Organdonation?

Jag resonerar precis som du.
Tyvärr dröjde det allt för länge innan jag tog mig i kragen och blev blodgivare, men sedan tre år tillbaka lämnar jag blod så ofta jag får.

Organen behåller jag gärna för mig själv så länge, men om någon kan få användning av dem när jag lämnat jordelivet så vore det kanon.

Mvh

@nders skrev:

Tyvärr dröjde det allt för länge innan jag tog mig i kragen och blev blodgivare, ...

...och jag har fortfarande inte varit iväg, trots att jag anmält mig som intresserad. :l :r

Jag har valt att aktivt säga nej.
För varje nytt sätt vi människor kommer på att låta en människa leva en dag till ställer vi läkarna inför det fruktansvärda valet att sätta in resurser eller att inte sätta in resurser. Ju fler livuppehållande sätt vi kommer på, desto svårare blir det för oss att acceptera liv och död. Om jag skulle bli hjärndöd så hoppas jag verkligen att man stänger av alla livuppehållande åtgärder. Jag vill inte tillbringa mitt liv på ett sjukhus för att mina nära och köra ska ha möjlighet att hälsa på mig ytterligare en gång.

Jag är medveten om att det kan låta väldigt kallt men jag har ägnat många timmars funderingar i frågan innan jag fattade beslutet. Och ja, jag är fortfarande medveten om att jag kanske ångrar mig/ändrar mig om det är någon nära som står i situationen...

Blodgivning ser jag dock positivt på om än jag inte lämnar blod själv. Jag är nog lite för rädd tror jag. :)

Dryden skrev:

...och jag har fortfarande inte varit iväg, trots att jag anmält mig som intresserad. :l :r

Samma här :r. När jag anmälde mig bodde jag dock på en liten ort dit en så kallad blodbuss kommer några gånger per år. Dessvärre kom bussen alltid på tider och datum som gjorde att jag ej kunde närvara, men det är tänkt att jag ska göra comeback någon gång.

Donationsregistret är jag däremot anmäld i, vilket skedde för bara några veckor sedan (hade inte fått tummen ur tidigare). Personligen skulle jag gärna se en regelförändring där alla antas vilja donera och att de ovilliga aktivt måste ställa sig utanför, istället för som det fungerar nu. Det är nog många organ som går till spillo på grund av att folk inte fått ur den berömda tummen. Personer som inte är villiga att donera ska inte heller få ta emot organ.

muskot skrev:

Personligen skulle jag gärna se en regelförändring där alla antas vilja donera och att de ovilliga aktivt måste ställa sig utanför, istället för som det fungerar nu. Det är nog många organ som går till spillo på grund av att folk inte fått ur den berömda tummen. Personer som inte är villiga att donera ska inte heller få ta emot organ.

Jag håller med till hundra procent!

Jag noterar också att jag för en gångs skull inte håller med Rikard. Det känns märkligt...

Ställer mej positiv till både organ och bloddonattion. Fyller 18 om en månad och ska givetvis då börje ge blod.

Det borde vara en självklarhet för alla att donera organ, vad har man för nytta av dom när man är död och ligger i jorden? - Ingen nytta alls anser jag!
Kan man efter sin död ge en annan människa ett nytt liv så självklart ska man göra det... kanske borde det lagstiftas med obligatorisk organdonation efter sin död...

muskot skrev:

Personer som inte är villiga att donera ska inte heller få ta emot organ.

Håller med, med undantag för barn som inte tagit ställning, givetvis...

Jag är anmäld till donationsregistret, men lämna blod törs jag inte. Ligger dessutom för nära viktgränsen för det, 50 kg. Om jag blir hjärndöd så gör det inte mig något om jag får ligga 'levande' några extra veckor så att någon annan kan få mitt hjärta/lever/njure etc.

Sverige borde införa en såndär regel att om man inte sagt varken ja eller nej till donationsregistret, så blir man automatiskt donator om man dör. Har inte andra länder den regeln? (Jag missade tv-programmet.)

/red.
Man kan anmäla sig till donationsregistret på nätet: livsviktigt.se. :)

Vad gällande organdonation så är det problemet med den berömda tummen. (se muskots inlägg)
Måste nog fundera lite innan jag gör ett aktivt val.
Känner mig lite kluven i den frågan. :l

Ger inte blod heller.
Är inte snål om mitt blod men det är sättet dom ska få ut det som sätter stopp för mitt blodgivande.
Har lite panisk skräck för nålar och annat "otyg" som dom vill stoppa under skinnet på mig.

Jag tror att om vi lärde oss lite mer att acceptera att livet både innebär födelse och död så skulle inte diskussionen kring organdonation vara lika infekterad. Jag personligen har aktivt sagt nej till att donera organ och jag skulle inte vilja ha organ från någon annan i mig själv heller. Jag respekterar dock folk som är donatorer och de som tar emot organ, men jag blir lite ledsen när man som icke-donerare blir klassad som snål eller egoistisk för att man inte vill donera. För mig handlar det om livsvärderingar och om livsinställning. Jag tycker nog att man bör försöka acceptera att vi inte är odödliga.
Däremot är jag positivt inställd till säg proteser eller pacemaker och liknande.
Ja jag vet att jag har dubbelmoral, men det står jag för :E

Toreakina skrev:

För mig handlar det om livsvärderingar och om livsinställning. Jag tycker nog att man bör försöka acceptera att vi inte är odödliga.

