Aj, lura mig inte att skratta!

[Theon]

[citat=frankof]Hur många gånger skall vi behöva "bumpa" tråden innan du kläcker ur dig fadesen

*
**
***
****
*****
**
**
**
**
Upp igen [/citat]
Men frankof då

[frankof]

Ja just det, ge mig skulden bara
*snart mest citerade på wF*

[Piiip]

[citat=frankof]Hur många gånger skall vi behöva "bumpa" tråden innan du kläcker ur dig fadesen

*
**
***
****
*****
**
**
**
**
Upp igen [/citat]

[Sebbe]

[citat=frankof]Hur många gånger skall vi behöva "bumpa" tråden innan du kläcker ur dig fadesen

*
**
***
****
*****
**
**
**
**
Upp igen [/citat]

[Vide]

Ni har ju missförstått det här med utpressning!

För att detta uppförandet av tråden skall ha någon effekt måste man låta den sjunka längre ned så att Luxman får en känsla av att den nog är bort nu. När den sedan kommer upp igen så blir intervallet mellan känslan av lättnad och allmänt suckande mycket större. Nu är det bara en vana att tråden finns här och har ingen effekt alls.

[Theon]

OK

[Kiwifagel]

det e ju lika bra du berättar för Kiwifageln för sätter Kiwifageln igång så kommer du inte sluta skratta på ett halvår, och det gör nog mer ont än om du berättar. enklare än så kan det inte bli. Din lille fisk-kiwi-ko-värphöna-fagel. Aight

Kiwi fagelns egna recept på skratt finnes på https://www.efterlyst.nu/kiwifagelns...skratt-recept.

[Ingrid]

sliter upp denna tråd till sin rätta plats

"upp igen"

[Piiip]

[citat=Ingrid]sliter upp denna tråd till sin rätta plats

"upp igen" [/citat]

[hypatia]

Nu har han ju till och med fått en massa bortförklaringar...

[Luxman]

[citat=hypatia]Nu har han ju till och med fått en massa bortförklaringar... [/citat]Bortförklaringar! Nej en massa förklaringar skulle jag kalla det.
Men jag kan glädja er med att nu är det inte långt kvar innan....

[Bendro]

Jag föreslår härmed att det beteende som i folkmun kallas "att säga A utan att säga B" hädanefter officiellt skall heta "att göra en Luxman".

[Ingrid]

[citat=Bendro]Jag föreslår härmed att det beteende som i folkmun kallas "att säga A utan att säga B" hädanefter officiellt skall heta "att göra en Luxman". [/citat]

Ett riktigt bra förslag.

[Luxman]

Tillkännagivelse.

Dags för den stora redogörelsen!

Då vissa med mycket stor envishet förhindrar tråden från att få falla i glömska så kommer jag nu att lämna en fullständig redogörelse för skadans uppkomst.
Tillståndet för bröstbenet är relativt bra just nu, om jag undviker direkt tryck mot benbiten så fungerar det mesta. Jag tog till och med en joggingrunda i skogen, med Tilda, för att testa hur det fungerade under ansträngning. Testet indikerade med önskvärd tydlighet att problemen ej längre var smärta i bröstbenet utan snarare bristande lungkapacitet för att ta mig runt 5 kilometersslingan. Jag är dock lite osäker på ifall det var jag eller Tilda som flämtade mest, hur som helst så var vi nog en syn för gudarna. Två fullblodssprinters som älgade runt i spåret, flämtande och hela tiden funderande vad sjuttsingen vi gjorde där när vår naturliga sträcka att springa aldrig överstiger 100 meter.

