Sanslöst

danii skrev:

Ingen förnekar! Men måste man peppra in i dem vad som hände? Överallt och hela tiden. Vafan ge dem andrum.

Håller med. Jag jobbar med barn och ungdomar varje dag och för ett par veckor sedan kom ett par av mina elever, tjejer på högstadiet, och suckade över det hela. Det är temadagar, föreläsningar, diskussionsgrupper... Vad de ville ha då var vanlig vardag...

Jag blev en bit upp här utpekad som nedtryckare, korkad och förnedrande, samt orsakande av illamående. Detta gör mig uppriktigt ledsen och jag ber om ursäkt för mitt uttalande.

Jag skulle vilja påstå att det är skillnad på hur barn - och för den delen vuxna - reagerar beroende på hur de själva upplevt katastrofen. Var de med om det själva? Är det barn som idag saknar någon släkting/vän/klasskamrat? Eller har man "bara" hört om det?

För alla oss som bara hört om det, stora eller små, så ligger det mycket i reaktionerna att man inte kan stanna upp, att man behöver perspektiv och att det räcker med att prata med barnen. Visst? Men hur tror ni de barn reagerar som själva svepts med i vågorna? :q De vars föräldrar försvunnit? :q Som kanske legat någon vecka på sjukhus nere i Thailand ensamma och fått åka hem själva? Tror ni att de mår bra av att se något sådant på barnprogrammet? :q Det gör faktiskt inte jag.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig om TV-Sverige ska/borde ta hänsyn till detta? sneeze har naturligtvis rätt i att det för de drabbade kan kvitta om de är ensamma eller ett av tusentals offer. Däremot är det ju helt klart att inte underhållningssverige kan ta hänsyn till alla privata tragedier som sker runt om i landet. Men när det gällde denna enorma katastrof så ansåg man trots allt att det var så många drabbade att det tex påverkade nyårsfirandet i Sverige. Är det då rimligt att inte ta någon hänsyn alls när man planerar barnprogrammens innehåll bara några veckor senare? :q Jag tycker inte att den frågan har ett entydigt svar.

Vi vuxna granskar mer eller mindre kritiskt programutbudet på TV. Jag har svårt att tro att folk som drabbades av tsunamin kommer att se filmer med jättevågor i de närmaste 10 åren eller så. De kommer säkert att välja att se något annat i stället. Varför ska barn inte kunna se på barnprogram utan risk för att tvingas återuppleva den värsta händelse de varit med om i sina liv? Åtminstone den första månaden efteråt? Nu vet inte jag hur många barn som överlevde, hur många det här berör så direkt? De kanske inte är fler än att underhållningssverige kan rycka på axlarna. Men OM vi har några 100 halvt ihjälskrämda barn, är det inte vår skyldighet som vuxna att försöka se till att de får tillbaka en känsla av trygghet i sina liv? På vilket sätt skulle alla övriga svenska ungar må dåligt om den scenen inte hade visats? Varför inte visa lite hänsyn till ungar som varit med om något så hemskt? :q

Frågan är vad som är värst för ett barn:

1: Att se & höra sanningen om moder jord?

2: Att dagligen se Jerry bli misshandlad av Tom? (Aller annan valfri tecknad serie med våldsbetoning på ex Cartoon network)

Bire skrev:

Frågan är vad som är värst för ett barn:

1: Att se sanningen om moder jord?

2: Att dagligen se Jerry bli misshandlad av Tom? (Aller annan valfri tecknad serie med våldsbetoning på ex Cartoon network)

Du lägger fram det svart mot vitt, vilket är fel.
Men om jag ska köra på så är svar 1 korrekt (på frågan, "vad rekomenderas"). Men sen är frågan hur man ska "presentera" sanningen.

Ska man brutalt visa sanningen som det görs nu? Ska jag lära barnet att inte vara vid spisen genom att ta hennes hand och lägga den på plattan som är i igång?

Jag håller med om att man inte ska förbjuda alla program som kan påminna om vågen, men rensa bort sånt skit ur barnprogrammen. Bara för ett tag. Läkningsprocessen är individuell och ens egen så därför bör de få läka i sin egna takt. Dels genom att gå igenom det hela med någon vuxen och dels genom att få vara ett barn, leka och vara sig själv.

Ot: Men det är Jerry som misshandlar Tom ;)

Jag hävdar att ett barn inte mår illa av att få veta sanningen i ett sånt här fall. Det MÅSTE vara mycket bättre att barnet får veta sanningen istället för att skydda denne i en bubbla där allt är vitt, mjukt & fluffigt!?

Kan dra ännu en paralell till mitt X barn:
Mitt X skulle vara med en dag i skogen på älgjakt, när hon berättade för sin äldsta dotter att mamma skulle vara med på älgjakt så stelnade dottern till och fällde följande kommentar:

"-Älgjakt.. Det här har du inte nämt något om mamma!!"

