...och för att göra det svårt för sig...
§e
Jag antar att du syftar på traditionell jazz/pop-musik och då förekommer det ju allt som oftast en tonart i sammanhanget. Viktigt för ett bra solospel är inte bara det ackordet som spelas för stunden, utan även vilket/vilka ackord man kom ifrån och särskilt vilka harmonier man är på väg till.
Utifrån dina tre ackord så kan man inte lista ut vilken tonart det handlar om då de tre ackordens grundtoner inte är diatoniska i någon tonart. Hade det varit Bm/Hm-minus5 i stället för B så hade det kunnat vara tonarten C-dur eller a-moll då alla toner i Dm, C och Hm-5 är stamtoner i de tonarterna.
Det är viktiga saker att ha koll på för att veta riktningen på solot. Dm och C ligger ju relativt nära varandra medans B inte alls är besläktat toninnehållsmässigt. Jag säger inte att det är en dålig ackordföljd, jag menar bara att det kanske inte var den bästa för att pedagogiskt förklara hur man kan improvisera med hjälp av skalor.
I det här fallet tror jag att B skulle uppfattas som en mellandominant och därav efter genrens normer sträva efter upplösning till Em eller E. Med tanke på att Em är mer besläktat med Dm och C än vad E är så bör solot under B-ackordet ha en strävan efter Em. Kanske rent utav C igen. C är kontraparallell till Em. Men det är bara spekulationer och hur man brukar göra. Det underlättar om man vet tonarten och riktningen.
Nu blev det lite för mycket musikteori kanske. Ta följande ackordföljd i stället:
C, Am, F, G
Spela ackordföljden och improvisera med den här pentan till:
C, D, E, G, A
Du kan nästan spela dessa toner hur som helst och när som helst till den ackordföljden och det kommer att låta hyfsat ok.
När du har kommit igång lite så kan du lägga in lite fler toner. Ett och annat F på ackord som innehåller F, melodi som innehåller H/B när du spelar ett ackord som innehåller ett H/B osv. Så kan du slajda lite över Ab och Eb där det känns bra.
En regel är att ackordsfrämmande toner oftast kommer på obetonad takdel. Med det menas alltså att ett hett tips är att på ettan och trean i takten oftast landa på en ton som finns med i det aktuella ackordet och sedan lämna tvåan och fyran till ackordfrämmande toner (ett basic improvisationstips i 4-takt).
Sedan kan du göra ackordföljden ovan lite roligare och lägga in mellandominanter och två-fem-ettor. T ex:
Cmaj7, Hm-5, E7, Am7, Gm7, C7, Fmaj7, G7+5
De röda ackorden är de tidigare ackorden med lite färgtoner och de andra är ackord som leder till resp. rött ackord förutom på slutet där G:et leder tillbaka till C.
Vill du ha ännu mer färg så kan du prova på det här:
Cmaj9, Hm-5, E7-9, Am9, Gm7, C9+5, Fmaj9, Gm9, A9, Dm7, Db9
(r/ Dm7 ska också vara röd eftersom Gm, A är en två-fem-etta som leder till Dm7).
Här lade jag till lite fler färgtoner samt matade in en följd innan det som förut hette G, men som nu heter Db. Det är nämligen så att vissa dominantiska ackord kan bytas ut (så kallade tritonussubstitut-ackord). Vad har G7 och Db7 gemensamt tro? Jo:
G7: G H D F
Db7: Db F Ab H
Båda ackordens viktigaste toner för karaktären är gemensamma.
H ger G-ackordet sin durklang och F ger ackordets dominantiska karaktär (7:an som leder mot nästa ackord. I det här fallet mot C).
I Db-ackordet ger i stället tonen F ackordets durklang och H ackordets dominantsound.
Att Db dessutom är en stilig ledton ner till C förhöjer dominantkänslan ännu mer. Sedan slängde jag på en 9:a där också bara för att det är snyggt.
Nu kanske det blev lite lurigt, men du har förhoppningsvis snappat upp något smaskigt att leka med.