Tilda försåg sig med såväl badpauser som egna vätskekontroller under rundan, inget vattenfyllt dike gick att passera utan att hon ryckte mig från stigen och kastade sig rätt i. Samtidigt som hon hoppade runt och svalkade av sig så slafsade hon i sig vatten blandat med såväl mygglarver som dynga. Vid varje stopp så blev man fullständigt uppäten av myggor så det blev inte långa badpauser för Tilda innan hon under protest lydde mitt kommando. Blängde surt på mig och hoppade upp ur diket så vi kunde jaga iväg från myggsvärmen. Men det hade hon inget för, för jag var fullständigt övertygad om att jag inte skulle klara mig runt ifall jag samtidigt blev av med par liter blod. Om någon undrar så tog vi oss med viss möda runt, som tur var så kände Tilda på sig att det inte var långt kvar när vi hade sista kilometern kvar så hon tog kommandot i uppförsbackarna och släpade mig uppför. Men hade jag tagit lika många vätskepauser som henne så hade jag hållit samma tempo som henne sista kilometern också.

Nej detta är inte ämnesflykt Bendro, utan bara en liten inledning och lägesbeskrivning.

Nå åter till det numer så beryktade bröstbenet.
Är det förresten någon som vet vad den snutten kallas? Jag klämde till med bröstbenet eftersom det är en benstump som hänger för sig själv under själva bröstkorgen, men det kanske finns en mer riktig benämning på stumpen än min benämning av densamma. För att alla med säkerhet skall känna till vilken del av skelettet jag pratar om så kommer här först en liten beskrivning av delen.

Om du lägger båda händernas fingrar på nyckelbenen och sakta följer bröstkorgen nedåt tills du når sista revbenet med båda händerna. Följ revbenet in mot kroppen mitt, precis innan händerna förenas i mitten så kan ni känna ett ben som fortsätter från bröstkorgen och går nedåt naveln. På min kropp är det benet ca 5 cm långt, jag har ingen aning om ifall alla har en sådan stump som avslutning på bröstkorgen men det vore kul att veta. Jag tror att detta mag- eller bröstparti även brukar benämnas som solarplexus i boxningssammanhang, men ävenledes där är jag lite osäker varför upplysning i frågan tacksamt emotses.

Nej det är fortfarande inledningen Bendro, jag kommer snart till själva olyckan.

Då jag tidigare vid ett par tillfällen tvingats uppleva smärtan kring brutna revben så tänkte jag upplysa lite kring skillnaderna i smärta mellan att bryta revben och bröstben.
Vid båda skadorna så accentuerar smärtan de 5-10 första dagarna, detta är signifikativt för bröstkorgsrelaterade skador. Men en uppenbar och markant skillnad är att vid revbensbrott så är andningen ett mer känsligt kapitel än vid motsvarande bröstbensskada där sambandet mellan magmusklernas arbete och smärta är främsta orsaken. Att andas djupt och hosta är alltså en pina vid revbensbrott medan fysisk ansträngning där magmusklerna måste arbeta, resa sig, sätta sig, byta läge på stolen, vända sig i sängen etc. är synnerligen smärtsamt vid bröstbensbrott.
I båda fallen gäller att kramar och skratt bör undvikas

I egenskap av man så blir det dessutom extra smärtsamt, det känner ju alla till. Trots att vi har en mycket högre smärttröskel än det täckta könet så är vi ju samtidigt utrustade med ett stort antal fler nerver som registrerar smärta varför motsvarande skada på en man blir så mycket mer smärtsam. Detta är ett odiskutabelt faktum, och hör sen! Vi är inte mesar, det är bara SirPeter, mesen, och snabeln som personifierar den benämningen.

Nu närmar jag mig avslöjandets timme, här kommer jag nu att på ett målande sätt framlägga ett antal troliga eller otroliga förklaringar till händelserna som ledde till det ofattbara, att Luxman ytterligare en gång klarat konststycket att bryta sönder något i kroppen.

Jag verifierar att i en av följande redovisningar så framställs en mer eller mindre korrekt beskrivning av hur skadan uppkom, det är dock upp till läsarna att själv bilda sig en uppfattning om vilken version som passar Luxman bäst.