Dvs: Barnet i fråga hade inte den blekaste aning om att man faktiskt skjuter ihjäl älgar..
Är det bra för ett barn att plötsligt inse att saker är totalt tvärtom mot man tror? Att människan brutalt mördar ett oskyldigt djur!?

danii skrev:

Ska jag lära barnet att inte vara vid spisen genom att ta hennes hand och lägga den på plattan som är i igång?

Nej, men när barnet själv en gång lagt handen på plattan så begriper denne hur dumt det är. ;)

danii skrev:

Bara för ett tag.

En sak jag tror är väldigt svårt att bedömma är hur lång tid "ett tag" är. Mina brorson, 3 år, hölls borta från de TV-reportage som visade katastrofen. Min bror fann ingen anledning att låta sin son se frosseribilderna.

Det som ibland får mig fundersam är hur vi hanterar sorg i västvärlden. Det är som att vi är så rädda för sorg att vi hellre stoppar huvudet i sanden än försöker att bearbeta den och gå vidare.

Slightly off topic:

Återigen, se på thailändarna. De verkar nu anse, om jag förstår media rätt, att de som har dött har dött och deras själar ska få frid. I Sverige höjer vi rösterna och kräver att alla lik ska forslas hem. Varför det? De som har dött är ju döda?
Är det viktigt för oss att den döda kroppen begravs på välsignad mark kan vi väl låta några präster välsigna marken där de ligger?
Man kan också vända på frågan. Vad hade hänt om en katastrof av detta slag hade skett i Sverige? Hade vi begärt att de andra länderna skulle rätta in sig efter vår kultur, eller hade vi låtit deras kultur få gå före? :q

Det känns som att det är viktigt för oss att ha ett monument som får symbolisera den som har lämnat jordelivet. Men det sker ju för vår skull, vi som lever - knappast för den bortgångna.

Jag är medveten om att detta är en både känslig och ganska knepig diskussion. Jag hoppas att ingen tar illa vid sig av det jag skriver, då avsikten bara är att lufta lite funderingar. :)

sneeze skrev:

Det du skriver styrker mitt tidigare inlägg om att man i slutändan får förbjuda all kommersiell media eftersom att det alltid finns någon som är drabbad av någonting som får denne att må dåligt över vad som t ex visas på TV.

Nej, det jag skriver styrker inte något förbud överhuvudtaget. Var skriver jag det?

Bire skrev:

Jag hävdar att ett barn inte mår illa av att få veta sanningen i ett sånt här fall. ...

Jag också. Men därifrån till att de ska konfronteras med det i ALLA sammanhang inkl barnprogrammen är steget väl långt.

Dessutom, du vill väl inte framhålla Pippis erfarenheter som "sanning"?

Jag vill nog att dagens barn ska få se på Pippi med samma ögon som jag en gång såg hennes bravader, enklare än så är det tyvärr inte i min hjärna trots att det blev en katastrof i Asien nyligen...

Pippis historier är inte sanning, det vet både du, jag & Olle 3 år..

Jag såg Pippi-filmen igår tillsammans med mina barn. När episoden med den underjordiska jordbävningen och den efterföljande flodvågen kom tänkte jag faktiskt på att det måste vara rejält skrämmande för de barn som har egna erfarenheter från katastrofen i Asien.

Det var en ganska utdragen rädsla för att inte Pippi & co skulle komma hem pga vindstillestånd och annat som till slut kulminerade i flodvågen som gjorde alla väldigt rädda.

Jag tittade tillsammans med barnen för att jag gillar Pippi, men hade kunnat låta bli eftersom Pippi är ett trevligt program där skurkarna åker i finkan och sanningen segrar. ;)
Jag tycker inte att SVT borde ha stoppat sändningen, men kanske sett till att "varna" lite för innehållet så att föräldrarna kunde välja att antingen stänga av eller att sitta med och förklara. Jag tror inte att barnen heller tror att Pippis historier är sanning, men obehagliga minnen kunde väckas till liv eller förstärkas i filmen.

En förälders oro för sina barn är aldrig fel, men den kan gå till överdrift och förstöra mer än den skyddar.

Varför inte passa på att förklara för barnet/barnen att det var detta som hände, det var så det gick till.
Nu hade dom, om jag förstod det hela rätt, ett ypperligt tillfälle att förklara hur en Tsunami föds, genom att se det på Pippi.

Jag kan förstå om en överlevande barn och förälder kan bli illa berörda, men om dom inte var där, då är det att överreagera.

OveRRidE skrev:

sneeze skrev:

Det du skriver styrker mitt tidigare inlägg om att man i slutändan får förbjuda all kommersiell media eftersom att det alltid finns någon som är drabbad av någonting som får denne att må dåligt över vad som t ex visas på TV.

Nej, det jag skriver styrker inte något förbud överhuvudtaget. Var skriver jag det?

sneeze skrev:

Det finns säkert något i alla filmer/
TV-program som påminner någon om något tragiskt. Hårddrar man ditt
resonemang så bör vi alltså förbjuda TV rätt upp&ner.

