Min käre farfar

Tycker du ska ringa honom och berätta det du just berättat.

Precis, han om någon borde få veta det du har skrivit här.

Som Farfar och Morfar måste jag säga att jag tycker om vad du skriver. Men även vi har dåligt sqamvete för att vi inte hinner med( dåligt ord för inte tar sig tid). Kvalitet är definitivt mer än kvantitet. Tog med ett barnbarn till LeMans i år och han har ett oförglömligt minne plus att han vet att Farfar har bättre kondis.
Men sagt Printa ut vad du skrev. Kanske hela denna tråd om någon dag och skicka den till honom.
Varför inte värva honom som ny wF medlem så jag inte är äldst längre!

Passa på medan era far- och mormödrar är i livet!

Morfar har jag bara enstaka minnesbilder av, han dog redan när jag var sju år. Farfar gick bort när jag var tolv så honom kommer jag ihåg bättre, dock mest sjukdomstiden på slutet. Året efter var det mormors tur, efter många år med MS.
Nu har jag bara farmor kvar och jag har konstant ågren över att jag inte hör av mig oftare, trots att hon bor bara en timmes resa bort - närmare än någonsin under min uppväxt då det var över fyra timmars resa...

En dag finns de inte där längre och då är det svårt att få saker gjorda och sagda...

Mormor har jag (och filippo) kvar efter att morfar dog i våras, farmor 2000 och farfar när jag inte ens var ett år. Morfars bortgång var (och är) värst. Hela min/vår uppväxt bodde vi bara ett par hundra meter bort och besökte dem så gott som dagligen och det är en jäkla skillnad mot de 70 mil som nu är mellan mig/brorsan och mormor (och även mina päron och syrran), plus att han alltid har funnits där. Det är det som är mest jobbigt. Dessutom har jag, precis som kolon-stefan, ågren över att jag inte hör av mig oftare. :l

Så, ta vara på tiden. Låt det kosta, låt det ta tid. Det är det värt alla gånger i veckan. :)

Jag har min släkt i Chile, så jag träffar dom vart 4:e år ungefär, sånt känns! Jag har missat både min Farmors och farfars begravning... jag mådde riktigt illa... och det är inte så lätt heller att bara ta ett flygplan, det kostar riktigt mycket att åka till Chile.

Jag har nog missat otroligt mycket när det gäller farfar/farmor/mormor/morfar relationen, men som tur är så åker jag nu på torsdag, kl 16.xx till Chile, det kommer bli så skönt... kommer spendera 2½ månad med dom.
Så ni kommer slippa mig ett tag. =)

Lasp skrev:

Som Farfar och Morfar måste jag säga att jag tycker om vad du skriver. Men även vi har dåligt sqamvete för att vi inte hinner med( dåligt ord för inte tar sig tid). Kvalitet är definitivt mer än kvantitet. Tog med ett barnbarn till LeMans i år och han har ett oförglömligt minne plus att han vet att Farfar har bättre kondis.
Men sagt Printa ut vad du skrev. Kanske hela denna tråd om någon dag och skicka den till honom.
Varför inte värva honom som ny wF medlem så jag inte är äldst längre!

Ja, han är inte direkt gammalmodig heller, vilket gör honom ännu roligare. Han har en relativt bra dator med både bredband och MSN. MSN-konversationer är dock inte som att vara med honom. :)

Va menar du med den kommentaren? Att jag som är äldst också skulle vara gammalmodig :q
Nej men se till att han ordnar ett Nick :birp :birp
Sedan kan vi nog samsas om några :bire :birp :bire :birp

Nu retas du bara. ;)

magnusfernstrom, du verkar ha världens dunderfarfar! Härligt med gamla människor som är pigga och aktiva! Och dessutom har ett relativt ungt sinne! Det är nog inte helt vanligt tror jag.

