Jag har ju bott utomlands många år och jobbat globalt, och tycker nog att folk från andra nationer ofta är fasligt mer benägna att skylla allt på andra än vad vi svenskar är.
Därmed inte sagt att vi INTE gör det. Tvärtom, så gör vi det också, fast på ett annorlunda sätt, som det verkar att Heberlein fångat (jag har bara läst artikeln, så kan ju ha misstagit mig). Och det hon säger i artikeln håller jag med om - fullt ut. Men man får samtidigt inte glömma att ens livsvillkor faktiskt ofta beror på omständigheter som utom ens egen kontroll. Dessutom är det väldigt lätt att falla för sån här retorik.
I jobbet jag har möter jag ofta människor som på ett eller annat sätt skyller ifrån sig och projicerar problemen antingen på mig, organsationen eller någon annan - så länge de slipper ta eget ansvar. Ibland kan man tro att dessa människor varesig är läskunniga eller har hörsel eller syn att ta till sig information med. Det är väldigt lätt att konstatera "Det där var det ingen som sa" när det i själva verket både sades och står i klarttext i kontraktet de skriver under.
Livs levande verklighetsförankrade exempel:
- Den måste ha blivit fuktskadad hos verkstaden.
- Jag har inte sett någonstans att [tjänsten] kostar [summan].
- Det måste någon annan ha gjort.
- Ni har säkert fifflat med fakturan.
..eller kort och koncist:
- Det är inte mitt fel / - Det är erat fel
Det som är positivt är att för varje skitstövel man bemöter så får man nya infallsvinklar på hur man ska bemöta andra människor. Och hur man inte ska göra det.
Ah, titta det fanns redan en ansvarstråd. :) Kanske någon vänlig moderator vill slå ihop trådarna?
Jag tycker att jag generellt sett är bra på att ta ansvar (utom när jag grälar med mina föräldrar... hrrm.) :r Tyvärr är jag bra på att ta på mig andras ansvar också, inte alltid en bra egenskap.
Jag driver just nu en juridisk process där företaget ifråga valt att skylla de flesta av sina egna brister på mig. Jag hade semester eller ledighet under perioden då "felen" begicks. ;) Betraktar jag mig själv som ett offer eller kränkt? Inte då. Däremot har mina rättigheter i det här fallet de facto kränkts juridiskt, men det innebär inte att jag automatiskt känner mig så (och vice versa kan naturligtvis vara sant för andra människor). För mig är det bara en process i mängden.
Sedan blir jag ofta beskylld för saker jag inte har gjort, eftersom jag nästan alltid säger vad jag tycker och därmed skapar mig många meningsmotståndare. När andra uttrycker något negativt anonymt är jag den som beskylls för yttrandet, trots att jag alltid står för de åsikter jag har och tydligt markerar att det är jag som yttrar dem (om det är något jag är stolt över så är det mina åsikter och civilkurage).
Ta kränkningar som exempel. En kränkning är en subjektiv upplevelse och därmed kan man kalla sig kränkt för nästan vad som helst och skylla problemet på någon annan. "Du kränkte mig." Det är inget fel. Problemet uppstår när man börjar skylla på personen som "kränkte" utan att utreda vad denne egentligen har gjort.
Någon gång måste man ta ansvar för sina egna handlingar och nu är en bra tid att börja göra det.
Skyller i från sig - jo, det gör vi nog men jag ser det inte som ett svenskt nutidsfenomen. Tycker mig se det i en hel del länder jag jobbat i. Men det är lika irriterande varhelst det än dyker upp
Sedan tycker jag att svenskar tar väldigt mycket ansvar på arbetsplatser och för t ex projekt. I vart fall är det vad jag brukar höra när folk utifrån kommer hit för att chefa. De är både glada för att saker flyter på men till en början lite irriterade på att alla ska ha information och att beslut alltid ska motiveras. Men de brukar lära sig att det är enda sättet för att underlydande ska kunna ta ansvaret och att de sedan gör det.
Tänker också på situationen inom ett bilföretag med verksamhet i olika länder där det brukar sägas att om någon på golvet stoppar produktionen så är frågan i Sverige: varför stoppade du? Man utgår från att alla som ser ett allvarligt fel stoppas och så vill man veta varför. Medan man i andra länder frågar Vem beslutade om stoppet - ansvaret hänger ihop med position
Det där med kränkning är inte lätt. Jag skulle vilja att man tala om laga och olaga sådan. Precis som vid hot - det finns olaga hot men också laga (om du stjäl min cykel så anmäler jag dig till polisen - är en helt lagligt hot.)
För visst kände jag mig kränkt när jag som 17-åring inte kom in på scenskolan, ett företag inte tog mitt anbud förra månaden, vi inte fick biljetter trots att vi köat i timmar etc. Men det var helt lagligt och troligtvis även rätt/rättvist ur en neutral synvinkel (men inte ur min ;) ) och sådan känsla av att vara kränkt ingår att lära sig att leva med. Livet går inte alltid ens väg! Detta till skillnad från olaga kränkning där man t ex väljer folk utifrån vissa saker som vi bestämt att man inte ha som urval.
