Min käre farfar

Skilj på tråd och svar. :)

magnusfernstrom skrev:

Skilj på tråd och svar. :)

Svaren gör ju tråden. ;)

Jag försöker minnas så mycket bra som bara går av morfar. Som när han fixade smatter-wellpappen till min cykel så att den lät som en moppe när man cyklade. Eller när han spottade ut snuset och harklade sig som ett helt regemente :e eller när han kallade mig för "Danel(*) ditt jöne!(**)". :L

*) Danel fick jag minsann heta. Tror det hängde ihop med min kusins uttal av mitt namn när hon var väldigt liten.
**) Jöne är ett märkligt ord som jag inte kan sätta någon beskrivning på men oftast så föll det i sammanhanget när man berättade något knäppt och bisarrt. Behöver väl inte säga så mycket mer än att han var en ur-dalslänning med dialekt och ordval därefter.

:e

Var glad över att ni har något att minnas. Själv var jag 2-3 år gammal när min morfar, mormor, farfar och farmor dog under två år.

magnusfernstrom, jag tycker att du skall säga det du har skrivit till din käre farfar. Han skulle uppskatta det så oerhört mycket, och du kommer inte att känna skuldkänslor senare. :)

Här sitter man och smågrinar en fredagskväll, jag klarar inte av sånna här trådar...

Farmor dog långt innan jag föddes, Farfar dog precis innan jag föddes, Morfar dog när jag var relativt liten, fast jag minns honom väldigt tydligt. Mormor är fortfarande i livet, 78 år gammal, helt utan tecken på demens och vid relativt god form. Hon klarar sig helt själv och bor i ett eget hus. Det gläder mig så oerhört mycket!

Fast, som så många andra i den här tråden så får jag lätt dåligt samvete för att jag inte hör av mig oftare, trots att hon bara bor 5-10 minuters bilfärd härifrån. Dagarna går, man har mycket att göra, och man glömmer bort de som finns runt omkring. Det som är otäckt är ju att man inte vet något om framtiden. Min Mormor kan ju leva gott i 20 år till, men man vet ju aldrig, så det gäller att ta till vara på tiden.

magnusfernstrom, jag vet inte vad jag ska ge dig för råd, mycket bra har redan sagts. Julen närmar sig trots allt, så under lovet vore väl en bra tid att försöka tillbringa lite tid med din farfar. :)

Får väl hitta på något kreativt tills julen att skicka, hehe...

Uj, så ringde morfar också. :o

Han grät. Vet inte heller hur jag ska göra där. Alltså, det hela är så komplicerat, så om någon är villig att ge mig råd om min kontakt med morfar, säg till, för då skriver jag hela historien. :)

Jag förmodar att det är en helt annan historia med din morfar och jag skulle gärna höra den, men allt detta är ju väldigt personligt så det beror ju på hur gärna du vill berätta den.

Om jag (eller några andra) har råd att ge så är jag säker på att dom kommer att ges. Som du säger så är det inte många i detta forum som kommer att skriva "Tänkt på barnen i Afrika då"

Det enda jag kan säga är att jag hoppas att du och dina far/mor -föräldrar är glada och nöjda och att du är det samtidigt. Ålder och det avslut som kommer med hög ålder är något som aldrig är lätt att hantera och det avslut som kommer, men om man känner att man älskar en person så mycket så är ju självklart det bästa att berätta det för dom och säga allt man känner.
Detta är självklart inte alls lätt och känns ofta fånigt eftersom det oftast är situationen som styr vad vi säger och gör, om dom är glada och ytliga vilket vi ofta är så är det inte lätt att diskutera såna djupa saker, men det är bara att berätta det ändå.
Jag lovar att ämnet styr dessa diskussioner att bli seriösa eller medvetna, det är ju trots allt det. Känsler från botten av hjärtat.

Ingen vill någonsin förlora någon som betyder mycket för en. Men resultatet är tyvärr så illa att någon gång så kommer det att hända.

Får avsluta med att säga att jag önskar att man börjar insé kvaliteten av människor och familj.

Jo, det är lite komplicerat, men jag ska försöka förklara på bästa möjliga sätt…

Vet inte hur jag ska börja bara…

Jo, alltså, vid 3-årsåldern skiljde sig pappa och mamma, och då bodde jag ensam med mamma, medan pappa flyttade till sin nya fru. Pappa jobbade som AT-läkare, och läste samtidigt väldigt mycket för att kunna ta sig upp i sin karriär. I och med detta fick jag åka till honom en dag i veckan, vilket blev torsdagar av någon anledning. Mamma hade just fått ett till barn med pappa, och skilsmässan kom utan tvekan olämpligt. Men allting sköttes egentligen snyggt, jag har dock fått andra versioner berättade för mig.