1. Första versionen baseras på ett av bidragen i såpan:

En kväll när jag hade suttit en god stund på ett lokalt nätcafé och spelat CS med några goda vänner, ja de var goda vänner när vi bänkade oss i.a.f. Förutom att mina så kallade vänner mosade alla mina försök till att bidraga med något konstruktivt på nätet den aftonen så lustiggjorde de sig över mitt dålig spelhumör. Precis som jag inte skulle kunna förlora utan att bli sur..hmmm.

Tillslut lyckades jag övertala mina flinande polare att det var dags att lämna inrättningen och följd av spydiga kommentarer så lämnade vi lokalen. När vi hade kommit en bit på väg så kom det fram en parvel vid namn Daniel på en cykelmoped. Trots att han bara var en liten parvel så blev jag väldigt imponerad av hans ståtliga helskägg och när han frågade mig ifall jag ville ha skjuts så tvekade jag inte. Bara tanken att få slippa mina pikande, flinande polare gjorde att jag skulle ha kunnat utsätta mig för vad som helst, nästan!

Efter några kilometers skumpande hade jag fått nog, parveln nådde knappt ner till pedalerna och vinglade värre än Bire när han cyklar hem från en blöt lördagsfest. Jag ropade till Daniel att stanna men han vägrade, har jag kört dig så här långt så får du baske mig hänga kvar hela vägen skrek han tillbaka. Då fattade jag ett snabbt beslut, jag måste hoppa av innan han kör oss i fördärvet. Sagt och gjort jag tog tag om hans rygg och sköt mig snabbt av cykelmopeden i farten men vid landningen så vrickade jag till foten och vek ihop mig av smärta. Samtidigt som jag slog knäet i hakan så tappade jag balansen och började rulla ner för en slänt.

Men van att falla som jag är så rullade jag ihop mig och lät mig rulla ner för slänten, det funkade bra ända till jag mitt i en rullning märkte att något var i vägen. Förtvivlat försökte jag få stopp på rullningen men hann inte. Min bröstkorg landade rakt på en ölback som Brimba ställt i sluttningen för att ha händerna fria när han uträttade sina behov. Samtidigt som jag skrämde Brimba till att uträtta sina behov springande så innebar närkontakten med ölbacken att mitt bröstben tyvärr knäpptes av som en tändsticka.

2. Ytterligare ett såpa-bidrag:

Jag tog en tur i vårt natursköna fritidsområde som heter Storskogen en tidig fredagsafton, jag älskar att spatsera där och höra andra ljud än storstadens larm. (Jaja, jag vet att Örebro inte är en så stor stad men nästan en storstad i.a.f.) Den här dagen stördes dock lugnet genom att jag hörde ett myller av röster en bit från stigen, jag lämnade stigen och vandrade sakta i riktning mot ljudet. Ganska snart såg jag en megastor neonskylt där det stod ”Drick för två, betala för fem”, jaja allt går att sälja med mördande reklam hann jag tänka innan jag märkte att jag styrt stegen rakt in i den dunkla porten som var entrén till etablissemanget. Det var mörk och dunkelt där inne, sliskig dansmusik dallrade mellan väggarna och klientelet såg ut som en blandning av Bires polare och en nazifilm. Jag blev torr i munnen men aldrig i livet att jag skulle ta ens en öl på ett sånt är ställe tänkte jag samtidigt som någon greppade min axel med en kraft som fått en hydraulpress att bli avundsjuk. Jag vände mig sakta om och stirrade in naveln på en tvåmeters kille med läderkeps och kedjor, jag såg senare under kvällen att de var kedjor till cykellås, vad han brukade låsa fast med dem ville jag inte ens tänka på.

- Vill du dansa? Mullrade det på finlandssvenska någonstans från ovan. Jag höjde blicken och svarade stönande, då han ännu inte släppt greppet om min axel, nej men gärna något att dricka. Jag tänkte att jag kanske kan dricka honom under bordet och därefter smita.

