Runskrift

[silfver]

Farsan är inne på att gadda sig med lite runor. Så nu letar han efter runskrift och vill så klart ha dem från en säker källa så man inte kladdar med nåt som inte stämmer. Vågar man t.ex. lita på Wikipedias runskrift?

En fråga till. Någon som vet vad ormen heter som alltid ringlar sig runt runstenen med skriften inuti sig?

[tydal]

Nordisk familjebok från 1800-talet borde väl vara ganska säkert:

http://runeberg.org/nfan/0034.html

Dock borde man väl konsultera någon kunnig på området eftersom det ju inte bara var bokstäverna som såg annorlunda ut på den tiden...

[silfver]

Helt korrekt, tydal. Vet du vart man kan få tag i en kunnig person?

[Danne V]

Sök på t.ex. "futhark" som alfabetet kallas. (De första bokstäverna är f, u, th, a, r och k)

[tydal]

Spontant, någon forskare på något universitet. Typ nordiska språk eller nåt.

Verkar som att ämnet heter runologi och det finns universitetskurser i det till och med... Exempelvis här:

http://www.nordiska.uu.se/institutionen/omraden/runologi

Lärarna på kursen och kurslitteraturen kan ju vara en inkörsport...

[silfver]

Nu har jag mailat Marco på Uppsala Universitet. Tack för era svar.

[Ledel]

Jag kommer ihåg en Bamsetidning från någon gång på 90/tidigt 2000-tal som hade ett uppslag om runskrift. Den kanske kan vara något

[:stefan:]

Det som har skrivits om futhark på Wikipedia går att lita på, jag känner Hedning som har skrivit mycket om runbiten på W och han vet vad han snackar om.

[Danny]

Kunde inte låta bli att kolla lite, hittade någon som tatuerat runor:

http://www.multiart.nu/grimner/svenska/texter/ristarunor.html

och en seriös sida om runristning med olika typsnitt:

http://www.runristare.se/runstensskolan/rs-index.html

[Winterlord]

Tänk på att det finns grammatik och stavningsregler även inom runskrift. Det är en felaktig uppfattning att runorna representerar en given bokstav då runskrift från början bygger på att skapa tal i skriftform (fonem). En runa kan dessutom representera flera olika bokstäver (eller uttal) beroende var den dyker upp i skriften.

Exempelvis kan "den klassiska R-runan" i vissa fall beteckna "e" eller "ae". Vidare användes de viktiga skiljetecknen på olika vis beroende på vad som avses i skriften och ibland utelämnas även vissa runor beroende på var i texten de befinner sig eller om det t.ex är så att man ska skriva två ord och det första slutar på samma runa som det andra börjar på. Dessa exempel är bara ett axplock utav alla de regler och problem som finns och uppstår inom ämnet att tyda och skriva runskrift.

Jag har själv forskat inom det berörda ämnet och besitter ett visst kunnande. En ypperlig inkörsport till ämnet finner nybörjaren i Lars Magnar Enoksens "Runor - historia, tydning, tolkning".