Jag saknar min avlidna farmor jättemycket. Vi fick en väldigt bra och nära relation, speciellt framåt slutet. Älskade henne just för att hon älskade oss barnbarn villkorslöst, spelade ingen roll vad man gjorde, hon tyckte ändå att man var bäst i hela världen typ. :)

Mina morföräldrar har jag aldrig haft samma relation till. Där har det alltid varit lite mer formell och prestationsbaserad kärlek känns det som. Och farfar dog innan jag föddes.

Det är just det, Fia. Jag har alltid tyckt min farfar varit grym. Ända sedan jag var liten. Men det är förrän nu man fattar hur jäkla unik han faktiskt är. Det är därför jag tycker det är sorgligt att vi inte träffas. Vi är liksom ... kompisar. :)

Ja, jag kan väl inte göra annat än att stämma in i lovkören och gratulera, cherish the moment et.c. Mina far- och morföräldrar har spenderat sina sista fem-tio år i demensens förlovade hemland, och det känns... sådär. Det upplevs som underligt när man får ett dödsbud och den generella känslan bland alla i släkten är lättnad :l Plus att man vet vad man själv har att vänta, om man skulle leva så länge.

Demens är jobbigt. Vet inte riktigt vilket som är värst, att kroppen eller sinnet sviker först. Mina morföräldrar är relativt klara i knoppen, men nu börjar de båda två bli ohållbart fysiskt handikappade, sådär på ett ohygieniskt jobbigt sätt. Jag skäms för mig själv då jag drar mig för att hälsa på dem, främst på grund av det. De borde egentligen inte bo själva längre, men det är heller ingen som vill tvinga in dem på ett hem...

Hur som helst har man ju gjort en del "mental notes" om hur man själv vill vara när man blir gammal. Det verkar som om jag måste börja sporta lite t ex. :p Och lära mig baka mängder med kakor! :birp

Men nu, helt plötsligt, kommer man att tänka på hur det är om fem år. Är han bortgången? Blev jag ett ”bra” barnbarn? Fick jag allt farfar hade att erbjuda? Missade jag saker p.g.a. flytten?

Jag gillar dina tankegångar - det tyder på stor omtänksamhet och självinsikt. Att du och din farfar har det trevligt tillsammans tvivlar jag inte alls på. Min pappa var lika ungdomlig i sinnet och tog sig också en öl eller två med mig när jag var och hälsade på. Tyvärr så avled han för 3 1/2 år sedan - knall och fall en förmiddag. Han mådde lite illa och ville vila, när sedan mamma gick upp för att väcka honom var han stendöd - 2 månader innan sin 75 års dag och en vecka på dagen efter min mammas 70 års dag. :x

Mina minsta kunde inte följa med och fira henne så de mår fortfarande väldigt dåligt över att de inte hade träffat honom på länge innan allt hände.

Han hade planer ända in i det sista och barnbarnen älskade honom. Han åkte vattenrutschkana ihop med dom på badet - lika vild som de. De kunde åka tefat, spela fotboll, skoja och bara sticka iväg på roligheter. Min dotter uttryckte sin sorg med att säga ; nu är jag inte morfars stjärnöga längre

Jag vill säga med detta att man inte bara behöver träffas IRL utan ett handskrivet brev (mer personligt) eller/och telefonsamtal går lika bra. Varför inte börja tippa tillsammans? Då måste man ju höra av sig en gång i veckan ;) Att gå med dåligt samvete för att man inte tror sig ha gjort tillräckligt är vanligt, fast om du vet med dig att använda tiden Ni ses på som kvalitetstid så kan du ju inte göra mer - även om du vill.

Lyssna på ditt inre - det brukar bli rätt!

Tack, kaxigt. :)

Även om de första meningarna inte gjorde det bättre. :e

Han är nämligen som du beskriver din far. Och att han kan gå bort helt plötsligt vet jag, men inget jag vill tänka på. :D

Har mailkontakt med honom ibland, men hoppas jag kan åka till honom efter nyår. :)

Underbara inlägg här tycker jag.