På mammas sida finns det två morbröder, också min morfar. Eftersom mamma kryddade på lite extra angående skilsmässan, fick de mycket att prata om. Saker som ”han är snål, betalar inte tillräckligt med bidrag och bryr sig bara om sitt nya liv” sades ofta till morfar och mina två morbröder. Detta är ju inget jag kommer ihåg, men det har jag ju fattat i efterhand. Eftersom mamma som sagt var ensam hjälpte den ena av mina morbröder till mycket hemma hos oss. Vid ett tillfälle bodde han till och med hos oss, han studerade och hade ingen lägenhet för tillfället. I ungefär ett halvår bodde han hos oss, om jag inte minns fel. Därav har jag haft en mycket nära relation till honom. Särskilt minns jag att han alltid hade med sig ett Kinder-ägg varenda gång han hälsade på oss till mig. Jag hade en hel samling med leksaker från äggen. Min andra morbror bor i Örebro. Det har han gjort så länge jag kan minnas. Vi åkte ganska frekvent till dem över helgerna. Eftersom min morfar då bodde i närheten kom han också ganska ofta dit. Han hälsade även på i Stockholm hos mamma ibland.

Som ni kanske förstår har jag alltid haft ett förtroende för dessa personer. Klart att jag lyssnar när mamma pratar, eller när personer som mamma tycker om pratar. Och eftersom jag inte träffade pappa så värst ofta, blev jag mer och mer proppad med det släkten på mammas sida sade.

Min morbror i Örebro har även tre söner, dessa personer tycker jag mycket om och älskar att umgås med dem. Så även dem har jag respekt för.

Men, det är nu så att från att jag var tre år, tills att jag var 13-14 år har det stora diskussionsämnet varit pappa. De har gestaltat pappa som den girige, perverse och elaka person som förstört för mig och mamma. De berättade för mig hur pappa gjort så att relationen mellan mig och mamma blev som den blev (vi bråkade varje dag i tolv år). Dumma frågor och elaka skämt förekom. De ville få ut så mycket information av mig som möjligt, för att sedan smutskasta pappa. Skämt som ”han är ju pervers som bara går och gifter sig hursomhelst” osv. berättades hela tiden. Om att han bara tänker på sin karriär och inte på mig. Att han är girig, att pengar är allt. Om man frågade mamma om vi inte kunde göra det och det, fick man alltid ett svar av någon av morbröderna som ”det kan du väl göra med pappa, han väl ju så mycket pengar”.

Jag, som då hade hört detta sen mycket låg ålder, trodde förstås på detta. Jag satt och skrattade åt skämten de drog, även om jag inte tyckte de var roliga. Jag vill ju inte vara elak mot mamma. Jag menar, jag trodde ju hon redan var ledsen för att pappa hade förstört hennes liv och tagit allt hon hade till sin nya lägenhet. För det var ju det jag fick höra om pappa. Jag ville ju också skratta om mina kusiner i samma ålder skrattade. De fattade heller inte hur det låg till, antar jag.

Den som dock varit mest hatisk är min morfar. Han är verkligen långsint, och har fortfarande inte slutat riktigt. Han försöker, men man märker ändå små pikar riktas mot Fernströmarna, som han så fint väljer att kalla oss, när han pratar.

Saken är den att hans fru, min mormor, gick bort för inte så länge sedan. Han blev då mycket ensam. Mamma flyttade till Örebro, från Stockholm. Eftersom jag enbart bodde med mamma fick jag skiljas från mitt barndomshem och alla mina vänner jag haft så länge jag kan minnas. Jag bröt då helt med mamma, dels för att hon flyttade, dels för att jag inte tyckte om hennes nya kille som var ett av skälen till flytten. Min lillasyster flyttade med mamma, så henne träffar jag inte heller. Det är vid högtider vi ses, och kanske en helg varannan månad. Om ens det.

I och med detta tror jag även att resten av mammas släkt bröt med mig. Jag snackar med mina kusiner över MSN, men min morbror som jag bodde ihop med förut har helt glömt bort mig. Jag försökte för ett år sedan att åka till honom två helger. Båda gångerna blev han sjuk, så jag gav upp. Sedan ett år efter fick jag reda på, av en ren slump, att de skulle få ett barn. Min lillasyster berättade det. Inte ens ett mail skickades om det. Jag skickade då ett mail och frågade varför det blivit som det blivit. Svaren blev som väntade, lite bortförklaringar, och säkerligen lite sanningar, och avslutades med ”vi får ändå försökas träffas, det vore väldigt kul”.

