Varför gillar ni den musik ni gillar?

Intressant frågeställning. :)

Musikalisk talang är något jag brukar fastna för. Synth, elektromusik, hiphop eller annan syntetisk musik är i regel inte nåt jag brukar räkna som talang. Det må vara galet men det är min åsikt.

Dessvärre brukar jag inte klara av fler än ett huvudspår att fokusera på; rätt trist, jag vet.

Förut var musikörat inställt på experimentell musik eller närmare bestämt Mike Patton och hans fantastiskt kreativa och ofta ganska galna (sido)projekt men efter mer eller mindre 10 års fokus på var det tid för ny musik. Det blev lite väl dimmigt ett tag och jag gick vilse på vägen och fastnade i träsk där Korn, [censurerat] m.fl. hängde. Som bekant kommer det oftast klarhet när dimman lättar och jag återfann mig själv i den lite mer komplexa men i likhet ned LP och LB - en betydligt enklare och mer lättlyssnad musik - post rock eller progressive rock. I samband med detta fastnade jag för den då okända "Sia" och hennes lite speciella stil. Jag tror att det var tack vare att jag upptäckte Sia som jag kunde ta till mig Tori Amos musik.

Den vackra, öppna och på ett helt annat sätt känslomässiga musiken som de båda gör var något jag inte lyssnat på tidigare, eller i varje fall inte kunnat absorbera. Det är så mycket mer avskalat i jämförelse med vad jag lyssnat på tidigare. Idag lyssnar jag mest på Tori Amos och det svenska bandet Logh.

Tori Amos är min dåtidens Mike Patton men med några fler nivåer av talang och substans. Hennes låttexter gör sig ofta bra utan musik, något jag värdesätter högt. Detsamma kan sägas om ett annat favoritband, norska Madrugada. Låtar får ett extra liv när de levereras med känsla och djup utöver det man hör.

Jag kan inte fatta mig kortare än så. Det är lite halvknivigt när man har en ganska splittrad musiksmak med några absoluta favoriter.

Det här var en bra tankeställare inför min årliga year in review på last.fm (den förra posten blev en katastrof).

Står spango fortfarande fast vid sina tankar kring metal? :e

Grenens rubrik har gäckat mig i år, ja inte just den rubriken kanske, men frågeställningen. Jag har funderat utan att komma fram till något som jag kan uttrycka med några få meningar. Jag gör ett försök..

Jag faller handlöst, aldrig för artister, band eller något speciell musikstil utan för låtar. Det är kanske enklast om jag tar några exempel med en kort bakgrund och förklaring till jag fallit:

1. Nirvana - Inbloom
   Det var den andra låten jag hörde med Nirvana. Den första var ok tyckte jag, men den här låten. Shit alltså! Jag har den alltid i min mp3-spelare, spelar den ofta än i dag. När jag föll var det nog mycket för att den kändes ny och fräsch efter 80 - talets ompa ompa-hårdrock eller kanske march-hårdrock.
2. Joy Division - Love will tear us apart
   Hade hört låten jäkligt många gånger utan att fastna. I samband med att jag gjorde slut med en tjej hörde jag en New Order-skiva som just kommit ut. Kom att tänka på att New Order i princip var Joy Division minus Ian Curtis. Kommer inte ihåg varför jag lyssnade på just den här låten. Men den slog an strängar hos mig, text, hur den framförs, arrangemang etc, som fick mig att bli närmast besatt. Minnet av låten dammades av i samband med att det gjordes så mycket olika filmer, dokumentärer om J D/ I Curtis för några år sedan. Förresten, jag skrev om låtens arrangemang i wikipedia för några år sedan. Det finns visst kvar än under rubirken Sound...
3. Amy Dimaond - Whats in it for me
   Hörde Amy på olika media en del när hon slog igenom, men blev inte speciellt intresserad. En gång när jag satt i bilen på väg hem från jobbet en fredagseftermiddag rattade jag inte en musikkanal i stället för P1. (Enda sedan Annika Lanzt höll i ett program i P1 har jag inte lyssnat på den kanalen.) När whats in it for me spelades hörde jag helt plötsligt hur genialt arrangerad låten är. Jag rör mig i musikkretsar, folk där trodde jag skämtade/ var ironisk när jag bedyrade min kärlek till låten.

Jag valde några bland en lååång rad låtar som hänfört mig genom åren.

