Jag sitter här och funderar på vad som händer när man dör.
Mitt minne, min personlighet och den jag är är ju bara sammankopplingar och samarbeten mellan olika celler. När jag dör så där mina celler, och därmed försvinner hela jag. Plötsligt finns inget mer. Mina nervceller dör, mina minnen försvinner, min personlighet försvinner, mina fysiska organ slutar fungera - jag finns inte mer! Det blir bara tomt! Men hur kan det bli helt tomt? Något måste väl finnas? När jag dör, då finns det ju ingenting! Jag kan då inte tänka, och det finns fortfarande ingenting. Hur kan det här gå ihop?! Jag kan inte tänka på mina föräldrar, jag kan inte tänka på nåt! Jag inbillar mig att jag finns egentligen!
(Jo, jag finns, men att jag finns beror ju bara på samarbete mellan celler.)
Frågan 'meningen med livet' är ju väldigt enkelt att besvara! Det finns ingen mening med livet! Vi (personligheten) inbillar oss att vi finns bara för att celler samarbetar.
Tänk om mina föräldrar dör, då kan de ju inte tänka på mig - komma ihåg mig? För då finns de ju inte längre, det blir tomt för dem...
När jag tänker på detta blir jag nervös, och kommer fram till att jag är rädd för att dö. Tänk om jag dör innan jag har gjort det jag vill göra medan jag fortfarande lever? Kan någon övertala mig till att inte oroa mig för det här?
Blev tvungen att skriva av mig lite. Måste lätta lite på 'nervositeten'.
Kanske en av de svåraste trådarna som har startats här?
En eloge för att du tar upp detta.
Meningen med livet är enkelt, släktets fortlevnad. Det finns inget annat och jag hoppas att alla på något sätt får ta del av detta.
Vi har ingen garanterad tid, så det gäller nog att ta vara på livet NU.
Det har jag påtalat många gånger och det kanske inte hjälper dig för morgondagen, men jag gillar att du försöker ta vara på den.
Om man går runt och är rädd för döden är man ju i princip redan död, eftersom man inte kan dra nytta av det livet har att erbjuda. Det gäller att acceptera att man är en klump kött och ben som (tyvärr !/?) kan tänka. Att tro på ett högre väsen anser jag därför vara naivt. Vi är inte mer än vad vi gör oss.
För att dra ett filmcitat:
“It's not the men in your life that counts, it's the life in your men”
Mae West i I'm No Angel från 1933
Att leva i nuet (men ändå planera för en bättre framtid) är det enda rätta.
Jag håller med Lasp att det är bland dom svåraste trådarna som skapats. Men jag tror på ett eller annat sätt att livet fortsätter. Om livet av någon konstig anledningen började i universum, så finns möjligheten att man lever ett nytt liv efter döden. Det är tyvvär en fråga man inte kan svara på.
Man får leva sitt liv i nuet och steg för steg gå vidare till den dagen ens tid är inne, då blottar livet sanningen om vad som händer.
Religioner av olika slag är ett sorts undanflykter för att inte behöva svara på den stora frågan.
Det finns ingen substans i något utom möjligen bakåt i Hinduism.
Men då handlar det fortfarande om "Du är det" dvs du själv är ansvarig.
Låt Er inte vilseledas.
Jah, det kanske blir såsom du säger :)
Inget jag kan svara på, men om det blir ett nästa liv ska jag kräva 500kr av dig i nästa liv för du hade fel.
Skämt åt sido. Man kan inte göra annat än att spekulera, men det ska man nog helst låta bli så man inte slutar på psyksjukhus :l
Att vara rädd för själva döden, dvs inte hur man dör, utan att man dör, är egentligen bortkastad tid...
Vi föds döende, och det är det enda vi inte kan undkomma...
När det gäller vad som händer efter döden, det för man vänta och se, men man kan ju alltid hoppas på något...
Inget jag kan svara på, men om det blir ett nästa liv ska jag kräva 500kr av dig i nästa liv för du hade fel.
Det har du mitt ord på att du ska få. 500 SEK it is. Kronan har väl devalverat och sjunkit en aning innan du och jag dör, men det är tanken som räknas. Jag kan dock behöva en påminnelse några decenium framöver.
Lasp skrev:
Religioner av olika slag är ett sorts undanflykter för att inte behöva svara på den stora frågan.
Skulle nästan vilja ha det tvärtom.
Men det jag inte kan begripa är att varje religion har sin egen tro. Hur går detta ihop? Det kan väl bara finnas en gud som har skapat allt? Finns det något gudomligt konkurrensverk uppe bland molnen som fördelar arbetsuppgifterna? Kristendomens gud skapar tellus, hinduismens gud(ar) tar hand om fortplantningen av människor...