Du skrev att det var fel att visa det avsnittet nu med tanke på tsunamin.
Jag menar på att det inte var det.

sneeze skrev:

Du skrev att det var fel att visa det avsnittet nu med tanke på tsunamin.

Jasså? Var då?

fiddler skrev:

Jag blev en bit upp här utpekad som nedtryckare, korkad och förnedrande, samt orsakande av illamående. Detta gör mig uppriktigt ledsen och jag ber om ursäkt för mitt uttalande.

Eftersom det var mitt 'utpekade' du syftade på; det var inte ens dig jag citerade i mitt inlägg. Men.. du får väl ta åt dig bäst du vill.

OveRRidE skrev:

Jasså? Var då?

Inte i ett specifikt inlägg utan resultatet av det du har skrivit kan
lätt summeras till att du tyckte det var olämpligt. Du har ju uppenbarligen
tagit ställning i frågan... eller?

sneeze skrev:

Inte i ett specifikt inlägg utan resultatet av det du har skrivit kan lätt summeras till att du tyckte det var olämpligt. Du har ju uppenbarligen tagit ställning i frågan... eller?

Ja, det har jag. Min ställning är att jag tycker att man bör tänka efter en sekund extra innan man gör sig rolig på de som är oroliga för sina barns välmående efter katastrofen. Som du gjorde.

Inget annat.

obelix skrev:

... Jag kan förstå om en överlevande barn och förälder kan bli illa berörda, men om dom inte var där, då är det att överreagera.

??? Vad menar du nu? Ett barnprogram som sänds i Sverige ses ju rimligen av ett stort antal svenska barn. Det förefaller rimligt att tro att ett flertal sådana barn och ev även vuxna sett avsnittet.

hypatia skrev:

... SVT ... sett till att "varna" lite för innehållet så att föräldrarna kunde välja att antingen stänga av eller att sitta med och förklara. Jag tror inte att barnen heller tror att Pippis historier är sanning, men obehagliga minnen kunde väckas till liv eller förstärkas i filmen.

Instämmer. Inte minst som man varnar känsliga tittare i alla andra sammanhang tycker jag att detta hade varit vettigt.

aasah skrev:

obelix skrev:

... Jag kan förstå om en överlevande barn och förälder kan bli illa berörda, men om dom inte var där, då är det att överreagera.

??? Vad menar du nu? Ett barnprogram som sänds i Sverige ses ju rimligen av ett stort antal svenska barn. Det förefaller rimligt att tro att ett flertal sådana barn och ev även vuxna sett avsnittet.

Det jag menade var att det inte framgick om det var nån som varit där eller inte som klagat.

OveRRidE skrev:

Min ställning är att jag tycker att man bör tänka efter en sekund extra innan man gör sig rolig på de som är oroliga för sina barns välmående efter katastrofen. Som du gjorde.

Inget annat.

Gjort mig rolig?
Jag gör mig inte "rolig" på någon som är orolig för sina barns välmående.
Däremot blir jag irriterad när folk hårdanalyserar allt som rör sig för att
få en anledning att kräka av sig på t ex TV-utbudet och använder naturkatastrofer
som anledning när det egentligen handlar om deras eget ansvar som
föräldrar att informera sina barn om skillnaden mellan verkliga livet och
en tecknad Pippi Långstrump på Söderhavet.
En 4-5 åring vet skillnaden. Om föräldrarna gör sitt jobb rätt.
Om barnen är drabbade på ett eller annat sätt så är det givetvis en
helt annan sak.
I detta fallet är sannolikheten större att föräldern gjorde kopplingen mellan nämnda
scen och katastrofen i Asien än att barnet gjorde det.´
Att barnet reagerade beror kanske på det enkla faktum att scenen är spännande?
(ur ett barns perspektiv förstås ;))

OveRRidE skrev:

J. Rönnberg skrev:

Det gynnar ingen att stanna upp och sluta se framåt.

Men det gynnar någon att trycka ner en förtvivlad mor i skorna med korkade och förnedrande jämförelser som äventyrsbad, viktmätare eller krigsfilmer på grund av att hon tyckte att det var ett för tidpunkten aningen osmakligt inslag av TV? Alla dessa patetiska jämförelser gör mig spysjuk, men knappast förvånad.

Seriöst, försök sätta er in i människors situation istället för att försöka vara någon slags pretantiösjury som ger skenet av att klara allt och lite till utan huvudbry. Varje människa här inne skulle nog skita ner sig lika mycket som alla andra gjorde när vågorna slog in mot stranden. Lika väl som de antagligen också skulle reagera om deras eget barn återigen blev otröstligt för att det råkade titta på TV.

Hur länge ska vi censurera vad som ska visas i tidningar och TV och vem ska bestämma vad som ska visas? Alla människor, också föräldrar, har ett ansvar. Resten av världen kan inte anpassas till en enskild individ. Jag har själv varit med om olika traumatiska upplevelser, trots detta kräver jag inte att resten av världen ska anpassa sig efter mig. Istället valde jag själv att under ett tag undvika filmer/artiklar med mera.