Sedan har jag svårt för hennes "uppgradering" av att folk ska känna skuld. Jag har sett fler människor krympa ihop av skuld och skam än de som växt och bättrat sig.
Skuldfrågan är intressant. Själv tycker jag att det borde vara mer fokus på att "erkänna skuld", istället för att "känna skuld". Att stå för vad man har gjort, men sen gå vidare. Jag stör mig på människor som inte törs säga förlåt eller ursäkta när de gjort fel, som om det skulle vara något hemskt och pinsamt. "Förlåt, det var dumt gjort av mig" gör det både lättare för en själv och för ens medmänniskor. Precis som på dagis, när man slog sin kompis, sen skämdes och sa förlåt och sen var vänner igen.
Precis! Det finns ingen mening att älta småsaker in absurdum.
Ofta när jag tänker över de "problem" som finns betänker jag att vi bara är en liten löjlig livsform (om än väldigt intelligent) som lever på en planet i ett litet solsystem i ett närmast oändligt universum. På något vis tenderar alla problem att reduceras till intet när jag sätter problemen i det perspektivet. Att gnälla över den stickade tröjan som kliar för mycket känns då ganska patetiskt, åtminstone för mig.
Det är naturligtvis ingen ursäkt för att behandla andra hur man vill (eftersom universum är så stort, har jag rätt att slå dig :e), men det är något att fundera över nästa gång du blir "kränkt". Man utvidgar sitt perspektiv åtminstone.
Jag tycker att ansvarsfrågan är mer intressant än vem som bär skulden. Egentligen är det ointressant vem som är skyldig, jag tycker att det är viktigare vem som tar ansvaret för att göra något åt saken. Men det kanske var ungefär det du menade?
Jag har läst igenom artikeln en gång till och NEJ
Nu vet jag inte om det är artikeln eller författaren med det blir bra floskligt och råden låter bra men när jag tänker efter så håller jag inte alls med
1. 1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.
Och hur ska man på förhand veta vad som är rimligt? Jag tycker att jag genom livet lärt mig att när kraven varit för höga har jag vuxit massor - även om jag inte nått ända upp. Tack o lov har det funnit folk runt omkring som sagt att "det klarar du nog", "chansa du kan inte mer än misslyckas" etc
Ska inte gå igenom alla men
5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv.
Låter bra men ... Jag hade aldrig blivit egen företagare om det inte var pg a slumpen (stod i rätt situation vid rätt tillfälle) Utvecklingen sedan har inte varit någon marknadsplan utan andra människor och slumpen har gjort vilken vändning det hela tagit.
Visst, jag har tagit besluten och står för dem - men utan slumpen på min sida hade jag kunnat bestämma hur mycket jag orkade utan att något hade hänt
Gislaved - jag håller om att det är viktigare att ta ansvar än att känna skuld. Och med ansvar växer många människor
Egentligen är det ointressant vem som är skyldig, jag tycker att det är viktigare vem som tar ansvaret för att göra något åt saken. Men det kanske var ungefär det du menade?
Tar ett exempel från förra helgen då jag var på centralen i Gävle. Plötsligt small det till ordentligt en bit bort från där jag satt. Det visade sig att några ungdomar hade suttit på ett stort element som satt fast på väggen. Det rasade ner på stengolvet av tyngden, med förvridna ledningar och allt. När den första chocken lagt sig så började ungdomarna storgarva. Sen verkade det som de bara gick därifrån - till synes utan tanke på att säga till någon vad som hänt.
Jag tycker att de borde ha kontaktat någon som jobbade där, erkänt sin skuld i det hela och försökt gottgöra saken. Tycker inte du det? Hur kan det vara ointressant vem/vilka som var skyldiga till den oplanerade "skadegörelsen"? Borde det inte vara deras ansvar?
Nej, jag förstår att du blev upprörd, men jag tycker inte att det är speciellt viktigt vem det var som rev ned elementet. Det kunde ha varit vilka tonåringar som helst. Spelar det någon roll vem som gjorde det - resultatet blev ju detsamma? För mig är det betydligt mer intressant att fundera över hur vi får upp elementet igen och hur man förhindrar att något sådant händer i framtiden.
Kanske hade det varit läge att du som ansvarsfull medmänniska tog ditt ansvar och sade åt ungdomarna att de får stå för sina handlingar. Ungdomar kommer alltid att bete sig ungdomligt, men du visste ju bättre. Så varför ägnade du dig åt denna ansvarsflykt? (Nu provocerar jag en aning för att poängen ska gå fram. Ta det inte som ett påhopp)
Gislaved, om det inte spelar någon roll vem som rev ner det, enligt ditt resonemang, vad hade det då funnits för anledning för mig att säga åt de som rev ner elementet? :q
Dessutom, om man nu finner det intressant att förhindra att det händer i framtiden, vore det inte bättre om de som orsakade skadegörelsen fick ta någon slags konsekvens? Utan konsekvenser finns det ju inget som förhindrar att de sätter sig på ett annat element. "Gör ju inte mig något om det går sönder." Till skillnad från om någon som jobbar där förmanat dem eller kanske t o m låtit de betala reparationskostnader för vad de orsakat, då hade de sannolikt inte satt sig på ett element igen.
