Brev till en riksdagsman (2005-11-28)
Du står inför ett viktigt riksdagsbeslut om svenska trupper till Afghanistan tisdag 6 december.
Det här är första gången som svensk trupp deltar i ett angreppskrig mot och en ockupation av ett främmande land som saknar stöd i folkrätten.
När det sägs att ISAF-operationen är en FN-operation är det en sanning med stor modifikation.
Hela operationen tillkom genom att USA hösten 2001 invaderade och ockuperade landet, med stora civila offer till följd. Många tusen, minst 40 000 enligt försiktiga estimat, civila afghaner har fått sätta livet till.
Afghanistan var berett att tillmötesgå kravet på utlämning av Usama bin Ladin - men till ett tredje, muslimskt land. Ett erbjudande som USA inte ens var villigt att diskutera.
Väl att märka har FN aldrig godkänt det amerikanska militära angreppet eller den efterföljande ockupationen.
Inte i någon av resolutionerna från hösten 2001 nämns användandet av militärt våld. Afghanistan omnämns inte överhuvud taget. Formuleringen "all necessary means" finns inte med. Denna formulering fanns exempelvis i resolution 678 som berättigade till angrepp på Irak 1990-91. Inte ens då gav USA någon rätt till angrepp, utan resolutionen gällde FN:s möjlighet att delegera krigföring, som skulle föras under FN-flagg.
Vissa folkrättsexperter har dock gjort tolkningen att FN godkände att USA tillgrep en "självförsvarsaktion" mot Afghanistan. Den eventuella legitimitet som en sådan aktion kan ha haft hösten 2001 har dock under alla förhållanden för länge sedan löpt ut - när USA-ockupationen går in på femte året. En självförsvarsaktion ska enligt vedertagen folkrätt vara kortvarig (timmar, dagar), komma tätt inpå det ursprungliga angreppet och stå i proportion till detta. Inga av dessa krav uppfyller USA:s närvaro idag.
USA:s ockupation var olaglig och det gör även de efterföljande besluten av USA:s ockupationsmyndigheter med Hamid Karzai i spetsen olagliga. När Karzai "inbjudit" USA och ISAF till Afghanistan är det lika falskt som när Babrak Karmal post factum inbjöd de sovjetiska trupperna till Afghanistan.
Mer specifikt stöder den internationella säkerhetsstyrkan ISAF sin närvaro i Afghanistan på den s.k. Bonn-överenskommelsen som slöts under FN:s egid. Där sägs att säkerhetsstyrkan ska närvara för att bl.a. garantera säkerheten för FN-personal tills presidentval och parlamentsval har hållits.
Så har nu skett varför även den eventuella legitimitet ISAF:s närvaro kan ha haft enligt dem som godkänner USA-ockupationen nu har löpt ut. Om FN:s och ISAF:s ledning inte helt ska förlora sin trovärdighet inför afghanerna måste ett återkallande av ISAF omedelbart genomföras - inte en fyrdubbling av truppinsatsen som den svenska regeringen nu förordar (från dagens 92 man till 375 man maximalt under en tvåårsperiod).
Ett nyckelargument för den svenska militära närvaron är att ISAF är något helt annat än USA:s ockupationstyrkor.
31 länder samarbetar direkt militärt med USA inom "Operation Enduring Freedom". Går man till OEF:s hemsida (http://www.centcom.mil/Operations/Coalition/Coalition_pages/sweden.htm) framgår det att USA anser att Sverige ingår i OEF, bl.a. genom att vi har två försvarsstabsofficerare permanent placerade i Tampa i Florida, varifrån Bushs hela "krig mot terrorismen" leds.
Men även om den svenska anslutningen till OEF skulle avfärdas som en amerikansk propagandabluff är det ett faktum att OEF:s 31 deltagarländer till största delen är de samma som ISAF:s deltagarländer. Brittiska trupper i Afghanistan är alltså både krigförande i OEF och "fredsbevarande" i ISAF.
Sedan regeringen lagt sin proposition har NATO:s ledning godkänt en plan som kommer att göra även ISAF direkt krigförande (se bilaga). Storbritannien som i maj övertar kommandot för ISAF hävdar att styrkan ska spela en mer aktiv stridande roll.
Eftersom propositionen bygger på att ISAF i dess helhet är icke-krigförande faller nu en av grundförutsättningarna. Slutsatsen kan bara bli en: propositionen måste återkallas eller fällas.
ISAF behandlas redan nu i alla praktiska avseenden som en NATO-styrka. 97 procent av dess trupper är hämtade från NATO-länder och de har hela tiden stått under NATO:s eller enskilda NATO-länders kommando.
