Jag har tänkt på något dom senaste åren, mina barndomsminnen är i princip borta, jag kommer ihåg saker som finns i mitt barndomshem osv, men jag minns händelser väldigt väldigt vagt om inte alls. Jag kanske kan räkna upp 4-5 resor jag minns en liten del av. Självklart kan jag få lucköppnare men ibland så säger jag va gjorde jag det när jag var 7 år, eller var vi där när jag var 12?
Det kan även kännas så nu att jag glömt en händelse för 1 år sedan som visserligen har till mindre betydelse men andra minns den där spelkvällen vi hade mycket ganska bra medans jag inte kommer ihåg den alls.
Någon som känner samma? Finns det något man kan göra åt det? Jag hade gärna haft ett bättre långtidsminne. Finns det träning eller någon man kan fråga om detta?
Å andra sidan kan det kännas att jag har ett annat tankesätt än många andra och kan se flera samband osv. Men det vet jag inte om det spelar någon roll.
Det som gör att man minns en händelse bättre är först och främst om händelsen i sig är unik och framkallar många starka känslor. Men sen kan man ju bättra på minnet genom att repetera händelsen, exempelvis genom att titta på foton och tänka sig tillbaka eller berätta för andra vad man varit med om.
När jag var 5 år åkte jag, pappa, farmor och hennes bror på en charterresa till Schweiz. För mig var det ju många nya och häftiga saker jag fick uppleva. När vi kom hem så berättade jag för allt och alla hur det var i Schweiz och vad vi hade gjort där.
Så här, 27 år senare, kommer jag knappt ihåg någonting av resan. Att jag minns hur det såg ut i Schweiz minns jag bara från fotografierna. Det jag minns på riktigt är bara ett fåtal fragment.
Att andra människor minns sin barndom bättre kan bero på att de har många fotografier som de har tittat på och att de skrev dagbok som de har läst. Och då är det egentligen bilderna och dagboken de minns. Det är svårt att minnas detaljer sen lång tid tillbaka, om det inte var väldigt starka känslor med.
Man kan fräscha upp sina barndomsminnen genom att, som Tydal säger, tänka tillbaka på sin barndom och minnas platser, saker, personer som triggar igång minnet av anekdoter. Samtidigt som man tänker igenom ett minne, skriver man också oftast om det minnet litegrann. Ju oftare man tänker på något gammalt, desto lättare minns man det, men desto större risk är det att man tror sig minnas detaljer som inte stämmer etc. Ofta ändras minnena litegrann över tiden. Det är därför vittnesuppgifter inte är helt pålitliga, och blir sämre ju längre tid som går t ex.
Sen finns det händelser som kan påverka vår förmåga att minnas. Depressioner brukar ställa till det en del, med såväl långtidsminnet som närminnet. Jag har relativt många barndomsminnen kvar, men mycket försvann tyvärr efter en depression för 10 år sedan. Under sjukdomstiden och även något år efteråt, var jag ganska glömsk, innan närminnet fick tillbaka sin kondition igen. Kan tänka mig att detsamma kan hända om man har gått igenom ett väldigt starkt trauma.
Det går som tur är att öva upp minnet genom att "hålla hjärnan i trim", hjärngympa med korsord, memory, huvudräkning och sånt. (Det ska dessutom vara bra i förebyggande syfte mot alzheimer och demens, när man kommer upp i ålder.)
271 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
