krystat iofs...

magnusfernstrom skrev:

Bire: Det är snällt av dig att du försöker, men jag är trött på vuxna som försöker övertyga mig det och det bara för att jag är barn och dom vuxna.

Inse att du är ett barn & börja lyssna på vuxna istället för att slå ifrån dig då.. Din sjukdom kan du utelämna helt tills du lärt dig prata med en vuxen & få den hjälp du behöver.

Det hela är så jävla enkelt: Du har föräldrar som behöver begripa att du har problem i skolan.. Fixa det, oavsett om din superupptagne pappa blir irriterad, det är ju för helvete hans barn vi snackar om & det är viktigare än ett sketet jobb, det vet han annars förtjänar han en stingermissil i röven!

Jag är rätt less på att många ungar hela tiden får för sig att det är så synd om dom.. Små skitgrejer som detta blir till jätteproblem hela tiden.
Vakna upp & se framåt.. livet består av prövningar, varje dag!

Bire skrev:

"pappa har skickat ett mail..."
Jaha..

Vad beror det på att din Pappa inte tagit tag i det på riktigt & besökt rektorn???

Varför har NI inte gjort nått..???

Skylla på skolan är lamt, även i detta fall!

Det händer ibland, inte ofta - men ibland, att jag säger emot dig Bire. Nu är ett av de tillfällena. Med egna ungar i skolan (högstadiet) så har jag själv upplevt den flathet dagens skola besitter. Det spelar f*n i mig ingen roll vad man som förälder säger/skriver då skolans ledning väljer att ignorera. Det spelar inte heller nån roll ifall man har nästan hela lärarkåren på skolan, med sig. Man talar för döva öron. Allt ska vara så puttinuttigt - utåt, men inom väggarna är det kaos med ungar som gör precis hur fan de vill. Så upplever jag som förälder dagens skola och jag har fattat på andra föräldrar (även om andra skolor) att de delar den uppfattningen med mig. När t.o.m lärarna håller med är det illa :l

Men. Jag har förstås ingen aning om hur det är med skolledningen i trådskaparens skola, fast gör mig förvånad och visa att de inte är som jag skrev...

Grundskolan av idag :bla

Jodå, jag förstår att det inte är enkelt..

Men att skicka ett sketet mail till en rektor & tro att det kommer att förändra sin sons skolgång är ju tammefan en anledning till pungspark.

Där i ligger felet, iaf det grundläggande felet, som jag ser det.. Eller ska jag be min mamma skicka ett mail till min chef & kräva att han anställer en till säljare så jag får en mindre stressad tillvaro på jobbet? ;)

Sen att skolan suger i dag jämfört med förr nån gång är väl kanske sant, vad vet jag? Det jag vet är att ALLT går att förändra, såvida man inte är trångsynt & / eller tror att reclaim-the-whatever-militanta-way är rätt väg..

Ungar av i dag vet hur man klagar, men dom har inte en susning om hur man ber om hjälp!

Intresant tråd. :OO
Men jag måste hålla med Bire, vi ungdomar klagar på tok för mycket! Men eftersom vi inte är världsvana än så har vi inget annat att jämnföra med, därav klagomål :)

Resten av tråden som påminner om Angermanagement ska jag inte en yttra mig om.

magnusfernstrom skrev:

Självklart går jag hos BUP. Har gått där sedan tre års ålder. Men pappa sköter bara utskriften (Hur säger man? :P ) av medicinerna.

magnusfernstrom skrev:

De flesta ämnen har jag svårt för. Men det beror mest på att jag kom efter för ett par år sen, då vi inte visste att jag hade diagnosen ADHD och därför hade jag ingen medicinering.

OK, men om du inte hade någon diagnos förän för tre år sedan vad gjorde du hos BUP då? Ja...eller...skit samma - det spelar ju ingen roll egentligen.

magnusfernstrom skrev:

Självklart har jag varit hos ett Dampteam som jag inte vet varför du väljer att kalla det. Låter lite otrevligt. Lite fult.

Tja, därför det heter DAMP-team på många sjukhus? Det är ingen fult med det alls och jag förstår inte varför det skulle vara fult att kalla det vid sitt rätta namn. Har en kollega vars barn går till Barnklinikens DAMP-team en gång i månaden...han har också AdHd.

DAMP och AdHd är ju så gott som samma sak, det är ju bara motorik- och perceptionsstörningar som skiljer de båda åt.

Varken DAMP eller AdHd är ju något att skämmas för. Dock så är det valigt att det "hyschas"... Tycker jag är fånigt. Det är ju liksom inte självvalt.

Du verkar vara lite kluven inför din diagnos. Ena stunden säger du att du inte vill/tycker om att prata om det, nästa stund så använder du diagnosen som (i brist på bättre ord) "ursäkt" för allt som går snett din vardag.

Kan förstå att det är jobbigt att bli diagnostiserad såpass sent i livet, mitt i tonåren och allt, men att det samtidigt kan vara skönt att veta varför du känner som du gör. Dock finns det en fin linje mellan förklaring och bortförklaring (=ursäkt). Bara du vet vart gränsen går i ditt fall. Men bara på det jag läst här, och även det du skrivit i andra trådar, så känns det lite som om du balanserar på en mycket tunn lina.

magnusfernstrom skrev:

Kan det jag behöver veta om ADHD, då pappa berättat, han är ju doktor, dom har ju lite basic kunskaper inom sånt här :)

magnusfernstrom skrev:

Nej usch, är det något jag är trött på är det kuratorer och psykologer och liknande. Har som sagt gått länge hos BUP, och fått nog.