Utan att släppa greppet om min axel mer eller mindre släpade Läderbengt, som det senare visade sig att han kallades, i riktning mot baren. Nå sötnos vad vill du ha att dricka mullrade han fram, svälj…hmmm….eh…jag tar en Bloody Mary stammade jag fram.
Min favoritdrink utbrast han med ett synnerligen motbjudande flin, vi kommer nog att få en trevlig afton.
Jag rös av obehag och försökte snabbt finna någon väg ur situationen, men hjärnan vägrade för en gång skull att snabbt slänga ur sig en handfull handlingsplaner. Men jag försökte snabbt att avleda uppmärksamheten genom att påpeka att de spelade en tango på dansgolvet. Det visade sig vara den kvällens största misstag!

Läderbengt log med hela motbjudande ansikte, böjde sig ner och lyfte upp mig i en björnkram och började gå mot dansgolvet. Samtidigt pressade han all luft ur mina lungor med björnkramen innan vi ens var i närheten av dansgolvet kände jag hur det började svartna för mina ögon, det sista jag märkte innan jag svimmade var när bröstbenet bröts av därefter var allt svart.

Jag vaknade upp i ett dike några timmar senare, kände smärtan i bröstet och förstod att det inte var en dröm. Jag hade såväl kläderna som plånboken i behåll varför jag sakta lommade hemåt, funderande på livets mysterier. Jag har aldrig sett Läderbengt efter denna kväll men gråter inga tårar över det faktumet.

Fortsättning följer i nästa inlägg...

[Luxman]

Forts.....

3. Min vana trogen så ställer jag upp på det mesta även om det handlar om något så idiotiskt som en reklamfilm för en ny fluga, i det här fallet en mackapär där de blandat ihop en cykel med en skateboard. I tidig gryning så begav jag mig iväg till inspelningsplatsen för att lära mig att hantera tingesten innan inspelningarna skulle börja. De var så snåla att jag inte fick plocka med mig någon hem för att lära mig hantera den. Nu visade det sig att tack vare att jag hade en och annan timme på sparkcykel, skateboard, snowboard och traktor så behövde jag bara ett par minuter på mig för att få in snitsen på gungbrädecykeln. Vilken snits dessutom, det stod nämligen ett gäng ungar utanför avspärrningen och jublade åt mina konster vilket måste vara bevis nog. Att de skrek att jag skulle skaffa mig en rollator var bara avundsjuka för att de inte fick komma innanför avspärrningarna, så det så.

När vi några timmar senare skulle starta inspelningen av själva filmen så fick jag bara lite direktiv från regissören då han tyckte jag med min erfarenhet skulle improvisera. Det ställde jag mig bara positiv till, men bad, med ett leende, att han skulle ingripa ifall jag började likna Papphammar alltför mycket. Den minen jag fick tillbaka från regissören var synnerligen svårtolkad men han nickade instämmande i alla fall. Jag iklädde mig en brandmannahjälm och något mer tror jag, men jag är inte riktigt säker.

Själva inspelningen började bra men precis när jag skulle göra en specialmanöver så stod det en röd gubbe mitt i vägen, någon sa senare att det var SirPeter men jag hann faktiskt bara se den röda färgen innan jag fick göra en mycket avancerad undanmanöver. Den manövern ökade min fart väsentligt och innan jag visste ordet av såg jag en trädgren mitt framför mig som var på väg att köras in mellan benen på mig. Mina berömda reflexer kom väl tillpass, jag gjorde en frivoltsliknande manöver och undvek trädgrenen men släppte samtidigt handtagen på gungbrädecykeln och när jag skulle försöka landa på den ingen så var allt upp och ner (jag alltså) och min bröstkorg fick närkontakt med styrsnäckan. Direkt vid kontakten och den mindre roliga knäppen i bröstet så förstod jag att jag brutit något i kroppen.