Och så har vi morfar. Han ringer hit hem, och till och med när pappa eller min låtsasmamma (som de nästan har hatar mest av alla, utan att ens ha träffat henne) svarar pratar han med dem. Som tur är är inte min pappa eller låtsasmamma lika naiva, så de har pratat med honom. Sist han ringde grät han och berättade att han ville träffas, och att det är så synd att det blivit som det blivit. Han sa, och det har han även sagt innan, att vi ska glömma allt som har hänt, och att han inte är arg på pappa längre. Saken är den att man ändå hör lite pikar ibland, som jag sa innan. Denna personlighetsväxling kom i sammanhang med hans frus bortgång.

Man märker även att han jättegärna vill att jag skall ta kontakt med mamma igen. Jag vet inte riktigt, men jag tror hans sista önskan (han är mer eller mindre på väg mot livets slut han med) är att hela släkten skall vara samlad och bara ha kul. Som förut. Alla satt i Örebro och pratade.

Men vänta. Hade verkligen alla kul? Nej. Inte jag. Det är det som fortfarande hänger kvar, tror jag. Jag har aldrig tyckt om min morbror i Örebro eller min morfar som min farfar. Visst, som släkt, men farfar är jag kompis med. Det är på ett annat sätt. Min andra morbror tycker jag om (han som jag bodde med). Men han har heller aldrig varit lika grov som de andra i sina skämt.

Jag är även rädd för att de kommer försöka få mig att prata med mamma igen. De kommer antagligen, varelse jag vill eller inte, dra dit henne. Saken är den att jag verkligen inte vill träffa henne. Jag hatar mamma. Varje gång jag tänker på henne blir jag förbannad och vill bara slå på något. Hon är en riktig satkärring. Men detta är också ett problem, jag vet inte riktigt vad jag tycker om henne. Ibland, under sömnlösa nätter som jag av någon anledning har ganska ofta, kan jag bara ligga och gråta över saker. Ibland bara utan anledning. Men oftast tänker jag på hur elak jag varit mot mamma, och hur snäll hon varit mot mig. Hur krävande och otacksam jag varit. Hur långt jag provocerat henne med mening. Bara för att. Men så plötsligt kommer det upp i skallen de gånger vi bråkat, och jag bara har hatat henne mer än allt annat.

Allt hänger ihop på något sätt. Är det över mamma jag gråter? Jag är helt ärligt jätteförvirrad över allting nu. Och till själva huvudfrågan som nu jag har snackat bort; hur ska jag göra med morfar? Även tips om den övriga situationen (från de som orkat läsa igenom inlägget) mottages mer än gärna.

Kan för övrigt säga att jag kommer ringa morfar lite nu till jul, och kanske åka för att hälsa på honom. Även om det tar emot. Men jag vet inte vad jag ska göra i framtiden.

Jag vänder mig till er, och hoppas ni inte tycker jag jämrar mig och har för mycket självömkan.

Om det är något ni undrar över som är nödvändigt för att ge ett vettigt svar, var inte rädda för att ställa följdfrågor. Har redan öppnat mig så mycket det går nu, känns det som, så det är ingen fara.

Det viktigast just nu Magnus, är väl att du har skrivit detta epos.
Ta och printa ut det och lägg det i ett kuvert för att öppnas till Lucia år 2014. Då vill jag att du läser detta och kommer med en kommentar. Jag lovar inte att jag lever då men vad jag vill är att du siktar framåt utan att bränna broar åt något håll.
Jag tror att du har den förmågan.
Lycka till
HHH
Lasp

Ledsen, men jag fattar inte två saker; vad det skulle vara bra för, och om du tyckte jag var larvig eller inte. ;|

magnus, tycker det var väldigt modigt av dig att berätta det här på wF. Väldigt gripande att läsa.

Har du provat att be dina morbröder/släktingar, på ett snällt sätt, att inte säga så mycket elakt om din pappa när du hör på? Att du tycker det är jobbigt att höra sånt. Din pappa är ju trots allt din pappa, inte "bara" en exmake till en familjemedlem, som det blir för dina mors släkt, oavsett hans personlighet.