Tycker du att om en liten flicka eller pojke, som inte levt allt för länge, behöver ett organ för att fortsätta sitt liv så ska man snarare acceptera personens sjukdom och låta henne/honom dö?
Eller missuppfattar jag dig nu?

Rikard skrev:

Jag har valt att aktivt säga nej.
För varje nytt sätt vi människor kommer på att låta en människa leva en dag till ställer vi läkarna inför det fruktansvärda valet att sätta in resurser eller att inte sätta in resurser. Ju fler livuppehållande sätt vi kommer på, desto svårare blir det för oss att acceptera liv och död.

Exakt vad är det som avses med detta resonemang? När jag tänker på svåra val angående huruvida man ska sätta in livsuppehållande åtgärder eller ej, då föreställer jag mig situationer, som det nyligen aktuella fallet i USA, Terry Schiavo. Alltså fall där det är frågan om att antingen ligga i koma eller dö. Jag har aldrig hört talas om att en njure eller ett hjärta har transplanterats enbart för att ge någon möjligheten att leva vidare i koma. Utan transplantationer sker när det faktiskt finns en möjlighet till ett fortsatt värdigt liv. Då är det inget fruktansvärt val läkarna står inför, utan ett mycket enkelt val.

Rikard skrev:

Om jag skulle bli hjärndöd så hoppas jag verkligen att man stänger av alla livuppehållande åtgärder. Jag vill inte tillbringa mitt liv på ett sjukhus för att mina nära och köra ska ha möjlighet att hälsa på mig ytterligare en gång.

Eftersom själva definitionen av död, är just hjärndöd, är det inget problem. Enda skälet till att hålla liv i dig, är att använda dina organ. Det är inget som lär pågå någon längre tid.

Toreakina skrev:

Jag tycker nog att man bör försöka acceptera att vi inte är odödliga.

Jag vet inte hur du ser det men det är en ge-upp attityd tycker jag.

Never quit, never surrender, never give up.

Tycker argumentet "vi måste acceptera vår dödlighet" känns lite underligt. Tror inte det finns någon organdonator som inte är medveten om sin egen dödlighet. Sett ur det perspektivet borde vi väl lägga ner all läkarvård helt och hållet och verkligen låta naturen sköta om det hela.

Jag kommer aldrig att kunna förstå ett sådant synsätt.
Men det finns ju en bra grund här för ett nytt system. De som lämnar blod och donerar organ får blod och organ vid behov. De som av sådana filosofiska skäl som nämnts ovan säger nej till att lämna blod och donera organ slipper ta emot detta vid behov utan kan i lugn och ro acceptera sin egen dödlighet.

UlfT skrev:

Exakt vad är det som avses med detta resonemang?

Jag väljer nog att avstå från att ge mig in i exaktheter i just detta resonemang eftersom det är en fråga som så lätt ska malas ner i detaljer.

För mig är organdonation en del i övergripande fråga där vi människor verkar sträva efter att hitta sätt att förlänga våra liv utan att fundera över konsekvenserna. En konsekvens är att någon nära kan räddas, ja. En annan konsekvens är att vi flyttar beslut till läkare. För varje nytt sätt vi kommer på så får de ju ytterligare ett verktyg att sätta in. Vilka val ställer jag den läkaren inför? Är det okej att flytta ett eventuellt svårt beslut till en läkare bara för att han/hon har den rollen?

Jag har valt att vara för blodgivning, trots att jag själv inte vågar.
Jag har valt att säga nej till organdonation även om det innebär att jag ej heller skulle ges rätten till några organ vid behov.

Jag tycker att det är tråkigt att se att jag därigenom verkar dömas som en mindre värdig människa, för det är så jag uppfattar tonen i några av inläggen ovan. Jag respekterar er åsikt men väljer härmed att avstå från fortsatt debatt.

Jag ser inte vilka inlägg du tycker nedvärderar dig som människa Rikard, men utifall det är mitt får jag försöka bemöta det.

Jag respekterar ditt beslut Rikard och jag tror du vet att jag respekterar dig som människa, men även ett beslut från någon man respekterar måste väl kunna ifrågasättas? Tycker det är beklagligt att du drar dig ur debatten för detta är något som behöver debatteras och utan åsikter från båda sidor blir det inte mycket till debatt.

Beslut som hänvisas till ett sätt att tänka innebär självklart att det tankesättet kommer att diskuteras och eventuellt kritiseras. Min kommentar om att stänga vården helt var en hårddragning av argumentet att vi måste acceptera vår egen dödlighet som förklaring till att inte vilja donera organ.