Tar ett exempel från förra helgen då jag var på centralen i Gävle. Plötsligt small det till ordentligt en bit bort från där jag satt. Det visade sig att några ungdomar hade suttit på ett stort element som satt fast på väggen. Det rasade ner på stengolvet av tyngden, med förvridna ledningar och allt. När den första chocken lagt sig så började ungdomarna storgarva. Sen verkade det som de bara gick därifrån - till synes utan tanke på att säga till någon vad som hänt.
Jag tycker att de borde ha kontaktat någon som jobbade där, erkänt sin skuld i det hela och försökt gottgöra saken. Tycker inte du det? Hur kan det vara ointressant vem/vilka som var skyldiga till den oplanerade "skadegörelsen"? Borde det inte vara deras ansvar?
Där kunde ju du eller någon annan i salen gått in och tagit deras ansvar, berättat för någon vad som hade hänt och varför. Fast det kanske det var någon som gjorde?
Skuldfrågan är intressant. Själv tycker jag att det borde vara mer fokus på att "erkänna skuld", istället för att "känna skuld". Att stå för vad man har gjort, men sen gå vidare. Jag stör mig på människor som inte törs säga förlåt eller ursäkta när de gjort fel, som om det skulle vara något hemskt och pinsamt. "Förlåt, det var dumt gjort av mig" gör det både lättare för en själv och för ens medmänniskor. Precis som på dagis, när man slog sin kompis, sen skämdes och sa förlåt och sen var vänner igen.
en orsak till att en del inte gör det tror jag är att många har svårt att hålla isär sak och person.
det kan man tex märka här inne, de har redan innan bestämt sig för att NN är korkad eller nåt annat.
det är enklare att erkänna sin skuld om man vet att man kan gå vidare.
Där kunde ju du eller någon annan i salen gått in och tagit deras ansvar, berättat för någon vad som hade hänt och varför. Fast det kanske det var någon som gjorde?
Jag skulle med tåget om någon minut, annars hade jag gjort det. Men främst var det ungdomarnas ansvar, de såg ut att vara nånstans 18-25 år så de var knappast barn längre.
Jag skulle med tåget om någon minut, annars hade jag gjort det. Men främst var det ungdomarnas ansvar, de såg ut att vara nånstans 18-25 år så de var knappast barn längre.
sedan undrar jag om du hade kunnat ta deras ansvar?
det hade väl snarare handlat om att anmäla det som hade hänt, eller?
Gislaved, om det inte spelar någon roll vem som rev ner det, enligt ditt resonemang, vad hade det då funnits för anledning för mig att säga åt de som rev ner elementet?
Hur tänker du nu? Det var ju du som påstod att det var viktigt att sätta dit dem, så du hade ju all anledning i världen.
Fia skrev:
vore det inte bättre om de som orsakade skadegörelsen fick ta någon slags konsekvens?
Just i det här fallet tror jag knappast att det skulle göra någon skillnad. Nedrivningen av elementet var ju dessutom uppenbarligen oavsiktligt. Gör en Toyota och fundera på varför det blev fel och hur vi kan göra situationen bättre. Antagligen behövs det fler sittplatser i lokalen om någon får för sig att sitta på elementen.
Hur tänker du nu? Det var ju du som påstod att det var viktigt att sätta dit dem, så du hade ju all anledning i världen.
Reagerade mest på att du i första stycket inte tyckte det spelade någon roll vem som var skyldig och i andra stycket frågade varför jag inte sa till de skyldiga. Blev lite dubbelmoral. ;)
Jag antar att jag inte sa till de skyldiga dels eftersom de var myndiga och dels för att jag är konflikträdd. Kanske hade varit enklare om jag varit en 50-årig man med pondus.
Gislaved skrev:
Fia skrev:
vore det inte bättre om de som orsakade skadegörelsen fick ta någon slags konsekvens?
Just i det här fallet tror jag knappast att det skulle göra någon skillnad. Nedrivningen av elementet var ju dessutom uppenbarligen oavsiktligt. Gör en Toyota och fundera på varför det blev fel och hur vi kan göra situationen bättre. Antagligen behövs det fler sittplatser i lokalen om någon får för sig att sitta på elementen.
Om jag kör en Toyota på ett vårdslöst sätt så att den går sönder, skulle du då mena att jag går utan skuld? Utan att tillverkarna borde ta sig en funderare? Det var ju inte meningen att sabba bilen när jag genade offroad genom skogen.
obelix skrev:
det kan man tex märka här inne, de har redan innan bestämt sig för att NN är korkad eller nåt annat.
det är enklare att erkänna sin skuld om man vet att man kan gå vidare.
Något som jag har märkt på wF är att man riskerar att få en knäpp på näsan om man erkänner att man haft fel. Därför sitter det väldigt långt in hos många att be om ursäkt, för de får ytterligare en känga (eller flera) för det istället för att "opponenten" tar emot ursäkten på ett artigt sätt. Trist, för det blir eviga meningslösa krig istället för ett givande och tagande i diskussionerna.
275 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
