Jag ber Er innerligt att inte på något sätt tramsa sönder denna tråd.
Min flickvän har av olika anledningar valt att lämna mig. Detta bestämdes veckan före jul, men hon har av praktiska skäl bott kvar fram till nu.
Jag har varit ganska förberedd för det som i dag ska hända. Trots det upplever jag något av ett helvete just nu. I skrivandets stund är hennes familj här med en lastbil och hjälper henne att flytta. Jag har flytt in till mitt kontor för jag pallar inte se skiten. Min "svärmor" kom precis in och kramade om mig och sa att hon kommer sakna mig.
Fasen, vad overkligt allt känns.
Det är otäckt att se hur vårt hem slits itu. Som tur väl är har jag redan köpt en massa nya möbler som ska fylla de materiella tomrummen åtminstone. Men den själsliga tomheten, den fyller jag inte.
Jag och Jane var tillsammans i fyra år. Jag hade planerat fria till henne på nyårsafton. Veckan innan det gjorde hon slut. Jag hade beställt en prydnadskudde där det var inbroderat; Jane, vill du gifta dig med mig?. Den skulle hon få på nyårsafton som ett frieri.
Men ja, jag lider med dig! Känns lite klyschigt, men ta det lugnt försök sysselsätta dig med annat för att slippa tänka på allt och du - det kan från och med nu aldrig bli sämre, bara bättre.
Nej, det var riktigt tråkigt att höra. :( Jag hoppas ändå ni skiljs åt som vänner, men självklart är det ju hur tungt som helst när det på ett sätt inte är ett gemensamt beslut. Jag känner verkligen med dig och önskar dig lycka till, och precis som PeW säger, försök ta en dag i taget och att sysselsätta dig för att inte tänka alldeles för mycket.
Men det är ju lättare sagt än gjort... :(
Oaj, att dela på sig efter många års samvaro är genomhemskt... Minns alltför väl hur det var när jag och exet delade på oss rent förhållandemässigt efter nyår för några år sen, men kunde inte flytta isär förrän första juni - det var inte något kul halvår. :l
Men se framåt! Nu i efterhand kan både hon och jag säga att det var till det bättre att vi delade på oss, även om det var jag som bröt upp i det här fallet. Jag mår mycket bättre än under senare delen av förhållandet och hon är lycklig med en ny sambo.
Så även om det känns rent vidrigt just nu blir det bättre! :)
Nu är allt borta.
För tio minuter sedan bar hon ut det sista - vår katt, som skrek förtvivlat i kattburen.
Hon räckte gråtandes över nyckeln till huset och frågade om det var okej att hennes golfbag stod kvar i förrådet ett tag till.
Hon sa sedan förlåt och att hon var ledsen att hon sårat mig. Jag grät så mycket att jag inte kunde prata.
När dörren hade stängts gick jag en runda i huset, stängde av hennes stationära dator (hon fick ta laptopen), plockade bort en bild på henne som stod på en hylla och la mig sedan direkt i sängen och började ofrivilligt hyperventilera. Jag var helt borta för en stund. Jag tror det svartnade för ögonen, men jag är inte helt säker.
Jag vet att det som hänt var det bästa för oss båda och att allt kommer bli bra till slut.
Men timmen mellan 11.10 och 12.10 den 4 mars 2006 kommer nog för alltid vara den mest fruktansvärda timmen i mitt liv.
Fyra år är en lång tid och ju länge tid man varit tillsammans, desto mer har man "växt ihop" så att säga. Därför gör det så ont när man måste skiljas.
Jag håller med PeW och blåjeans, försök hitta något att sysselsätta dig med så att du inte går och tänker allt för mycket på exet. Kanske idé att börja med en ny fritidssysselsättning som du inte haft tid till förut? Börja träna, ta kontakt med gamla kompisar som du inte träffat på länge eller kanske skaffa det där husdjuret som du funderat på. Det kan vara rätt skönt att lämna gamla vanor som du förknippar med exet. Ta hand om dig själv lite extra, det är du värd. Då tar du dig lättare igenom krisen också.
Fan vilket mörker. Börjar ju nästan gråta själv när man läser det här. Men jag håller med Fia, försöka hitta på något nytt så du liksom får fokus på något annat ett tag.
Fly inte, det kommer söka upp dig ändå, tro mig. Det finns inget sätt att få den tid det tar att bli kortare, det finns bara sätt att lära sig leva med det. Att ta itu med sorg, ilska, tomhet eller andra känslor handlar bara om att våga säga till sig själv att man får må dåligt och att man också bör göra det.
Ta smällen hårt, go down burning. In i väggen bara, med huvudet först. Och kom sen tillbaks stark och med nya krafter och nya erfarenheter.
Det finns inget annat sätt enligt mig. Och jag tycker det är synd att inte fler förstår det.
Jag lider verkligen, verkligen med dig och jag förstår hur du mår. Erfarenhet slår allt i slutändan. Och vi kan må dåligt tillsammans, för igår kväll sa jag till min flickvän att vi nog inte borde träffas mer som respektive. När hon gick vid niotiden i morse började kampen igen. Hang in there! :f
Jag tänkte komma in på det där med att inte fly. Det är såklart ingen bra idé i längden. Men just i början tycker jag det är bra att kunna ändra fokus lite. Givetvis kan man inte fly från smärtan liksom, den måste bearbetas, man kan inte gå vidare förrän det är klart.
