Nu har det äntligen hänt, efter påtryckningar från tjejen så har vi bokat 1 månad i Thailand :birp
problemet är att jag är så jävla flygrädd.
var till Indien i början av året, gick ganska bra, drack några öl direkt och blev ganska lugn, men ibland kom det sådana "panik-stormar" så man typ fick lov att hångla upp nån(flickvän) för att komma på bättre tankar. otäckt tycker jag. och sen tar ju hela resan typ 12-14 timmar så mycket hinner ju hända i skallen under den tiden!!!
någon som har nå bra tips inför dessa långa flygresor ??
Förbered dig långt innan genom att gå igenom flygresan "för ditt inre". När så stunden är inne, se till att ha lite böcker, kanske en laptop och annat med dig som ger dig annat att tänka på.
Var noga med att påpeka det här för personalen som jobbar på flyget (och med bokningen)! Även medpassagerare kan hjälpa. Hur fånigt det än känns, försök förklara hur du känner. Ber du ordentligt om hjälp så får du också hjälp. Säger man ingenting så sitter man där ensam med sin flygskräck och det är verkligen hemskt.
Jag är också flygrädd och var med om en helvetesresa sist jag flög (San Francisco -> Stockholm), som inte direkt hjälpte, även om det möjligtvis härdade. Flyga i åskväder, missade anslutningsflyg, övernattning ensam på flygplatsen i Chicago, med magsjuka påföljande morgon etc. Det som verkligen hjälpte var att jag vid ombordstigningen på planet förklarade för personalen att jag tyckte det var _jättejobbigt_ att flyga och ville ha stöd. Speciellt SAS gav mig världens bästa bemötande och kom och pratade med mig före start, direkt efter start och flera gånger under själva resan också. (Jag tycker starten är värst.)
De nya kamerorna som finns på en del plan, som visar både hur det ser ut framåt och nedåt, hjälper också. Det känns lite tryggare att se vart man är påväg, än att känna sig instängd i en flygande låda.
Jag kan ju påpeka att jag har en ganska konstig flygrädsla. Ju mer jag flyger, desto räddare blir jag. Starter är svårast när man lättar från marken. Om planet skulle störtdyka skulle jag bli lättad, i båda bemärkelser, av att åtminstone komma närmare marken. Lustigt, men sant.
Vad är det som gör att ni är rädda för starter? Att det vibrerar så mycket? Den plötsliga g-kraftförändringen precis vid lättning? Att vingarna flexar så sjukt mycket? Att det dundrar som utav bara helvete? Jag tror att det kan hjälpa om man själv beskriver för andra varför man är rädd för vissa delar av flygningen.
Själv är jag rädd för att planet inte ska lyckas lyfta ordentligt, precis där när det lämnar startbanan. Det är värst, för man vet att någonstans efter startbanan finns saker man kan krocka med om planet befinner sig på fel höjd.
Sen är det också otäckt när det slutar stiga brant och rätar upp sig lite, så man lättar, för då känns det som om det har tappat sin uppåtkraft och kanske är påväg neråt istället.
Landningen är också lite otäck, åtminstone när man själv inte ser landningsbanan. Man ser bara trädtoppar, hus och andra "möjliga krock-grejer" genom fönstret.
Pace skrev:
Jag kan ju påpeka att jag har en ganska konstig flygrädsla. Ju mer jag flyger, desto räddare blir jag.
Jag har samma problem. Ju mer jag flyger, desto räddare blir jag. En bidragande orsak är att jag de senaste gångerna alltid flugit själv åt ena hållet (eller bägge). Hjärnan skenar lätt iväg med tänkbara katastrofscenarion, utan att man har någon att ventilera till eller distrahera sig med.
jag har ett annat problem när jag flyger som kanske inte hör hit..