Jag håller med Lasp om att du nog ska vara försiktig att bränna broar till släktingar. Då är det bättre att förhålla sig neutral om det går. Fast tyvärr är jag nog egentligen inte rätt person att ge råd om släktrelationer. Mina föräldrar är också skilda och jag har någon slags "hat-kärlek" till dem bägge två. Jag älskar dem, men står inte riktigt ut med någon av dem heller, så jag träffar dem väldigt sällan. Förhoppningsvis löser det sig med tiden.

En annan sak som jag funderade på när jag läste ditt inlägg var om du mår generellt dåligt. Typiska symptom på depression är ju att man har svårt att sova, ligger och grubblar och gråter mer än man brukar. Så reagerade jag själv i alla fall. Mitt eget val just nu är att försöka undvika sånt jag vet att jag kommer må dåligt av efteråt, t ex en del släktsammankomster och även att grubbla för mycket på olyckliga saker som jag inte kan ändra på.

Hm, hoppas du kommer på en lösning som fungerar för dig i alla fall. Och jag inte bidragit för mycket till att göra tråden dyster... :OO

Fia skrev:

magnus, tycker det var väldigt modigt av dig att berätta det här på wF. Väldigt gripande att läsa.

Har du provat att be dina morbröder/släktingar, på ett snällt sätt, att inte säga så mycket elakt om din pappa när du hör på? Att du tycker det är jobbigt att höra sånt. Din pappa är ju trots allt din pappa, inte "bara" en exmake till en familjemedlem, som det blir för dina mors släkt, oavsett hans personlighet.

Jag håller med Lasp om att du nog ska vara försiktig att bränna broar till släktingar. Då är det bättre att förhålla sig neutral om det går. Fast tyvärr är jag nog egentligen inte rätt person att ge råd om släktrelationer. Mina föräldrar är också skilda och jag har någon slags "hat-kärlek" till dem bägge två. Jag älskar dem, men står inte riktigt ut med någon av dem heller, så jag träffar dem väldigt sällan. Förhoppningsvis löser det sig med tiden.

En annan sak som jag funderade på när jag läste ditt inlägg var om du mår generellt dåligt. Typiska symptom på depression är ju att man har svårt att sova, ligger och grubblar och gråter mer än man brukar. Så reagerade jag själv i alla fall. Mitt eget val just nu är att försöka undvika sånt jag vet att jag kommer må dåligt av efteråt, t ex en del släktsammankomster och även att grubbla för mycket på olyckliga saker som jag inte kan ändra på.

Hm, hoppas du kommer på en lösning som fungerar för dig i alla fall. Och jag inte bidragit för mycket till att göra tråden dyster... :OO

Joo, dom har bättrat sig. Det var värre när jag var liten. :) Men man märker ändå att det finns fientlighet.

Jag vet inte om jag mår generellt dåligt. :) Det kan man väl inte avgöra själv. He-he.

Får väl försöka hålla kontakten med släktingarna, fast mamma vill jag faktiskt inte träffa. Så så får det bli. :)

Magnus. Det du berättar här är en ganska typisk historia för hur det kan gå vid en uppslitande skilsmässa.

Det mänskliga släktet fungerar ofta på just det här sättet. Är det något som har gått snett så intalar man sig själv att det största felet ligger utanför sin egen kontroll. Alltså tror jag att din mamma försökte intala sig att det var din pappa som svek er och därför dessa anklagelser och beskyllningar hela tiden. Det man också måste förstå är att hon verkligen trodde på det hela.

Det är alltid svårt när det är dags att välja sida i ett sådant här fall. Alla kräver att endast en sida ska gå att välja.
Men för ett barn är det inte ens en möjlighet. Du ska inte behöva välja vare sig din mammas eller pappas sida.

Jag vill ge dig ett råd. Du verkar inte må så särskilt bra. Det du behöver är att prata om det hela och sluta stänga in det inom dig.
Finns det någon du känner sån tilltro till att du kan prata om allt?

Sen tror jag faktiskt att du så småningom behöver prata med alla andra inblandade. Men först när du jälv känner att du klarar det.

Och kom ihåg. Du behöver inte umgås med din släkt om du inte vill. Mår du bättre av att vara utan vissa av dem så ska du vara det. Men tänk på att de faktiskt kan hjälpa dig att bli av med dina jobbiga stunder också. Det är oftast lättare att undvika en konfrontation, men du undviker dessutom en lösning på dina problem.

Hoppas att du finner din väg att gå!

Lina: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Tillsammans med de andra svaren har ni svarat på mitt inlägg, känns det som. :) Tack.