Började nyligen plugga på KTH efter en tids utlandsvistelse, jag gick in med inställningen att det skulle vara kul att plugga, träffa nya kompisar med liknande intressen och lära sig nya prylar etc.
Ett problem som jag dock ständigt stöter på med mig själv är den där förbannade bristen på motivation som jag alltid får så fort någonting som jag själv inte valt ska göras. Kan exempelvis vara en mattekurs som jag för allt i världen vet att jag måste klara - och egentligen inte skulle ha några problem att göra heller bara jag såg ett skäl att ta tag i det. Tro inte att jag inte inser att den behövs för att kunna fortsätta studera och förstå andra koncept senare, men lik förbannat kan jag aldrig motivera mig själv till att sätta mig och göra det. (Nu var det matte som exempel, det kan vara andra kurser också).
Jag har inga problem att hitta motivation så länge jag gör något jag själv har valt att göra. Jag sitter hellre och läser på om komplexa tal en dag på ett jullov än att göra det för att jag har en kurs som jag måste läsa i skolan, när jag gör det själv tycker jag till och med att det är kul - men när det är så att jag blir tvungen att läsa det i skolan eller liknande är det bara dötrist. Även om jag själv försöker hitta infallsvinklar eller leta reda på mer djuplodande information om det.
Det finns tillfällen då jag lyckas rycka upp mig, men det håller max i två dagar, sen är jag på samma nivå igen, det är ju inte alltid det lättaste att läsa in en hel kurs de två dagarna innan tentan. Jag känner heller aldrig någon stress eller press att jag måste klara det här, jag bryr mig heller inte det minsta om om jag skulle sumpa en tenta. :l
De enda gångerna jag pluggar är när jag har någon som står över mig med en piska och hårdbevakar allt jag gör och de gångerna det hänt (kke inte just på högskolan, men gymnasiet och jobb) då liksom flyger kunskapen in. Jag älskar också att visa och lära ut för andra.
Så kort sagt: de enda gångerna jag lär mig saker eller gör saker aktivt är när jag själv har valt det (kan vara ett projekt inom programmering ex.) eller när nån tvingar mig till det.
Har ni några tips? Just nu känner jag inte alls för att plugga för allt vi går in på blir så fantastiskt tråkigt då, men jag vill ju inte förlora gemenskapen med de nya kontakterna jag knutit. Det håller ju inte att ha en kompis som bevakar mig hela tiden heller, det kommer de ju aldrig orka och dessutom måste ju de plugga också.
Jag inser ju att jag behöver släpa mig igenom dessa 5 åren för att få en chans att få göra precis det jag vill också - men det känns bara inte värt det.
Oj. Jag känner igen situationen - det känns som att jag har varit i liknande massvis med gånger. :)
Några snabbtips som jag kanske kan utveckla vid ett senare tillfälle.
Mål och delmål
Klargör vad målet är och se till att det är mätbart. Sätt därefter upp tydliga och enkla delmål och bocka av dessa när du är klar. Det finns en viktig psykologisk effekt att kunna se hur en lista av avbockade punkter växer fram. När jag var yngre och avskydde städningen som allra mest så jobbade jag precis på det sättet. Jag kan, än idag, när det är något som jag tycker suger på riktigt sätta mig och knacka ihop en lista bara för att säkerställa att jag ska klara hela processen.
Ordval - måste/vill
Det här är än mer psykologi. Ersätt alla "måsten" med "vill". Ordet "måste" är oerhört negativt laddat i det svenska språket eftersom det klargör att vi ska göra något vi inte vill. "Jag måste städa". Ordet "vill" kan bli lika starkt men i positiv bemärkelse.
Jag vill städa eftersom jag trivs när det är rent runt omkring mig.
Bygg upp viljan kring konsekvensen:
Jag måste inte betala skatt, men jag vill det. Om jag inte betalar skatt kommer kronofogden att flyga på mig och har jag att välja mellan kronofogden och betala skatt - då vill jag betala skatt.