Nu lite om vad jag inte tycker om. Musik som får mig att känna mig olustig. (Ja där har jag det nog, det handlar kanske om det för mig, känsla snarare än intellektuellt dravel.) Jag har sett en rad olika rapsartister och det känns så fånigt att se den 'live'. Jag såg till exempel Petter i Täby-centrum för några år sedan. Det hela blev så genant att vi gick ifrån fiket intill scenen, jag och några polare. Där stod en brat och rimmade om hur hårt livet varit. Fritt citerat: Mamma brände vid min sufflé, så jag fick nöja mig med oxfilé.

Min musiksmak är delad kan man säga. Tar man mittenfåran, dvs "Radiomusik" och lägger åt sidan så har man musik som ligger mer utåt kanterna. Fast enda skillnaden att jag lyssnar åt flera håll. Lyssnar både på Techno, Electronica, EBM, men samtidigt Rock, Metal. Finns väl lite få undantag grupper/artister som är mer mainstream.

Det här är en riktigt bra tråd.
Just nu spelar salige Jan Johansson i högtalarna, "Jag broderar till gryningen" ur Jazz på Ryska.
Så började det, med Jazz och Tootz T och grabbarna.
Visst fanns Elvis och han är kvar i mitt hjärta.
Men smällen fick jag för nästan ett halvsekel sedan när jag kom i kontakt med Equinoxe av JM Jarre.
Kollade in allt som han hade då. Första skiva!! Ajaj Kollade farsan hans, OK.
Så träffade jag Mästaren "Kitaro" och fann en ny värld med Vangelius Dieter och kanske lite av det opportunistiska syskonen gamla fältet.
Med tiden har det blivit mycket Kitaro, en del inköpt i Solens land.
Nu, när Spotify och https://www.TuneRec.com kommer fram mer så kan jag leta fram gamla godingar från JS Bach.
Nu fångar jag musiken som passar min sinnesstämmning, Haha just nu är det Björn Skifs som sjunger "Krama mig".
Så smaken är bred. men jag gladdes åt att läsa spangos inlägg.
/PS Har biljetter till Jarre på M Aarena Lyckades ordna sex plåtar till den Ullevi i sommar /DS
/Jag menar, ta tillvara på tillfällena att låta musiken flöda //DS

Musiken betyder mycket, om man känner att omvärlden inte fattar så kan man alltid vända sig till musiken, förr betydde religonen mer, musiken har nog ersatt den platsen lite. Inte för att jag till ber den stora hip-hop guden, men jag är lätt beredd att offra en del av mina tillgångar (pengar) för den gruppen.

Jag lyssnar på hip hop och electronisk musik typ tecno osv. Hip hop så är det så klart Wutang clan, det finns inga större(se min avatar). Dom är så jäkla grymma och helt tidslösa. Jag lyssnar på hip hop för att jag kan identifiera mig med det. Visst det finns bra rock och pop låtar, men jag skulle i dags läget aldrig köpa en skiva med nån av dessa artister.

Jag respekterar att alla inte har samma smak som mig, tycker att det är fullt naturligt. Det finns inget drygare än folk som ska klanka ner på musiksmaken och dessutom pracka på sin egen musiksmak på andra. Jag jämnställer det med korsriddare som skulle pracka på folk kristendom mot sin vilja, och istället för att klanka ner så likviderades de som inte ville ha det.

überfuzz skrev:

Jag faller handlöst, aldrig för artister, band eller något speciell musikstil utan för låtar.

Jag också! Jag brukar tvinga mig själv till att tycka om fler låtar men om det inte går, ja då blir det en sån artist man känner nåt för; lika irrelevant som Brittan Spears.

überfuzz skrev:

Nu lite om vad jag inte tycker om. Musik som får mig att känna mig olustig. (Ja där har jag det nog, det handlar kanske om det för mig, känsla snarare än intellektuellt dravel.) Jag har sett en rad olika rapsartister och det känns så fånigt att se den 'live'. Jag såg till exempel Petter i Täby-centrum för några år sedan. Det hela blev så genant att vi gick ifrån fiket intill scenen, jag och några polare. Där stod en brat och rimmade om hur hårt livet varit. Fritt citerat: Mamma brände vid min sufflé, så jag fick nöja mig med oxfilé.

Humor! Jag har sett en del på plats men bland det sämsta för min del har varit Petter. Jag minns att jag såg honom på Arvikafestivalen 200... err, 3?... och det var så dåligt att jag skämdes att jag också var från söder. Arvika är förvisso inte en sån festival där hans musik kommer till sin rätt men ändå; jag såg ganska många band och inga var sämre än hans framträdande.

@Mysko
bra musik är till för att spridas! ;)

Visst är det svårt att sätta fingret på vad det är man fastnar för? Inte minst om man är bred i smaken. Mitt försök var gansa risigt ser jag nu i efterhand; musikalisk känsla eller talang är ju något som är väldigt subjektivt.