Organdonation?

-> annesophie

Jag kan bara säga att jag delar din uppfattning helt. :)

annesophie skrev:

För mig blir det kanske svart eller vitt, och kanske är det att förenkla en svår debatt, men det känns som om det måste bli ett "antingen...eller" beslut.

Säkert är det så att många ser frågan som mer komplex än en fråga om svart eller vitt. Men frågan är varför folk ska krångla till det så mycket. Det är förvisso bra att se nyanser i många frågor. Men i just det här fallet har jag faktiskt svårt att se vilka de nyanserna skulle vara. Åtminstone så länge som vi talar om organdonationer från redan avlidna. Jag kan ju förstå att många är skeptiska till att donera sin ena njure när de fortfarande är i livet.

annesophie skrev:

Antingen är man med eller så är man emot och är man inte med så, liksom andra skrivit, så får man också vara beredd att stå utanför (eller iallfall sist i kön) den dag man själv behöver hjälp.
Är man bara införstådd med det där så...

Jag skulle vilja nyansera den här biten. Jag tycker inte prioritetsordningen ska styras av vilken inställning man kan ha haft om organdonationer. Läkarna ska helt enkelt jobba för att hjälpa andra. Däremot kan det vara nyttigt för en donationsvägrare att fundera lite över den här aspekten.

-> Rikard

Rikard skrev:

Jag tycker att det är tråkigt att se att jag därigenom verkar dömas som en mindre värdig människa, för det är så jag uppfattar tonen i några av inläggen ovan.

Jag är osäker på vad du menar, men har slagits av tanken att jag kanske formulerade mig lite oförsiktigt. Om du läser mitt sista stycke i mitt förra inlägg noga, ser du att det är i direkt anslutning till ett citat av dig, där du själv resonerar kring hypotesen att du ligger hjärndöd på ett sjukhus. Det jag skrev, ska alltså förstås enbart från den hypotesen. Och då ser jag faktiskt inte problemet med att resonera kring vad man kan tänkas göra för att ta hand om organen, givetvis under förutsättning att du har gått med på att donera. Det var alltså inget resonemang som gäller under några andra förutsättningar, även om jag kanske inte betonade det tillräckligt noga.

Sådär, nu är jag anmäld.
Har också planer på att börja lämna blod, men har som flera andra lite skräck för stick och sånt. Men jag ska ta mig i kragen och börja snart.

Jag vill bara förtydliga att jag inte ser ner på de som säger nej till organdonation. Precis som med t ex val av religion (eller icke-religion) är det upp till var och en vad man vill ska hända med ens kropp efter döden.

För att komma runt tummen-ur-problemet så borde man skicka ut information till alla hushåll, kanske i samband med val eller något sånt. Fast det kanske de redan har tänkt på?

Får tillägga till mitt tidigare inlägg att jag givetvis inte heller ser ner på er som inte donerar era organ. Däremot måste jag säga, att vare sig jag gillar det eller inte så får jag en obehaglig känsla när folk säger att de inte vill/kan tänka sig ge blod. Detta är inget som jag direkt kan säga att jag vill känna, men den finns där och JAG tycker, att dessa människor är egoistiska, men givetvis finns det anledning till deras beslut och JAG respekterar den, men kan som sagt inte riktigt släppa känslan av obehag. Tyvärr...
Hoppas nu inte någon känner sig kränkt, jag antar att detta inte var det ödmjukaste sättet att säga det på heller iofsejj, men samtidigt ser jag inte anledningen till att ljuga, ingen här känner mig ändå, så varför bry sig om vad jag tycker? ;)

Jag vill gärna bredda diskussionen lite.

Det finns några kategorier av folk som helt enkelt inte får ge blod. Några av dessa kategorier är dom som äter vissa mediciner, har vissa sjukdomar, kommer från vissa regioner. Sen har vi dom som turistat i vissa regioner som inte får ge blod under 2-3 år efteråt. Jag kan tyvärr inte ge några exempel här, men det har förekommit en diskussion tidigare om blodgivning om jag minns rätt.

Tidigare trådar om:

Blodgivning
http://www.webforum.nu/showthread.php?s=&forumid=102&threadid=101254

Organdonation
http://www.webforum.nu/showthread.php?s=&forumid=102&threadid=66580

Har inte tänkt sitta här och diskutera eller försvara mig varför jag inte lämnar blod pga min sprutskräck.
Men en fundering är om ni ser på samma sätt på människor som har andra typer av skräck eller fobi ? (ex ormskräck, torgskräck, rädd för spindlar osv.)

Att vara rädd för sprutor är tyvärr inget jag har valt frivilligt. :(

Att sticka en nål i mig är nog något av det värsta jag vet.
Om jag vet om det i förväg så får jag riktig ångest inför det.
När dom ska sticka så känns det som om jag ska svimma, paniken kommer krypande, spänner mig som en fiolsträng.
Det i sin tur gör att det blir ännu jobbigare och svårare att få in en nål.
Kan nog inte med riktigt rätt ord beskriva hur det känns.
Bara att skiva om det gör att det kryper i kroppen.

Vet ju att det bara är en liten nål som ska in men min hjärna & kropp säger annat när det ska hända.

Det sätt som jag handskas med min sprutskräck att helt enkelt att hålla mig så långt borta från dom som möjligt.
Och i det ingår inte att låta dom stoppa in en nål i armen och tappa mig på blod.

Har otrolig respekt för dom som gör det frivilligt.
Vet mycket väl att det räddar liv .

Men som sagt så gillar jag inte sättet dom använder för att få ut det på.
Om då folk vill kalla mig wimp eller egoist så varsågod.
Mina nära och kära har accepterat att sån är jag och det räcker för mig.

Tack för mig i denna tråd.

-> acka

Personligen ser inte jag vägran till organdonation eller blodgivning som något tecken på egoism. Jag tror det är helt andra orsaker bakom i de flesta fallen. Som din rädsla, eller att man inte har fått tummen ur ändan, eller någon religiös föreställning. Att någon skulle vägra donera organ efter sin död av egoistiska skäl, tycker jag är befängt att tro. Ingen kan ju inbilla sig att man har någon nytta av organen då.

För mig får de gärna ta tillvara det som går att använda vid min död (jag har ju ändå ingen användning av mina organ då ;)) och jag anmälde mig för något år sen. :)

När det gäller blod, så vill dom inte ha det av mig som tur är.

när det gäller organ så har jag inte bestämt mig än.
Vilket inte spelar roll så länge jag lever, som jag ser det så kan man bara klaga på mig i denna frågan om jag skulle dö innan jag har bestämt mig.

Anmälde mig så fort det gick och hade innan dess ett donationskort fasttejpat på körkortet. För mig känns det naturligt att kunna hjälpa någon som behöver organ och jag skulle inte tveka om det gällde mina barn eller ngn annan anhörig heller. Att "hjälpa" ngn att slippa ta ett beslut genom att inte vilja donera tycker jag är ett märkligt sätt att se på det. Alla gör naturligtvis som de vill men jag hoppas att de flesta vill dela med sig.

Lämnade även blod innan jag började med allergimedecin, sen ville dom inte ha mitt blod. Faktum är att jag tycker att man blev piggare av att lämna blod :)

När jag inte behöver använda min kropp längre får läkarna göra vad som helst med den, som att plocka reservdelar till andra männiksor. Läkarstuderande kan få använda den till att öva på :)
För vad är det för mening med en kropp när man ändå är död :q