Fia skrev:
Koplik, jag förstår att du tycker det är otäckt att äta 'lyckopiller' när man inte förstår riktigt hur de fungerar. Men tänk såhär: Depression är faktiskt som vilken annan vanlig sjukdom som helst - bara det att den syns inte utanpå. Istället för symptom som utslag eller snuva, så påverkar den den kemiska balansen i hjärnan och det visar sig genom att man tänker och beter sig annorlunda. Man kan se som ut vanligt utanpå, men hjärnan har hamnat i ett sjukdomstillstånd där den inte fungerar som den ska. (Typiska symptom är att tänka övervägande negativa tankar, tycka allt är tungt och meningslöst, ha svårt att ens föreställa sig att man nånsin kommer bli frisk o s v.) Det är alltså inte dig eller din personlighet som det är fel på, det här är en sjukdom. Som kan botas som vilken sjukdom som helst! När jag själv började tänka i de banorna slutade jag skämmas över att vara deprimerad. Första steget är att våga öppna sig och ta tag i problemet - precis som du har gjort nu! Och det var modigt gjort av dig! :) Särskilt som du hållit inne med det så länge.
Lyckopillrena hjälper hjärnan att ställa om sig till normalläge igen. De balanserar halterna av de s k signalsubstanser som hamnat i obalans tack vare depressionen, tills hjärnan klarar det på egen hand igen. Man blir inte beroende av lyckopillar och man blir heller inte lycklig, däremot skulle jag vilja påstå att man blir icke-olycklig! För mig var det hur skönt som helst att slippa de där avgrundsdjupa depressionsdalarna som man inte kunde kontrollera och jag fick mer ork till att ta tag i saker istället. Piller fungerar inte på alla, även om det var det bästa för mig.
Tack Fia!
Det känns som du svarar på alla frågeställningar som dyker upp i huvudet ibland. Är jag verkligen sjuk, Är det mitt fel? O.s.v.
Det var faktiskt Vägen tillbaka jag fick, det är mycket jag ännu inte förstår i den :P Men jag får nog läsa den ett par gånger till.
Intressant det där med piller, jag tog mitt första igår. Sedan på kvällen när det börjar bli som jobbigast så kändes det som att mina "Kvällsgrubblingar" inte kom, det gick knappt. Men eftersom det ska ta 2 veckor innan medecinen skall börja verka så kanske det bara var att jag var så trött i skallen så jag inte orkade.
Hursomhelst så hoppas jag på att dom ska funka på liknande sätt, att få mig att inte fokusera på allt det negativa.
Tack igen Fia för ett uttömmande inlägg.
alpha skrev:
Tänk inte att du nu ska försöka leva ett annorlunda liv nu. Det finns inget gott i att försöka förändra saker i stora steg, bara mera ångest.
Lev som du brukat och som du känner väl till, förändring kommer ur insikten om vad som varit och vad du så småningom önskar annerlunda i ditt liv.
Du har nog så rätt. Dock känns det vääldigt frestande just nu att ta tjänsteledigt eller något och åka bort till någon kompis i t.ex. göteborg och praktisera på ett enkelt jobb där, något operativt jobb med monotoma sysslor där man har mindre press/deadlines/ansvar. Ta en break alltså.
Men det är ju som du och läkaren säger, det skulle nog bara leda till mer ångest. Så jag får väl bita tag i något och dämpa suget efter att ändra hela min omgivning. Små steg :)
Luxman skrev:
Fias har redan skivit delar av det jag tänkte säga, och dessutom på ett alldeles utmärkt och upplysande sätt. Det enda jag har att tillägga är att motion faktiskt i många fall visat sig vara en mycket effektiv medicin eller tillägg till medicin. Några ämnen skapas i kroppen vid fysisk ansträngning som positivt kan påverka depressionen, signalerna får lättare att hitta fram.
Jag tränade faktiskt ganska mycket förut, och jag älskade det. Men som vanligt under de senaste 10 åren så lessnar jag på saker väldigt lätt. Så träningen blev väldigt periodisk, kunde träna i 6 månader för att sedan lägga av i 1 år och sedan träna i 1 år för att sedan lägga av i 6 månader o.s.v.
Men om jag får igång mig själv och lite struktur i mitt liv igen, så skall jag se till att jag börjar träna seriöst.
Luxman skrev:
Kom ihåg, oavsett vad du tror andra tycker, det är en sjukdom och inget annat, precis som Fia skriver. Det är absolut inget skamligt som man behöver smyga under mattan. Men tveka inte att söka hjälp om du känner att det blir jobbigt eller att tiden rinner ifrån dig, för det finns hjälp att få.
Jag har nästan börjat förstått det här, efter att jag spenderat 3 dagar hemma från jobbet nu och bara funderat på situationen så börjar det kännas "normalt", att det är o-k att må dåligt.
Men det är ju enbart tack vare er på wF och de 5 närmaste vännerna jag kontaktat och fått stöd från.
Annars skulle jag nog fortfarande suttit och skakat och funderat varför jag var den enda som är knäpp.
Luxman skrev:
Vi finns här, med sinnena fulla av kärlek, uppmuntran och allt det stöd du behöver, det vet du. Men det är du som måste ta nästa steg, ett steg som du redan påbörjat när du skrev ditt inlägg.
Insikt och vilja att komma ur tillståndet är de bästa tecknen på att du är på rätt väg. Låt inte några krav från jobbet tvinga iväg dig innan du är mogen, då kan du göra dig en otjänst.
Det går alltid att prata med sin arbetsgivare, företagshälsovård eller läkare om situationen. Det är en sjukdom, det vet alla inblandade. En sjukdom som kräver att du tar dina steg i den takt som känns rätt för dig och ingen annan.
Tack Luxman!
Dessa är de ord jag verkligen måste anamma. Lära känna mig själv och lyssna på mina signaler för att veta hur jag mår, det är något jag inte riktigt har koll på ännu.
Stora kramar till er allihop!
Klarar inte riktigt av att ta emot all kärlek på en gång, men jag vet vart jag ska vända mig och läsa några rader för att fylla på vid behov.
Ni är underbara :e