Bryt ihop och samla ihop resterna och gå vidare därifrån... det gör jag när det är svårt. Och prata gärna med någon, vän, syskon, förälder släpp lös allt på någon annan det är alltid skönt :)
Ja, vad ska man säga.. Vet precis hur du känner det :(
Jag sitter i en liknande situation, flyttade in hos min tjej i Juli, flyttade till en gemensam lägenhet till 1 december, nu sitter jag i min gamla 2a igen & är singel.
Vad du än gör så belasta inte dig själv mer än nödvändigt. Ta fasta på dina vänner & ta det lugnt med alkohol & andra tjejer. Det är enda tipset jag har att ge.
Gråt.. Det är ett bra sätt att bearbeta, men undvika för den skull att anklaga dig själv för mycket. Försök se objektivt på det hela även när allt känns förgäves.
Förbannat starkt att kunna skriva om det här, det ska du ha en eloge för.
Lider med dig. Jag genomgick samma sak för 1 årsen efter 11 års förhållande
och en liten dotter. Jag vet hur du måste känna dig nu men du reser dig snart!
Gråt ut ordentligt och fundera igenom allt som måste funderas på så fort som
möjligt så blir det lite lättare att ta sig vidare.
Det här med att fly ifrån eller ta itu med problemet, det är förstås en gyllene medelväg som är bäst. Man måste bearbeta det som hänt. Men det kan bli farligt om man helt begraver sig själv i grubblerier, det kan utvecklas till en ordentlig depression. Det finns människor som förlorat jobbet efter en separation för att de mått så dåligt att det gått ut över arbetet. Då blir det naturligtvis sten på börda. Å andra sidan så finns det människor som efter den första sorgefasen börjat träna ordentligt, fått kroppen i toppkondition, fått ökat självförtroende och känt sig som en ny, fräsch människa redo för ett nytt liv. Jag pratar förstås ganska långsiktigt här, det är inget som man tar tag i samma dag som ens sambo flyttar.
Den första tiden kan man tyvärr inte göra så mycket annat än att genomlida. Sov och ät ordentligt, det är viktigt. Om det blir outhärdligt såhär första dagen/kvällen efter flytten, ring och fråga en kompis om du får komma och sova över där.
Vad jag förstår så bor du kvar på samma ställe där ni tidigare bodde tillsammans. Det förvärrar ju saken en del. När vi bröt upp, så bodde vi tillsammans i 4 månader tills båda hade hittat varsin lägenhet så ingen av oss behövde trampa runt i en värld av minnen och det hjälpte såklart till i bearbetningen av sorgen/besvikelsen.
Har du planer på att bo kvar så föreslår jag att du skaffar nytt möblemang/möblerar om, målar om och hittar på andra saker som får allt att kännas lite nytt och spännande istället för jobbigt och sentimentalt. En "extreme house makeover" alltså. Har du inte råd med att byta ut allt så kan några burkar målarfärg göra underverk!
Du kommer att fixa detta galant och, som Bire nämnde, starkt av dig att dela med dig av detta och hoppas att några av oss kan ge lite ljus i tunneln!
Skriv gärna vidare här i tråden om hur det går med allt. Här finns gott om folk som kanske kan ge tips på vägen om det skulle behövas.
starkt att skriva om det här ja... måste jag ju hålla med om. Bara det är ju en bra bit på väg! Blev själv dumpad strax innan nyår ju, verkar vara en farlig period det där! Tar tid sånt där, för mig börjar det kännas bättre nu. Det kan ju gå lite upp och ner en tid efteråt, men med tiden så känns det bättre. Man får försöka se det positiva någonstans också, kanske man inte var så bra tillsammans då, eftersom den ena ville göra slut. Det är svårt att hitta rätt liksom. En erfarenhet rikare...
Jag känner med dig
jag råka ut för det 2sagar innan allahjärtans
Hur klyshigt det än låter så går det över o det kommer bättre tider
försök o göra det bästa av vardagen o inte deppa bort all tid , brukade jag göra men bestämde mig för att leva mitt liv o ägna mig helt åt migsjälv istället. tycker du ska försöka desamma
Kan bara instämma med vad Bire skrev, i sådana här lägen är det viktigt att ha riktiga kompisar som kan bistå med hjälp och stötta en.
Självklart så är det en naturligt att sörja då 4 år är en lång tid, men jag tror ändå att man skall försöka komma igen så fort som möjligt och inte gräva ner sig.
Försök ta med sig det positiva som har varit och gå vidare.
Även om det känns tomt just nu så ska du se att när du har fått perspektiv på det hela så kommer du gå starkare ur detta.
Som några andra tidigare skrivit så tror jag att det kan vara bra att skaffa sig en hobby eller aktivera sig på annat sätt, kanske finns det något sedan tidigare du har varit intresserad av men inte har haft tid till.
262 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