Jag är medveten om att exemplet är lite löjligt, men tro mig ordvalsbyte kan göra stor skillnad för hur man ser på en uppgift.
Nu... frukost, dusch och sen till jobbet, för att jag vill... ;)
För mig hjälper det otroligt mycket att plugga tillsammans med andra. Man behöver inte läsa/räkna/göra samma saker, men sitter jag bredvid någon annan som pluggar är det svårt för mig att inte göra detsamma. Ordna pluggkvällar med kompisar, då ni pluggar, fikar och socialiserar. Bjud inte in dina mest snacksaliga polare till att börja med, för då får ni inget gjort. ;)
Vet inte hur det är i Stockholm, men i Uppsala finns det en läsestuga någonstans dit studenter som har svårt med disciplinen åker och gör sina hemläxor. Har inte testat det själv, men det kanske vore nåt.
Artificiell motivation kan funka också, dvs att du ser till att belöna dig för varje bra sak du gör. En dags eller timmes pluggande kan t ex ge dig.. tja.. godis, film eller liknande. Men det hänger såklart på din egen självdiscipin.
Har du starka tävlingsinstinkter kanske du kan komma överens att tävla med en kompis. Den som får högst på tentan bjuder den andre på middag. Eller nåt.
CSN är ju också en slags motivation, som tyvärr inte brukar fungera förrän man blivit utan studiemedel en termin. Så det är inget jag rekommenderar. :p
Bra Rikard. Så är det. Mycket här i livet är just Psykologi.
Vi har ju haft ett antal trådar liknande denna
Har vi det för bra och förspänt i Sverige?
Men Colione, se det positivt att du inte bara följer med. Men det är viktigt att skapa mål och målbilder.
Lycka till.
Ordval is the shit... Tänk jag ska istället för att försöka. Väg födelar mot nackdelarna för att se hur mycket du vill göra en sak, vad kostar det att göra A istället för B?
Been there, done that (and still doing it, to a high degree). Det är inte ett motivationsproblem. Du kan göra som en viss person gjorde och använda ett par-tre år av ditt liv åt att läsa det mesta som skrivits om motivation för att sedan komma fram till att ditt beteende inte har någonting att göra med motivation. Du kan använda ytterligare ett år av ditt liv för att försöka hitta motivationshöjande substanser och kanske även nå viss framgång – tråkiga saker tenderar att bli något skojigare om man är påverkad av centralstimulantia eller om man på kemisk väg har höjt nivåerna av dopamin i hjärnan – men till slut kommer du att inse att det inte är en hållbar lösning på det som du betraktar som ett motivationsproblem.
Att du undviker att göra sådant som andra “kräver” att du ska göra är ett typiskt beteendedrag bland en viss sorts personer som beskrivs i boken “Too perfect: when being in control gets out of control” (skriven av Mallinger). Några smakprov från kapitel 5, “Demand-Sensitivity and Demand-resistance”:
(“Gerald” citeras) “When I know somebody wants something from me, I don't do it. It's so automatic, it ends up being more important for me to hold back than to decide what I want.”
I would describe Gerald as intensely “demand-resistant” - that is, inclined to balk at various expectations simply because they are perceived as demands.
[...]
Although Gerald was unusually perceptive about his pattern of demand-resistance, he didn't come to me seeking help with it. No obsessive ever has. Because they are unconscious behaviors, demand-sensitivity and demand-resistance almost always surface as patients and I address some more blatant and obvious problem, like depression or anxiety, work blocks, or commitment problems.
[...]
...often there are no external signs of this private turmoil. In other cases there are outward signs – procrastination or inability to stay with a task, for example – but the foot-dragger himself is bewildered and often dismayed by his inability to do what he consciously thinks he wants to do.
[...]
Demand-resistance is a chronic and automatic negative inner response to the perception of pressure, expectations or demands (from within or without).