Min åsikt är att om man säger nej till att donera så skall man inte vara berättigad till organ. En enkel och i mina ögon rättvis inställning då den tar hänsyn till allas personliga inställning och respekterar den fullt ut.

Så länge som folket är säkra på att jag är död och inte kommer återuppstå om tre dagar eller så, är det helt okej för mig att mina organ används till att rädda nån annans liv.

Rikard skrev:

Jag tycker att det är tråkigt att se att jag därigenom verkar dömas som en mindre värdig människa, för det är så jag uppfattar tonen i några av inläggen ovan. Jag respekterar er åsikt men väljer härmed att avstå från fortsatt debatt.

Jag ser inte dig som mindre värd (vet inte vilket eller vilka inlägg du syftade på). Jag respekterar alla som väljer att inte donera organ, så länge de inte heller väntar sig att få ta del av kakan.

Jag kan själv känna lite obehag kring tanken att mina organ eventuellt kommer att skäras ut ur min kropp, men jag känner ändå att det är det minsta jag kan göra, om jag ändå ska dö och kremeras. Dessutom vill jag själv ha möjlighet att vid behov kunna ta emot organ utan att känna mig som en parasit.

Alla ni som skriver här, är ni medvetna om att vi i Sverige köper mer än hälften av det blod som används inom sjukvården utifrån? Är ni medvetna om kostnaderna för detta. Om alla istället kunde ge lite blod (hur falligt kan det vara, som ett blodprov fast de tar lite mer) så kommer vi, precis som exempelvis Finland, inte bara slippa köpa blod utan t.o.m. kunna SÄLJA blod och få in extra pengar till sjukvården vilket leder till att mer resurser kan gå till att verkligen hjälpa människor istället för att, som idag, kompensera för bristande moral.
Är trött på Sverige och det svenska folket, det är ta mig fan en stor klump egoister. Bara JAG får leva, bara JAG inte behöver göra någonting så är JAG nöjd. Jag hoppas att alla de som inte skänker blod/organ en dag kommer att hamna i behov av det och inse att det finns inget att uppbringa för det är ingen som vill ge det.
Det är som med bilar och miljön, om bara JAG kör så gör det väl ingen skillnad. Självklart inte, men om alla tänker "bara JAG" så gör det en sjuhelsikes skillnad. Så pallra er till sjukhusen nu och få sjukvården på fötter igen. :e

PS/ Jag kan ha viss förståelse för att man inte vill donera organ medans man lever, men när man dör, varför inte göra någon anna lycklig? Varför skall en ung man på 20år dö för att dina organ inte donerades? Jag ser inte poängen.
Att överhuvudtaget motargumentera bloddonation blir på så låg nivå så det går jag inte in på. Det handlar om medmännsklighet. PUNKT SLUT! /DS

Vilken intressant debatt det här blev... :)

Jag kan väl förstå att det finns nej-sägare även här. Det innebär inte att jag ser ner på dom som väljer att tex inte donera organ efter sin död...men jag, liksom andra tydligen, kan fortfarande bli oehört fascinerad av anledningen bakom detta beslut.
För det finns ju en anledning och jag kan fortfarande inte begripa hur man resonerar när man säger nej....och det är INTE samma sak som att säga att personerna är själviska eller liknande.
Jag är väl dum måhända...

Igår på detta program som jag nämnde var det en kort film om en liten pojke, på endast sex år, som dog i väntan på ett nytt hjärta.
Sex år....och fick aldrig chansen att leva.

Visst kan man resonera som så att man ska låta naturen ha sin gång...och då får man ju hårddra det och säga att alla ingrepp som på något sätt räddar/förlänger ett liv borde vara "förbjudna".
Eller så borde man kanske ha ännu större formulär på livsviktigt.se där man fyller i huruvida man vill få blodtransfusion vid olycka, återupplivas efter hjärtstillestånd, få en pacemaker....osv osv.
Eller?

För mig blir det kanske svart eller vitt, och kanske är det att förenkla en svår debatt, men det känns som om det måste bli ett "antingen...eller" beslut.
Antingen är man med eller så är man emot och är man inte med så, liksom andra skrivit, så får man också vara beredd att stå utanför (eller iallfall sist i kön) den dag man själv behöver hjälp.
Är man bara införstådd med det där så...

Jag resonerar som så att om jag med min kropp kan rädda en annan människa eller ge den människan ett bättre liv när jag är död, ja för all del även när jag lever, så då får det bli så.
Att ge liv/hopp åt en annan är en otrolig gåva.

Hade en kompis i skolan som fick ett nytt hjärta när hon bara var tre år. Då hade det redan varit en lång och svår och stundtals hopplös väntan på över ett år.
Hennes mamma berättade att när dom fick beskedet att det fanns ett hjärta som passade så "var det som att få ett vackert inslaget paket och däri fanns Idas liv".
Vackert va?

Det är när jag hör sånt som det blir så svårt för mig att förstå at man säger nej...
Och det är då jag så gärna vill förstå varför...