Innan jag riktigt hann samla mig så kom regissören framrusande och var extatiskt glad, vilken scen, vilken aktion, vilken prestation.
- Men jag strulade ju till allt stammade jag.
- Strulade till! Nej för sjuttsingen, vi hade ju fått fullständiga garantier av din agent att om du fick fria händer så skulle du överträffa Papphammar på de flesta punkter, och det gjorde du verkligen.

Jag fick ganska bra betalt så trots mitt bröstbensbrott och mitt sårade ego så får livet gå vidare.

4. Min vana trogen knallade jag iväg till systembolaget vid Eurostop i Örebro den här fredagseftermiddagen för att inhandla lite ädel dryck från Skottland. Systembolaget är av typen självbetjäning varför en hel del påfyllning av varor sker direkt där vi shoppar. Den här speciella fredagen hade butiken en nyanställd medarbetare med mycket hög ambitionsnivå varför han staplat en hög stapel med whiskykartonger på sin lilla hjulförsedda platta. Alla som har någon erfarenhet av att framföra kundvagnar, skottkärror, palldragare eller traktor vet att det går alltid säkrare att dra dem efter sig ifall det finns hinder ivägen. Tyvärr visade det sig att den nyanställde med den höga ambitionsnivån ignorerade att haka fast dragstången på plattan och dra den efter sig och för att tjäna tid istället sköt stapeln framför sig. Självfallet så var olyckan framme, hjulen, som är ganska trögrullande i sig själv, började tjura ordentligt varvid stapeln tappade balansen och började tippa. Jag såg i ögonvrån att översta lådan var fylld av ädel Talisker och reagerade instinktivt, ett pantersprång med en halv vridning och lådan var i min famn. Tyvärr så upphörde inte tyngdlagen utan det var efter räddningen en halv meter ner till golvet vilket tyvärr gick lika snabbt som språnget att klara av. När jag landade med ryggen före på golvet så kände jag hur hörnet på kartongen tryckte rakt in i nedre delen av min bröstkorg och ett bekant ljud uppstod. Ett ljud som förkunnade att Luxman ytterligare en gång brutit något ben i kroppen.

Nåväl, jag reste mig upp och under applåder från andra kunder och lämnade tillbaka lådan till den nyanställde som log tacksamt när han insåg att jag räddat hans lön från ett inte ringa avdrag. Butikschefen kom springande med två Securitasvakter i släptåg och undrade vad som hade hänt, innan någon hann förklara så hade vakterna greppat tag i mig och var på väg mot utgången. Stopp, jag räddade en hel låda Talisker från att gå i kras, jag är ju hjälten!
Haha skrattade de rått, dra den där om rödluvan också.
Då kom som tur var butikschefen springande igen och ropade åt vakterna att släppa mig för att jag skulle premieras för min insats och inte tvärt om. Men tyvärr visade det sig att han enligt lag inte kunde ersätta insatsen med vare sig pengar eller varor ur sortimentet, varför premieringen bara bestod i en applåd.
Jaja vad gör man inte för att rädda en låda Talisker åt eftervärlden.

5. Nu blandar jag in en fredagskväll i händelserna igen eller var det kanske en lördagskväll, strunt samma förresten vilken veckodag det var, jag kommer i alla fall ihåg att det var en kväll. Huset var fyllt av ungdomar som skulle ha förfest hos mig, precis som vanligt, jag är nog för snäll. Min vana trogen så cirkulerade jag och umgicks med alla som ville och förmodligen några till samtidigt som musiken dånade ur mina, enligt en viss person - fula, högtalare. Kvällen var för ungdomarna ganska lyckad, inga bråk och farsan hade inte behövts låsas in. Vid ett tillfälle så stod min äldsta dotters kille Niklas och hängde vid spisen men inte för att han utförde någon syssla vid den utan han använde den bara som ett stöd för höften när han bubblade med några andra i köket.