När du förstår de bakomliggande psykologiska orsakerna bör det vara möjligt för dig att långsamt ändra på ditt tankesätt och din "interna dialog", något som Rikard redan har varit inne på. Den här problematiken nämns också i böcker som "The Now Habit" av Neil Fiore och "Procrastination - why you do it, what do do about it" av Burka och Yuen. Själv hade jag önskat att hade upptäckt Mallingers bok liiite tidigare (jag köpte den för tre veckor sedan) – när det gäller just “demand-resistance” verkar jag tillhöra ett av extremfallen – jag skojar inte när jag säger att inte gjort ett piss under det senaste året.
Hrm, tack för tipsen. Ska kolla lite extra noga på Mattis och köpa mig en bok tror jag. Dock så kommer jag nog att sluta studerandet till dess att jag känner mig mogen för det. Jag tyckte faktiskt att det var roligare att jobba, det kändes som det gav mig större fria tyglar.
Jag ska följa upp denna tråden för att informera hur det går.
Jag hade nästan glömt den här tråden, fram till att jag fick ett PM av en annan medlem som sade sig befinns sig i samma situation. Jag lovade också tidigare i tråden att dela med mig av min utveckling och hur det har gått. Här kommer mitt svars-PM:
Hej,
Det var tråkigt att höra. Jag har väl egentligen lärt mig den hårda vägen. Jobbat tills jag känt att mitt beteende inte höll längre och sagt upp mig innan det upptäcktes. Jobbat och fått sparken för att det upptäcktes. Nu har jag kommit till ett läge där jag har hittat ett jobb som stimulerar mig på enormt många sätt, men fortfarande ger mig mycket frihet att göra vad jag vill. Att ha en partner är också något som hjälper, trots att personen i fråga kanske inte vet om problemet.
Det var nog tyvärr inte svaret du ville ha och jag vet inte hur mycket det hjälper. Men om jag ska försöka göra en djupare analys med vad som har hjälp mig och fått mig att ändra stora delar av mitt beteende beror det nog mycket på att jag har hittat något som jag trivs med och tycker är kul samt:
Grupptryck. Det är inget uttalat sådant, men om du försätter dig i sådana situationer att du umgås med personer som faktiskt gör vad de ska och då får med dig by default.
Var inte ensam. Detta har lite med det övre att göra. Se till att ha saker inplanerade. På så sätt tar du dig upp och ur rutinen att inte vilja göra någonting. Planera inte bort all tid dock, då du behöver tid för det du inte vill göra. Balansen är viktig.
Skryt. Inte så illa som det låter. Försök träffa någon som har samma intressen och är på samma nivå intellektuellt. När du känner att du har gjort något bra; visa det för den personen. Inte i stil med: Titta så bra jag är. Utan mer: Kolla in det här. En viktig del här är att denna personen inte ska ha några problem med att ta eller ge beröm.
Se delmål. För mig handlade det inte om det normala med att planera in mål och delmål. Det har jag alltid varit kass på. Däremot att se delmålen när de inträffar. Lära mig märka när jag passerar något och förstå att jag har uppnåt en del av vad som ska göras.
Sluta. Tyvärr var detta en viktig punkt för mig då jag lät mitt beteende gå så långt i de olika situationerna att det var ett övermäktigt jobb att rädda upp det hela. Det är dock inget som jag tror är en universiell lösning. För dig kanske det hjälper om du kan prata med någon i en annan position om situationen, kanske en studievägledare eller chef.
När jag ser tillbaka ser jag att min utveckling mycket har berott på andra människor, vilket jag inte hade tänkt på. Tack för att du fick mig att se det och lycka till.
Det är som sagt min utveckling det handlar om och det är inte alls säkert att det passar någon annan, men jag hoppas att någon kan få en puff i rätt riktning. Som jag upptäckte när jag skrev meddelandet; andra människor har varit extremt viktiga för min utveckling och den situationen jag har idag är direkt avhänging på dem.