Håller med allt, som sagt så behöver man ju inte träffas fysiskt för att ha bra kontakt.
Jag har en bror i Avesta som jag bara träffar 1-2 ggr/år, men vi pratar i telefon minst 1-2ggr/veckan och det känns inte alls som det är så sällan vi träffas. Tippa tillsammans är en bra ide som kaxigt föreslår.

Jag tycker verkligen att det är viktigt att hålla kontakten med dom man håller kärt. När jag var yngre så gick min morfar bort i en sjukdom, han var helt underbar, men inte så fysiskt aktiv då han satt i rullstol. Men han var dålig i flera år och jag besökte honom aldrig då jag inte ville se honom sjuk. Sen en dag var han bara borta.

Mormor min blev också sjuk några år senare och jag vågade inte besöka henne på flera år. Men när jag blev 20-21 så tog jag mig modet och åkte upp med brorsan för att besöka henne.
Det var lite läskigt att se henne så svag och tunn, men ändå så kändes det bra att äntligen träffa henne.
Vi åkte sedan ner på stan för att köpa bingolotter enl. order, men när vi kom tillbaka så var sjukvårdare där och tog henne till sjukhuset för att hon var dålig igen. Jag tog för givet att det var rutin. Men när vår morbror knackade på dörren ett par timmar senare så förstog jag att det var över.

Det tog ganska hårt när jag antog att det var p.g.a. mig som hon hållt sig vid liv så länge, hade jag besökt henna oftare så kanske hon hade slappnat av tidigare istället för att ha det så jobbigt.

Man tycker ju att man lär sig efter såna händelser, men jag har fortfarande släkt som jag inte kontaktar frekvent, men det är väl så jag är.

Så håll dom kära nära, och det måste inte vara avståndet som är nära, utan bara kontakten som är med jämna mellanrum.
Don't be a stranger, så att säga.

Känner igen mig i flera av era berättelser.

Jag hade en väldigt speciell kontakt med min mormor. på ett slags telepatiskt plan. Vi tänkte samma saker. Ett par gånger hände det till och med att hon ringde mig i samma stund som jag skulle lyfta luren och ringa henne (och vice versa).

Stor del av min uppväxt spenderade jag hemma hos mormor.
När jag var ledsen eller nere var det till mormor jag vände mig och nästan alltid bakade hon snabbt lite bröd så att vi kunde sätta oss ner med en rykande kopp varmt te, nybakt bröd med smältande ost. Sen kunde vi prata i timmar.
Jag kan fortfarande känna doften av hennes hembakta bröd.

När min mormor senare blev sjuk och försvann in i demensens dimma blev det väldigt jobbigt för mig.
Det var inte kul att komma på besök och hon blandade ihop mig med sin döda barndomskamrat m fl.
Jag fick då rådet av hennes läkare att inte komma och besöka henne. Detta för att jag skulle kunna behålla mina fina minnen av "min" mormor.

Det jag vill säga med min berättelse är att även om man vissa perioder inte kan (eller kanske vill) umgås personligen så måste man bevara dom fina minnena inom sig. Det är det som betyder något.
Men det går inte för någon annan att säga vad som är rätt eller fel, för det är så himla personligt. Ingen annan kan tala om för dig hur du ska göra.

ROTLÖS

Ta er tid innnan det är försent... helgen 13-14 november tänkte jag fara och hälsa på farmor på sjukhemmet.... fick förhinder... begravning i morgon :(
Därmed försvann den sista närstående släktingen i den generationen :( :(
Det enda jag kände var att jag egentligen inte visste ett skvatt om farmor förutom ytskrapet. Jag skulle vilja ha skrapat djupare för att lära känna henne bättre men nu är det som sagt försent.... och jag är därmed rotlös :bla

Beklagar Klös. :(

Jag kan inte riktigt bestämma mig om detta är en munter eller dyster tråd.