Nu vill ju gubben visa att gammal är äldst och med avsikt att lyfta upp honom i ett livtag och flytta honom en halvmeter, för att skapa arbetsutrymme vid spisen, så slöt jag mina armar runt hans midja. Killen trodde att det var någon lätt vägande festdeltagare som skulle busa med honom och gjorde en klassisk undanmanöver. Han böjde sig framåt, med en hastighet som gjort Fantomen grön av avund, samtidigt som mina armar började slutas kring hans kropp. Den här manövern gör varje fribrottare som får ett livtag kopplat bakifrån för att förhindra att motståndaren hinner lyfta honom från golvet, tyvärr så sov jag vid den lektionen vilket resulterade i att min bröstkorg störtade ner i hans ryggrad samtidigt som mina fötter lämnade golvet. Alla i köket hörde knallen när mitt bröstben bräcktes sönder och undrade om champagnen var serverad. Tyvärr måste jag tillstå att det inte blev mer serverat den aftonen från min sida.

6. Nu över till en förklaring där flera av ingredienserna nog verkar väl förknippade med mig som person mot bakgrund av tidigare lämnade anekdoter här på forumet. Bilkörning och kvinnor, hm! Nåväl jag satt i min nyvaxade bil och njöt av det fina vädret när plötsligt en underskön kvinna uppenbarar sig med urringad kjol. (Fråga mig inte hur ett sådant plagg är skapt, jag följer bara manuskriptet) Jag fastnade med blicken några sekunder för länge och hann inte stanna när bilen framför gjorde det vilket resulterade i ytterligare en kvaddad bil och dessutom en näsa som blödde ymnigt efter närkontakt med ratten. När jag kom till sans efter smällen så märkte jag att den undersköna kvinnan var en vilsekommen eskimå, fast förmodligen hade jag nog inte riktigt kommit till sans om jag skall vara ärlig. Jag fick bärga bilen från platsen och när jag kom hem så framförde hustrun krav på en plausibel förklaring till att jag smällt ytterligare en bil. Ärlig som jag är så nämnde jag något om att jag blev distraherad av en underskön vilsekommen eskimå med urringad pingvinpälskjol.

Jag hann aldrig se stekpannan som kom farande då jag slutit mina ögon för att försöka få fåglarna som kvittrade i mina öron att försvinna, men jag kände smällen. Det enda positiva var att kvittret i mina öron överröstade smällen som hördes när stekpannan bröt av bröstbenet. Efter några timmars medvetslöshet så kom jag sakta till sans igen, huttrande av köld då två glassbilar tippat åtskilliga kilon med is över mig för att kyla ner mig, varför vet jag inte för det var ju knappast jag som behövdes kylas ner.

Näsan hämtade sig snabbt till skillnad mot bröstbenet vars läkning tog drygt sex veckor, så frågan är ifall man alltid skall säga sanningen….

7. Sista förklaringen! Den utspelar sig i köket där de flesta olyckor enligt all tillgänglig statistik sker. Jag skulle ta ner en stor skål som stod ovanpå köksskåpet, då jag inte ville hämta en stol att stå på så klängde jag upp med ett knä på diskbänken för att nå skålen. Skålen är en mycket vacker tingest jag fått ärva så jag är lite rädd om den och därför sker hämtningen faktiskt med stor försiktighet trots att jag inte hämtade en stol att stå på. När jag hade greppat tag i skålen så började jag sänka ner foten mot golvet för att kunna glida ner från diskbänken igen, då kommer Tilda farande med sin 35 kilo och är nyfiken. Hon hoppar upp mot mitt ben och får mig att tappa balansen, jag är baklänges på väg ner från diskbänken. Skall jag släppa skålen och försöka hejda fallet eller hoppas att hunden hinner undan och låta mig fortsätta falla mot golvet och på så sätt rädda skålen.

Forts....i nästa inlägg, hmmm