Blårand skrev:
Följande länk går till en debatt där Alonzo från föreningen Pappa-Barn debatterar med en kvinnojourskvinna från Motala, angående om det är lämpligt att gömma kvinnor och barn utan att ifrågasätta varför.
http://www.pappa-barn.se/files/pappa-barn_sr_p1_070420.wav
Hann inte lyssna, och har inte läst inläggen i tråden, så kanske nån skrivit detta tidigare. I så fall ber jag om ursäkt för upprepning....
IMHO är det ojämförligt största problemet att alla blivit så hjärntvättade och gör det hela till en könsfråga. Varför kallas det över huvud taget för "kvinnojourer" och inte "partnerjourer"? Eller varför finns det inte "mansjourer"?
Jo, därför att det har blivit en "sanning" som ingen törs ifrågasätta att det alltid är män som slår kvinnor och barn. Det är alltid män som hotar och begår olika typer av övergrepp.
Detta är direkt fel, men nästan ingen politiker eller tjänsteman har kurage att protestera. Jag har inga svenska siffror att stödja mig på, men ett exempel på hur fel denna grundmurade uppfattning är visades nyligen i en engelsk undersökning som avslöjade att 35.000 (!!!) kvinnor i UK blev anmälda för misshandel i hemmet år 2005. (Jag ska leta reda på en länk till undersökningen senare. Hinner inte just nu). Poängen jag försöker få fram är inte på något sätt att kvinnor är mer våldsamma än män. Inte alls. Jag vill bara få fram att kvinnor i viss utsträckning (exakt hur stor har jag inge aning om) är lika farliga för sina barn och partners som en del män är.
Bara av det skälet, och i en slags förnuftig rättvisa, borde vi sluta tänka i "män versus kvinnor". Det handlar om "människor mot människor" oavsett om den ena är man och den andra kvinna eller om båda har samma kön.
Tyvärr är denna absurda könsindelning helt accepterad av hela det västerländska samhället, och nästan aldrig ifrågasätts den. Låt mig ge ett exempel:
I början av 80-talet bodde jag i Stockholm. Polisen hade då ordnat ett slags "skyddspaket" som - naturligtvis - var avsedda för kvinnor som var hotade av män. Paketet bestod av bl.a. en telefonsvarare där en mansröst svarade, pepparspray, överfallslarm och lite annat.
I samma veva hade jag en kompis (en kille) som var hotad till livet av en annan karl som tidigare blivit dömd för bl.a. grov misshandel några gånger. När han (kompisen) kom hem en kväll och någon hade satt eld på hans lägenhet var han knäckt. Då hade hoten pågått några månader. Jag hade hört talas om det där skyddspaketet, och trodde i min enfald att det bara var kvällspressen som hade skrivit att det handlade om skydd för kvinnor. Jag var övertygad att det självklart gällde vem som helst, oavsett kön.
När vi var nere på polisstationen blev mitt misstag nästan löjligt tydligt, för samtidigt med oss var det en kvinna där som också sökte hjälp. Hon fick ut paketet (egentligen en kabinväska) och knallade hem. Min kompis, som hade med sig 4-5 inspelningar av hotet samt underskrivna vittnesmål av ett halvdussin människor som hört hoten och kunde identifiera dåren som låg bakom, fick inget alls eftersom han hade en snopp.
Jag blev så upprörd att jag skrev ett brev till JämO. Behandlingen var ju de facto t.o.m. grundlagsvidrig. Efter ett par månader fick jag svaret att dom helt enkelt la ner ärendet.
Alltså: Jag är inte på något sätt emot att kvinnor och barn som utsätts för våldsamheter och hot ska ha skydd. Självklart ska dom det. Men det ska män i samma situation också ha.
Tyvärr har vi ett slentrianmässigt tänk där mannen alltid är förövaren och kvinnan/barnet är offren. Vi är t.o.m. så korkade att vi döper inrättningarna till "kvinnojourer" och vi talar om "kvinnomisshandel" osv. På så sätt förstärker vi bara en enormt tragisk missuppfattning som i sin tur leder till beslut (och diskussioner) som är alldeles uppåt väggarna.