Tänk er en värld utan hat. Vad tråkigt det vore. Tänk er västkusten i USA, att ni känner blåsten i håret, medan ni åker där i eran cabriolet och kisar mot solen. Intet ont anande sitter man där, när helt plötsligt en man hoppar fram och ber om hjälp. Han är skadad. Men du kör förbi, och tänker ”fyfan”. Varför hjälpa människor, när man kan hata?
Du har just avnjutit en trerättersmiddag, och är inne på den sista biten gräddtårta, när du märker att en av jordgubbarna, som skulle suttit på sidan, har ramlat av. Istället för att äta upp den, kastar du tårtan i ansiktet på kocken, och ber om en ny bit. Varför vara snäll, och bara strunta i det, när man kan hata, och göra en stor sak av det?
Eller när du just fått din lön, och skall gå på stan för att shoppa lite. Du går in på en klädesaffär, och ser en fin tröja du skulle vilja ha. Du påminns om att du kan få den, då du fått pengar. Du ber de som arbetar i butiken att plocka fram en storlek de tror skulle passa dig. Du har XL, storleken de har plockat fram är Medium. Istället för att snällt be om att få en storlek eller två större, ställer du dig mitt i butiken och river sönder tröjan, samtidigt som du förtvivlat skriker till dem ”ser jag ut som en pygmé?”.
Jag tycker att det ska finnas lagom mycket hat och ickehat, för att kunna balansera upp det.
Som om det inte fanns sorg, utan bara lycka; då skulle vi inte känna lyckan eftersom det inte fanns någon sorg att jämföra med, och jag fattar inte vad jag försöker säga och trallerallera jingle bells, jingle bells, jingle all the way.