ISAF återfinns för övrigt som en underavdelning till NATO:s hemsida på Internet.
När regeringen i sin retorik säger å ena sidan att ISAF och OEF är helt åtskilda geografiskt, vilket skulle förutsätta långtgående samordning, och å andra sidan att ISAF är strikt skilt från OEF är det en motsägelsefull ståndpunkt.
Sanningen är att ISAF nu är verksamt (egna uppgifter) på 50 procent av Afghanistans yta, ett område som t.ex. nu ska utvidgas till Helmand där USA:s intensivaste människojakt idag pågår. Bakgrunden är att USA vill minska antalet trupper i Afghanistan för att förstärka insatsen i Irak. Den svenska truppökningen utgör alltså indirekt ett stöd åt USA:s krig i Irak, som Bengt Albons konstaterade i DN 26/11.
USA och OEF erkänner ingen geografisk begränsning för sina operationer, varför sammanblandningsrisk ständigt föreligger.
Dessutom är det oklart vad ISAF:s "fredsbevarande" karaktär i praktiken innebär. Om det hade varit FN-trupp hade det framgått av kap. V i FN-stadgan vad fredsbevarandet innebär. Då hade det också funnits formulerat i regler för militär personal på olika nivåer. Något sådant reglemente för ISAF finns veterligen inte. Risk föreligger därför att de svenska soldaterna försätts i situationer där både civila afghaners liv och deras egna kan äventyras.
Sammanblandningen mellan ISAF och OEF, mellan "fredsbevarande" och krigförande samt överhuvudtaget mellan civilt och militärt har i Afghanistan gått så långt att viktiga humanitära organisationer, som Läkare utan gränser, har lämnat landet.
ISAF omnämns allt oftare som en NATO-styrka och till och med lokala myndigheter i Mazar uppfattar ofta ISAF som NATO-trupp. Hur ska man då begära att den afghanska allmänheten - eller ännu mindre terrorister - ska göra någon åtskillnad?
Det framgår också att ISAF allt oftare kommer under militär attack. Enligt en kommuniké från 27 september hade 15 ISAF-soldater dött av "fientliga angrepp" och 43 i "olyckor", de flesta minor som den som drabbade svenskarna. 17 augusti dödades 4 tyska ISAF-soldater i en buss i Kabul. 14 november dödades ytterligare en tysk och sårades två vid ett attentat. Nyligen besköts brittiska ISAF-soldater mitt inne i Mazar-e-Sharif.
Försvarsstabens försök att tillskriva svenskarna i Mazar någon sorts 007-uppdrag ska tas med en stor nypa salt. För svenska soldater som reser runt i oskyddade vita jeepar blir det med nödvändighet ett heltidsarbete bara att hålla sig vid liv. Enligt uppgifter från lokala myndigheter i Mazar var de svenska soldaterna på hemväg från ett "sportevenemang" när explosionen inträffade.
Observera att den döde soldaten efter sin död gjorts "hemlig" av försvarsstaben medan en kollega ur samma förband uttalar sig i söndagens SvD.
Dagens Nyheters Bengt Albons förklarade 26/11: "Ett skäl till att den svenska insatsen sker i området kring staden Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan är att där är relativt lugnt. Avsikten är att brittiska soldater ska flytta från området söderut för att göra det möjligt för USA att dra tillbaka soldater som behövs i Irak. Eftersom den svenska insatsen i Afghanistan frigör amerikanska styrkor så ger Sverige ett indirekt stöd för USA:s krig i Irak."
Detta ska ställas mot det påstådda humanitära värdet av att svenska soldater är på plats. I själva verket bidrar den svenska truppen i Mazar till att legitimera krigsherren Dostum (förr Sovjets man, nu USA:s) feodala enklav, där en sorts ordning och ekonomisk blomstring kommit till stånd grundat på knarkets exportvägar.
Det har framkommit att de svenska soldaterna bl.a. lär ut hur man slår ner fredliga civila demonstrationer (bilddokumentation finns på https://www.mil.se/int) och det kan knappast sägas ingå i några humanitära uppgifter.
Istället för att skydda civila blir den svenska styrkan en perfekt måltavla för terrorangrepp. Det är de som förordar illegal utländsk truppnärvaro i Afghanistan som göder terrorn och häller bensin på den afghanska etniska, religiösa och politiska brasan; inte de som försvarar Afghanistans suveränitet och rätt att inte behandlas som en "small state, colony or crown dependency", en rubrik som landet nu har hamnat under i CIA:s handbok.






