Det finns ett ord i svenskan som är så vidrigt missbrukat, fult och utnyttjat i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag pratar faktiskt varken om könsord eller svordomar – jag pratar om ordet ”man”.
Ordet skall enligt min mening bara användas när vi talar om något generellt, något som alla gör och alla kan identifiera sig med.. Till exempel: ”Man brukar kunna hitta en ledig parkeringsplats bakom torget”. Det är alltså inte bara jag som kan hitta en plats där, det kan vem som helst göra – man, alltså.
När du däremot pratar om dig själv – ta lite jävla ansvar och utryck dig med jag. JAG! JAG känner… JAG vill…. JAG tycker att… inte: Man känner, man vill och man tycker. Bara för att DU vill en massa saker betyder det väl inte att man vill det – alltså rent generellt?
Man dödar vårt språk. Det är fegt och ansvarslöst att använda man i var och varannan mening, det är vad jag tycker.
Okej, exempel.
För någon vecka sen hade vi avdelningsmöte på jobbet. Med tanke på varslet som ligger som ett grytlock över oss, ställde vår chef frågan: ”Hur känns det? Vad tänker ni?” och sen fick var och en svara i tur och ordning. Alla ventilerade sina tankar, och de flesta uttryckte sig i klartext; De använde orden jag, du och vi. Tack för det.
Nåväl, sista personen som skulle prata är kanske inte van – eller vågar inte – ta ansvar, vad vet jag.
Läs och rys: ”Man känner ju en viss oro, det är ju svårt att veta om man är drabbad eller inte… Man har ju inte jobbat här så länge och då är det ju klart att man kanske kommer att bli uppsagd snart. Man kan ju tycka att det är lite obehagligt när man inte vet. Man tänker på det varje dag, liksom..”
(Ber om ursäkt om jag glömde några man, för det gjorde jag säkert. Men Herregud, säger jag. Ska det vara så svårt att ta lite ansvar för sina egna åsikter?)
Exempel 2.
Jag var på kurs. En av deltagarna berättade att han hade arbetat lite för mycket och gått in i väggen – eller, som han själv uttryckte det: ”Man jobbade ju alldeles för mycket och till slut orkade man inte längre, så man blev sjukskriven. Men sen har man ju funderat en hel del, varit hos läkaren och sådär. Nu känns det bra, men man har ju fått tabletter som man kan ta om man skulle känna av det där igen…”
Det här är ett oerhört utbrett fenomen, ju mer jag lyssnar på andra som pratar, ju mer fascinerad blir jag. Vad är det som är så svårt med att säga jag? Har det med Jante-lagen att göra – är det kanske är ofint att tala i egen sak?
Hur som helst. Innan du pratar nästa gång – fundera över om det är du själv som tänker, tycker, tror och känner, eller om du pratar i generella termer. Jag – eller man.