Ja, nu menade jag att du kanske skulle kunna prata med en handledare i skolan, eller en klassföreståndare eller någon annan som du har förtroende för och visa personen vad det är du behöver. Därav listan. Det är inte självklart att skolpersonal alltid vet vad barn med speciella behov behöver. Barn med DAMP/AdHd anses ju ofta bara vara bråkstakar, eller hur, och behandlas ofta därefter.

Jag menade inte att du skulle diskutera livet med en kurator eller skolsyster...även om jag tror att du kanske är i behov av någon form av terapi (inget illa ment). Det kan vara svårt att ibland formulera sina behov och listan var endast tänkt som ett hjälpmedel.

Ett praktiskt sätt för dig att visa din omvärld att du behöver hjälp.
Klart att du som barn egentligen inte ska behöva kämpa för detta, men i dagens skola (samhälle) så är det tyvärr ibland nödvändigt...

I vilket fall så hoppas jag att det löser sig för dig ochh din pappa ser till att engagera sig lite mer i ditt liv och din framtid.

Lycka till! :)

Min lillebror har varit ut och in på BUP de senaste 4 åren, han har inte kunnat diagnoserats alls, han har haft mycket problem i skolan (han är 15 nu), fått otroligt mycket hjälp av båda mina föräldrar med allt i skolan och fritiden. Han gick i vanlig skola tills slutet av 7:an, men är ni i en "specialskola" för barn med koncentrationssvårigheter, och det börjar ljusna.

Hade inte min far lagt ner 100-tals timmar med samtal och besök hos ansvariga på kommunen, skolnämnder etc hade min bror troligtvis gått kvar i den kommunalaskolan och misslyckats kapitalt. Skolan verkar inte ha resurserna (min bror har gått i tre olika kommunalaskolor pg av flytt) idag att kunna ta hand om / upptäcka barn som har problem av alla dess slag.

Ingen nyhet men jag tycker verkligen du ska ta ett seriöst snack med din far, få han att försöka förstå. Jag antar att du går i en kommunalskola, funderat på försöka byta till en skola där de kan ta hand om dig och ge dig stöd?

Jag vet att det kan verka mörkt, jag var själv något av ett problembarn tills 14 års åldern, jag hade inga problem i skolan mer än att jag och mina vänner bråkade aldeles för mycket, jag hade och har fruktansvärt kort stubin, skillnaden är att jag idag kan kontrollera den. Min lillebror har det börjat gå bättre för, även i skolan nu när han får den hjälp han behöver och har RÄTT till, så ge dig inte, försök få dem att förstå att de är skyldiga att hjälpa dig, det kan verka mörkt just nu men det kan alltid bli bättre, eller hur ?

Men herregud, vad ska jag svara på det här?

Det hela är så jävla enkelt: Du har föräldrar som behöver begripa att du har problem i skolan.. Fixa det, oavsett om din superupptagne pappa blir irriterad, det är ju för helvete hans barn vi snackar om & det är viktigare än ett sketet jobb, det vet han annars förtjänar han en stingermissil i röven!

Dom fattar att jag har problem i skolan, det är inget nytt.

Jag är rätt less på att många ungar hela tiden får för sig att det är så synd om dom.. Små skitgrejer som detta blir till jätteproblem hela tiden.
Vakna upp & se framåt.. livet består av prövningar, varje dag!

Jag tycker inte synd om mig själv, jag blev förbannad för en sak, och?

Intresant tråd.
Men jag måste hålla med Bire, vi ungdomar klagar på tok för mycket! Men eftersom vi inte är världsvana än så har vi inget annat att jämnföra med, därav klagomål

Resten av tråden som påminner om Angermanagement ska jag inte en yttra mig om.

Om du inte finner den intressant kan du låta bli att posta i den.

Och alla verkar ha missförstått det mär med gråter. Jag grät inte, det var bara ett passande uttryck. Jag blev upprörd helt enkelt.

Du verkar vara lite kluven inför din diagnos. Ena stunden säger du att du inte vill/tycker om att prata om det, nästa stund så använder du diagnosen som (i brist på bättre ord) "ursäkt" för allt som går snett din vardag.

Kan förstå att det är jobbigt att bli diagnostiserad såpass sent i livet, mitt i tonåren och allt, men att det samtidigt kan vara skönt att veta varför du känner som du gör. Dock finns det en fin linje mellan förklaring och bortförklaring (=ursäkt). Bara du vet vart gränsen går i ditt fall. Men bara på det jag läst här, och även det du skrivit i andra trådar, så känns det lite som om du balanserar på en mycket tunn lina.

Jag förstår om det verkar så. Men jag gör det faktist inte. Är ju inte direkt stolt över att inte kunna koncentrera mig när jag vill.

Kanske pratar jag om min diagnos så att det verkar som om jag skyller allt på den, men faktum är att jag egentligen bara berättar fakta. Jag säger det inte som en ursäkt, men alla är inte lika insatta i ämnet som du, därför förklarar jag situationen som den är. Alla kan ju vara svårkoncentrerade nån gång, men jag är det lite mer. Förklarar det bara.

Men jag håller det inne för så många som möjligt, idioter har åsikter om sjukdomar/diagnoser dom inte har en aning om. Håller det inne för så många av mina vänner som möjligt okcså.

Men som sagt, jag är inte kluven inför min diagnos, men det är lika bra att säga det så det blir sagt, även om jag inte vill prata om det. Jag menar, om jag sitter här och berättar om mina svårigheter, och en del lär ju tro att jag är dum i huvudet. ;) Lika bra att förklara skälet till svårigheterna i så fall.

erka: Nej tack, jag gick i specialklass när jag var yngre, och det räckte. Det är ju som om man skyltar med att man är dum i huvudet.