När jag ändå är inne på bajs och bajamajor så kan ju passa på att återberätta en liten historia som jag postade på Swec för ett tag sedan. Jag hoppas att den har en viss avskräckande verkan...
Dagen innan en 4-dagarsövning så bestämde jag mig för att inte skita ute i naturen, fråga mig inte varför, men jag hade nog någon sorts lätt fobi för att bajsa i skogen. Det hade fungerat många gånger förut, och även om upplevelsen ibland var smärtsam så tänkte jag helt sonika att jag skulle klara av det även den här gången. Väl ute i terränglådan gick allting ganska bra, dagarna flöt på och jag kände mig helt lugn i magområdet, antagligen som följd av att jag åt väldigt lite (läs: ingenting), vilket minskade produktionen av skit avsevärt. Under de sista dagarna blev det emellertid rysligt kallt, det närmade sig -25 och jag frös som fan. Just då låg vi dessutom mitt ute i mörkaste skogen, och ni som har varit ute i skogen på natten vet hur svart nattens förbannade mörker är, det skulle kunna springa förbi en hel pluton med krigskåta fiender, och jag skulle inte märka någonting.
Iallafall, under den sista natten blev min mage helt skum, den kändes hård och rörde jag vid den så ömmade det. Tillslut fick jag så ont i magen att jag började fundera på att krypa ur tältet för att göra mina behov. "Nejnej", intalade jag mig själv, har jag bestämt mig för att klara detta så har jag, vi åker ju för fan tillbaka till regementet imorgon. Så jag försökte somna om, men det höll inte länge... Plötsligt kändes det som om jag hade en stor klump med betong i magen, och den ville ut....NU! Var fan är pappersbajamajan? Jag skrek till eldvakten, som halvsovandes mumlade nått om att han hade ställt den hundra meter bakom tältet. Arghhh...
Jahopp, jag slet på mig all utrustning så gott jag kunde, grejerna hängde bakåfram och inget var på sin plats, men på mig skulle jag ha alltihop, för frysa ihjäl, det tänkte jag inte göra. Ut for jag ur tältet, och mitt tillstånd blev allt mer kritiskt, skiten tittade nästan fram som en muräna för att kyssa kalsongerna. Helvete, var är den satans bajamajan! Det var tokmörkt och fruktansvärt kallt ute, och jag bara sprang som en vetvilling utan någon som helst aning om vilket håll som var rätt eller om vart jag befann mig. Jag krockade med träd, och snubblade mig fram så gott jag kunde. Jag började känna mig smått hysterisk, och i mitt förvirrade tillstånd så bar benen mig tillslut inte längre. Arrghhhh, nu får det bära eller brista, må det vara -25, jag ska skita, NU! Så av med all utrustning igen, kroppskydd, tröjor, byxor, långkalsonger, stridsbälte, hjälm, balaklava, handskar, vapen - alltihop skulle bara av. Helt dimmig i blicken, och utan någon bajamaja inom synhåll så tog jag spjärn mot ett stort jävla träd och tryckte på för kung och fosterland, men någonstans på vägen verkade det ha blivit fel, för den ville varken in eller ut. Nej, det här är inte sant, sånt här händer bara mig. Kylan bet i mig, så jag hade svårt att fokusera, och tillslut tappade mina stelfrusna fingrar taget om trädet, så jag ramlade ihop i fosterställning....och det måste ha gjort underverk, för då kände jag hur något lossnade och det rasslade till i magen, så liggandes på sida lyckades jag skrikandes trycka ut historiens jävligaste och mest smärtsamma korv.....Fyfan.
Så, m_soderlund, vad du ska tänka på: Sjukskriv dig innan ni ska ut i fält, för då kan du sitta på porslinsguden och baja hur mycket du vill. Att skita på Pappersbajamaja (eller ja, som jag gjorde ovan) är inget man vill uppleva.