Min syn på det hela...
Jag var ju hemlös för två år sen när jag kom hem från min guldvaskningsrunda i Silicon Valley. Bodde först hos en polare.. och sen i en andrahandslägenhet. Men så fick jag flytta ut ur den och stod utan tak över huvet. Första veckan fick jag testa sju olika soffor hos sju olika vänner. Man fick anpasa sig efter vännernas sovvanor.
nån gick o la sig kl 3 på natten. Sen skulle man upp och börja jobba nästa dag. Det funkar ju i några dagar.. men inte mer. Började göra lite fel på jobbet... det tog längre tid för mig att göra saker o ting. jag jobbade då som frilansande konsult och lönen var ju baserad på vad jag presterade förstås..
till slut så började vännerna försvinna för en. (det var inga nära vänner, då jag inte är från stockholm ursprungligen)... jag började bli rejält trött på min situation (samtidigt så tyckte jag det var fascinerande att få en insyn på hur man blir hemlös)... dagarna då jag inte visste var jag skulle sova för kvällen blev fler o fler. När den enda vännen jag alltid garanterat kunde sova hos flyttade från stockholm blev jag riktigt desperat. jag ringde socialen och frågade vart jag skulle ta vägen.
svaret jag fick var att dom inte kunde göra något, förutom erbjuda mig härbärge (men det sa soss-tanten att det egentligen inte var nån bra ide). Men då hade jag hellre sovit utomhus under ett träd eller nåt... jag frågade soss-tanten om jag skulle börja med lite droger och alkohol för att hamna på behandlingshem, för då kanske jag kan få hamna på hem o få tak över huvet... men det tyckte hon inte var nån bra ide. Då frågade jag henne vad jag skulle göra ikväll. men hon hade inget svar. argt så frågade jag henne om hur hon kunde jobba kvar på sitt jobb med rent samvete. Jag hade aldrig jobbat nånstans där min arbetssituation förhindrar mig från att göra mitt jobb ordentligt. inte när det gäller att arbeta med andra människors liv.... sista jag skrek åt henne var att säga upp sig och att jag skulle dra iväg o köpa lite sprit o åka skateboard på plattan hela natten.
...så jag såg framför mig hur jag skulle sova på obekväma ställen... inte klara av att jobba.... känslan av att ingen brydde sig om en och att alla tyckte väl att man fick skylla sig själv som inte hade anhöriga i sthlm, eller rika föräldrar som kunde betala en lägenhet åt en.
Hade jag börjat sova ute hade jag nog lätt börjat dricka lite.. bara för att kunna somna.. man minns ju hur det var lätt o somna på hultsfred när man var full, jämfört med nykter...
Nu hade jag det så bra ställt att jag jobbade (och jobbar fortfarande) med datorer, så jag fick ju bra betalt och hade pengar för att hyra en husvagn på en camping.. men vad hade hänt om jag inte haft pengar?
tycker inte ni att det är sjukt av samhället att inte kunna erbjuda en frisk och normal människa tak över huvet?
Ville dela med mig min historia, för jag var där vid porten till total hemlöshet.. och är man inte galen innan så blir man det när man är där.
..hur det gick sen? jo, jag fick ett bostadshotellrum... skaffade fast anställning och köpte mig lägenhet och har ett riktigt hem idag. Och fastän det har gått två år sen så njuter jag än idag av att ha en riktig bostad och tänker varje dag hur bra jag har det jämfört med för två år sen. Jag är dock inte bitter över att jag fick testa på att vara vid hemlöshetens port. Det var verkligen lärorikt och något som varje politiker borde genomleva i några månader. (varför har man inte nån politikerutbildning som krav för alla? det borde vara obligatoriskt med "hemlöshet i en vecka"-praktik)