Iaf, jag blir blir oerhört rastlös av att sitta still i min stol timme efter timme, börjar kännas lite klaustrofobiskt till slut. När planet flyger på ~10k meter så är hela kroppen ångestladdad upp till bröstkorgen och det känns jobbigt att andas, går bra om man andas enligt "fyrkantsmetoden" mot ångest, men timme in och timme ut är lite jobbigt att göra det. Jag har provat att läsa en bok, supa, försöka sova. Inget hjälper. Jag har bara lust att kliva upp och göra kullerbyttor i hela mittgången och röra på mig istället för att sitta inkapslad i flera timmar och höra ett spädbarn skrika.
Jag är mao inte rädd för att planet ska krascha eller ärallmänt rädd, tvärtom älskar jag start och landning.
haha, ja jag känner mig så totalt maktlös när man sitter där på 10k m höjd.. start och landning är dom enkla bitarna, då är man iaf nära marken...
när man rätar ut planet känns det jävligt fel asså.. usch
haha, ja jag känner mig så totalt maktlös när man sitter där på 10k m höjd.. start och landning är dom enkla bitarna, då är man iaf nära marken...
Jag förstår att det kan kännas så, men försök att resonera med dig själv, för det första är det oerhört säkert att flyga, du löper mycket större risk att dö när du åker bil än när du flyger.
För det andra så är det helt ologiskt att vara orolig mitt i flygningen när man befinner sig på marschhöjd men känna sig lugn vid start och landning, eftersom olyckor nästan alltid sker just vid start eller landning, det förekommer liksom inte att plan bara dimper ned helt appropå mitt i flygningen.
Så mitt förslag är att du kopplar av under flygningen och helt enkelt resonerar bort de ologiska signaler som din kropp sänder. När planet däremot börjar gå ned mot landning så kan du börja bli rädd ;) §e
Varning för alkohol
En vanlig metod att "bota" sin flygrädsla är att förtära större eller mindre mängder alkohol. Eva Olivecrona, TUIFly Nordic, avråder från att använda alkohol om man vill komma till rätta med sin oro inför att flyga:
– Varje gång du försöker att dölja eller att trycka undan rädslan inför en flygresa låter du samtidigt bli att försöka bearbeta din rädsla på plats, vilket är det mest effektiva.
Jag kan ju påpeka att jag har en ganska konstig flygrädsla. Ju mer jag flyger, desto räddare blir jag. Starter är svårast när man lättar från marken. Om planet skulle störtdyka skulle jag bli lättad, i båda bemärkelser, av att åtminstone komma närmare marken. Lustigt, men sant.
Jag tror faktiskt inte det där är konstigt alls. Alla jag har pratat med som är flygrädda säger samma sak. Att det blir värre ju mer man flyger. Och det gäller mig själv också. Jag tycker iofs inte att det är allt för hemskt att flyga men känner mig inte heller helt trygg. Tycker dock att landningen är värre än start och funderar ofta om piloten har glömt fälla ut landningsställen eller om de kommer att braka ihop när planet tar mark (det måste ju vara en enorm kraft genom ställen?).
Jag har för mig att den där engelske super-psykologen/hypnotisören som är hip och cool och har egen TV-show har tips för hur man gör, bl.a. på sin webbplats. Men jag kommer inte ens ihåg vad karln heter...
Flygplan är världens (eller ett av dom) säkraste färdmedel som drivs av mekanizm.
För övrigt så älskar jag start, landning och när det blir luftgropar :)
För det andra så är det helt ologiskt att vara orolig mitt i flygningen när man befinner sig på marschhöjd men känna sig lugn vid start och landning, eftersom olyckor nästan alltid sker just vid start eller landning, det förekommer liksom inte att plan bara dimper ned helt appropå mitt i flygningen.
Rädslor bottnar ju oftast inte i logiska och adekvata analyser. Jag är likadan. Landningen känns bäst, trots att jag vet att det är störst olycksrisk.
För det andra så är det helt ologiskt att vara orolig mitt i flygningen när man befinner sig på marschhöjd men känna sig lugn vid start och landning, eftersom olyckor nästan alltid sker just vid start eller landning, det förekommer liksom inte att plan bara dimper ned helt appropå mitt i flygningen.
Självklart är det endast vid landning som det är farligt. Det säger ju liksom sig självt.
259 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.86ec41c2