Jag har inte alls svårt att se framför mig hur mitt liv slutar, även om jag ibland fruktar det, dock mindre nu än förr. Dödsfruktan är nog större för en icke-troende än för någon som tror på en religion som antar liv-efter-livet. Jag är icke-troende, men anser inte att jag saknar någon slags motsvarighet på detta liv efter mitt dödsögonblick.
Eftersom jag tror på vetenskap snarare än dammiga böcker och fanatiska predikanter, så kan jag också härstamma alla de stora mysterierna som t.ex. kärlek, sorg, samvete, intelligens, uppenbarelseillusioner och andra liknande abstrakta saker, till en enda sak; Kemi. Kemiska reaktioner och både små och stora (men väldigt många) elektriska impulser i vår hjärna och i vår kropp, som förmedlas och översätts till vad vi lärt oss att de skall betyda, genom tusentals år av evolution.
Jag ser inte alls några konstigheter med att en dag i äldre år få dra mitt sista andetag och känna att livet ändå har varit bra och att enbart för att man dör, så betyder det inte att man försvinner ur andras minnen. Har jag familj och vuxna barn, och har haft ett gott liv så är jag fullt nöjd med det. Att kräva mer av livet känns faktiskt bara som ren snikenhet.
Jag ser inte alls några konstigheter med att en dag i äldre år få dra mitt sista andetag och känna att livet ändå har varit bra och att enbart för att man dör, så betyder det inte att man försvinner ur andras minnen. Har jag familj och vuxna barn, och har haft ett gott liv så är jag fullt nöjd med det.
Bra sagt!
Ibland blir det sån fokusering på döden att man får för sig att döden är målet. Målet/meningen med livet är livet självt.
Det jag kan fundera mig vansinnig på är vad som händer med mig, med jaget, med själen om man så vill. Vi är ju medvetna om att vi lever så att säga, vi pratar och tänker och lever bäst vi kan, men den dagen då det är dags att kasta in handduken - vad händer då med mig?
Att min kropp slocknar är ju ganska uppenbart, men mitt medvetande? Vart tar det vägen?
Reinkarnation är ju trots allt en ganska vacker tanke, men även där borde man ju vara medveten om att man är inne på andra varvet (tredje? fjärde?) om man så återföds som ett rådjur.
:stefan: » Hur kändes det innan du föddes? Ungefär så kommer det kännas när du dör. ;)
Det är väl dock egentligen lite banalt att tänka så, eftersom det innebär att man 'glömmer' allt som hänt eftersom en ens medvetande upphör att existera. Och då är vi tillbaks på frågan som alla ställer; Vad är meningen med livet ifall vi ändå skall dö?
Människans tid är i livet, inte i döden. Därför kommer vi inte leva ett efterliv.
Vidare; jag har en teori och tror att en av meningarna med livet är att inte förstå någon av dem. Fundera lite på den. :OO ;)
Jag sitter här och funderar på vad som händer när man dör.
Mitt minne, min personlighet och den jag är är ju bara sammankopplingar och samarbeten mellan olika celler. När jag dör så där mina celler, och därmed försvinner hela jag. Plötsligt finns inget mer. Mina nervceller dör, mina minnen försvinner, min personlighet försvinner, mina fysiska organ slutar fungera - jag finns inte mer! Det blir bara tomt! Men hur kan det bli helt tomt? Något måste väl finnas? När jag dör, då finns det ju ingenting! Jag kan då inte tänka, och det finns fortfarande ingenting. Hur kan det här gå ihop?! Jag kan inte tänka på mina föräldrar, jag kan inte tänka på nåt! Jag inbillar mig att jag finns egentligen!
(Jo, jag finns, men att jag finns beror ju bara på samarbete mellan celler.)
Frågan 'meningen med livet' är ju väldigt enkelt att besvara! Det finns ingen mening med livet! Vi (personligheten) inbillar oss att vi finns bara för att celler samarbetar.
Tänk om mina föräldrar dör, då kan de ju inte tänka på mig - komma ihåg mig? För då finns de ju inte längre, det blir tomt för dem...
När jag tänker på detta blir jag nervös, och kommer fram till att jag är rädd för att dö. Tänk om jag dör innan jag har gjort det jag vill göra medan jag fortfarande lever? Kan någon övertala mig till att inte oroa mig för det här?
Blev tvungen att skriva av mig lite. Måste lätta lite på 'nervositeten'.
Sluta grubbla börja lev istället. Livet blir vad du gör det till. Vill du hålla på att ängslas över döden så lär du inte bli lyckligare.
Lever man inte när man grubblar? Eller måste man spela fotboll och dricka öl för att leva?
Faktum är att jag i allra högsta grad känner att jag lever när jag tänker på sådana här saker. Att inte ifrågasätta någonting känns ungefär som att gå igenom livet med ögonbindel.
258 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.e96017d9
