Dags för ännu ett gigantiskt inlägg från mig!
Jag har tidigare berättat om mina problem med nattskräck, nu är dags att gå ännu djupare in på Mr. N.
Jag har problem med uppfattningsförmågan, perceptionen. Nånting som läkarna inte riktigt vet vad det är, jag har gått hos psykolog och på kognitiv beteendeterapi utan större resultat. Nu ska jag försöka mig på en förklaring till problemet.
Tänk dig att du går längs en gata, plötsligt rycks du tillbaka till ett mera skärpt medvetandetillstånd.
Man väcks liksom upp ur ett sorts suddigt medvetande som dittills gjorde ett ganska bra jobb att föra en framåt längs gatan, frågan är vad som skulle hända om det suddiga medvetandet ställs inför ett lite mer komplicerat hinder. Det känns som att man är en åskådare som följer med kroppen när den är ute på promenad, eller vad den nu har för sig, man har kontroll över den, men efter rycket är man rädd att man inte riktigt hade det.
Vid rycket får man en sorts försämrat minne av det som hände innan rycket, man har inga problem att gå igenom alla händelser som skedde fram till rycket, men det känns som om minnet är suddigt fast man i själva verket kommer ihåg allting bara man tänker efter.
Jag skulle vilja dela in mitt problem i två delar:
1. ”Rycket”
2. ”Suddigt medvetande”
Rycket inträffar oftast när jag tänker på att jag kanske inte är riktigt skärpt, om jag kommer på att jag är i det suddiga medvetandet eller funderar på om jag kanske är det (är inte säker ibland). Det är som att vakna ur en dagdröm, som att man går omkring försjunken i djupa tankar och plötsligt börjar fundera på vad man håller på med. Men om man jämför de två är rycket mycket mer dramatiskt och intensivt, jag råkade ut för det medan jag stod och snackade cykel med ett par kunder på affären där jag jobbar, det var mycket obehagligt eftersom man stannar upp ett tag i det man håller på med. Jag lyckades styra upp situationen ganska bra men mådde rätt dåligt efteråt. Detta kan hända flera gånger per dag.
Suddigt medvetande märker jag aldrig av när det börjar, jag har dock märkt att det blir värre när jag vistas på stället där det är mycket folk och det finns lysrörsbelysning. Men det är tydligen inte någon form av epilepsi, jag har gjort både sömn- och vanligt EEG utan att de hittade några avvikelser. Annars finns det ju en del av epilepsin som kallas absens vilket är ganska likt det jag upplever. Skillnaden är dock att absenser gör att man blir helt borta just vid tillfället, man stannar upp i allting man gör ett tag och minns inget som hänt under tiden. Så är det ju inte för mig, jag vet vad som händer, jag ”känner” det inte lika bra bara.
Suddigt medvetande är inte alls lika obehagligt som rycket, även om det inte känns bra att inte riktigt ha kontroll.
Det finns tillfällen då jag är näst intill befriad från de här problemen, det är när jag koncentrerar mig på en uppgift, bilkörning, datorarbete/-spelande, cykling brukar funka och att lyssna på musik verkar ge mig en fast punkt att koncentrera mig på, ungefär som att hitta en referenspunkt i horisonten om man blir sjösjuk.
Den första gången jag kan minnas att jag råkade ut för de här händelserna var på högstadiet, vid mitt skåp. Då inträffade det en gång och jag blev förstås rädd, men sen hände inget mer. Sen blev det bara värre och värre. Jag tror inte att min omgivning märker av det, det skulle vara ibland när jag säger saker som jag inte vet varför jag säger, man har liksom inte absolut makt över sina handlingar, vilket ju inte alltid är så lyckat.
Jag har funderat på vad det kan bero på, jag är ju anosmiker, vilket innebär att jag inte har något luktsinne. Jag känner inga lukter alls, men det har inte alltid varit så, fram till ungefär åtta års ålder kunde känna riktigt starka lukter, kaffe, hyacint, liljekonvalj och bensin. Numera kan jag sätta en flaska ammoniak direkt under näsan utan att känna någon lukt alls, däremot bränner det till i näsan och jag blir yr, men lukten känner jag inte.
När vi ändå är inne på det kan jag berätta att jag inte har några problem att känna smak, jag vet att många luktande människor blir av med smaksinnet när de blir förkylda, men det är ju inte riktigt sant. Smaken av mat är ju en kombination av lukten och smaken, även om det verkar som att lukten tar överhanden för luktande människor. Jag har istället utvecklat smaksinnet och tycker att jag känner smaker väldigt bra, tidigare hade jag problem att känna skillnad på olika saftsorter, men det har blivit mycket tydligare. Många jag pratat med om det här tror att jag bara kan känna grundsmakerna men jag ser det ungefär som en färgkarta, om vi byter ut rött, grönt och blått mot salt, surt, sött, beskt och umami så kan man bilda vilka smaker som helst, det är självklart att jag uppfattar smaker annorlunda än luktande människor, fast det skiljer ju från person till person ändå. Konsistensen på maten är också ganska viktig när jag smakar på den. Jag minns när man skulle göra såna där tester på dagis/lågstadiet, där man skulle hålla för näsan och äta rå potatis och äpple. Jag kunde aldrig förstå vad som skulle hända, äppelbiten smakade äpple och den råa potatisen smakade illa. ;)
Självklart innebär det här vissa problem och vissa fördelar. Jag skulle kunna dö av en brand eller en gasläcka om jag inte känner lukten av den. Jag vet inte hur jag själv luktar och får helt enkelt lite på andras omdömen när jag handlar deodoranter, att jag själv inte vet hur jag luktar leder ibland till att jag slarvar med just användandet av deodorant, annars sköter jag hygienen bra. Jag missar ju också goda lukter, blommor och sånt, men samtidigt slipper jag de illaluktande.
Det om det, frågan är nu om det har blivit något sorts glapp i och med att jag saknar en inputkanal, om man ser på det ur en mer teknisk synvinkel, att mitt suddiga medvetande beror på att all data inte riktigt kommer fram. Jag har ingen aning...
Så till den stora frågan, är det någon på webForum som känner igen sig i det jag skriver?
