Idag har jag hållt mig rätt så stilla, med huvudvärk, och haft gott om tid att fundera över en del saker.
Det finns en person som har förstört mycket av mitt liv och som jag tycker fruktansvärt illa om. Det kanske finns flera som känner igen den känslan, men för mig är den ganska ny och svårthanterbar... Jag har tidigare i livet trott att alla människor har något gott i sig och att det bara är omständigheter och illa synkad personkemi som skapar missämja. Nu börjar jag ändra uppfattning och kan till och med börja ta ordet "ondska" i min mun.
Tycker ni väldigt illa om någon annan person, och hur hanterar ni de känslorna i så fall? Eller är det kanske bara jag som har så svårt för det här?
Under perioder i mitt liv, har det definitivt funnits personer som jag har hatat. Men det är ingen av dem som finns i mitt nuvarande liv, så nu ägnar jag ingen energi åt att tänka på dem överhuvudtaget. Men för att kunna strunta i sådana, krävs det nog att man har lagt det bakom sig. Jag tror inte man kan säga åt någon att ta itu med sina aversioner mot folk som fortfarande finns i dennes liv, och fortfarande berör denne. Nej, ibland är det sunt att hata, om det finns en god anledning till det.
Jag läste en intressant artikel, som eventuellt skulle kunna ha någon beröring till ämnet, åtminstone om vi talar om hat och ondska som tabubelagda begrepp: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9184430.asp
Det beror väl på vilken relation man har/måste ha till personen. Det bästa är att undvika kontakt. Om det inte är möjligt så tycker jag att det känns bäst att jävlas tillbaka med samma mynt.
Efter skilsmässan för många år sen så kändes det mycket bättre när man fått upp x-et i varv i ett bråk. (Det bästa var naturligtvis att inte bråka men det kom liksom naturligt..) Efter fyra år kunde vi börja prata med varandra och nu är vi väldigt bra vänner så man skall inte hugga saker i sten även om det känns så för tillfället.
Under perioder i mitt liv, har det definitivt funnits personer som jag har hatat. Men det är ingen av dem som finns i mitt nuvarande liv, så nu ägnar jag ingen energi åt att tänka på dem överhuvudtaget. Men för att kunna strunta i sådana, krävs det nog att man har lagt det bakom sig. Jag tror inte man kan säga åt någon att ta itu med sina aversioner mot folk som fortfarande finns i dennes liv, och fortfarande berör denne. Nej, ibland är det sunt att hata, om det finns en god anledning till det.
Jag läste en intressant artikel, som eventuellt skulle kunna ha någon beröring till ämnet, åtminstone om vi talar om hat och ondska som tabubelagda begrepp: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9184430.asp
Artikeln var grymt intressant! Precis så känner jag mig. Fredsskadad, välfärdsskadad och illa rustad mot ondska.
Jag tror att du har helt rätt i att det krävs att man har lagt händelserna bakom sig för att kunna ignorera. Just nu ägnar jag alldeles för mycket energi åt att tycka illa om. Jag vet inte om jag hatar ännu, men det är definitivt på väg åt det hållet och kanske är det sunt också.
Det beror väl på vilken relation man har/måste ha till personen. Det bästa är att undvika kontakt. Om det inte är möjligt så tycker jag att det känns bäst att jävlas tillbaka med samma mynt.
Efter skilsmässan för många år sen så kändes det mycket bättre när man fått upp x-et i varv i ett bråk. (Det bästa var naturligtvis att inte bråka men det kom liksom naturligt..) Efter fyra år kunde vi börja prata med varandra och nu är vi väldigt bra vänner så man skall inte hugga saker i sten även om det känns så för tillfället.
Åh, du har så rätt i att man bör undvika kontakt så långt det är möjligt. Det håller jag definitivt med om. Man mår inte alls bra av att träffa någon som man tycker grymt illa om.
Jag gillar din uppriktighet och ärlighet... och förstår precis vad du menar med att det känns bra att ge tillbaka med samma mynt :e.
Men det är precis de känslorna jag försöker handskas med och inte låta komma fram. Jag inbillar mig att man i längden bara skadar sig själv då, och det vill jag verkligen undvika.
Det är lite otäckt. Jag verkligen avskydde två människor, som jag iofs inte kände speciellt bra, och nu är bägge döda. P g a fysisk och psykisk sjukdom. Det ger mig dåligt samvete nu i efterhand att jag ogillade dem så starkt, för jag önskade ju inte livet ur dem för det. :( Jag är inte religiös eller så, men det blev liksom bara ett otäckt sammanträffande...
det är lite konstigt sånt där... är den ena känslan stark, kan den motsatta var det också... men är det inga känslor alls å andra sidan, så är det ju inte såklart... öhh... alltså... jag menar, om man vill ha det ena, får man ofta det andra på köpet... konkret exempel: det finns några människor som jag verkligen ogillat (inte hatat direkt, men nästan iaf), men dessa är också de som jag gillat mest också... paradoxalt...
Fia, det där låter inge kul... :(
Jag är i alla fall helt övertygad om att det "bara" är olyckliga sammanträffanden och att du inte har någon orsak att ha dåligt samvete. :)
Ja, livet önskar jag ju inte direkt ur den här personen.
Danny, jo, ibland är det nog så, att starka olustkänslor väcks om personer man tyckt mycket om sviker en på något sätt. Det blir liksom dubbelt då. Dels förlusten av den man tyckt om och dels de negativa känslorna mot personen.
Nicro, jag tror på det du säger men tror samtidigt att hämndkänslor i stort sett alltid slutar i förlust för en själv. Den tillfälliga lustkänslan väger sällan upp det negativa i att t.ex. nedlåta sig till den andres nivå. Flummigt, men jag tror att du fattar vad jag menar. ;)
Att leva ut sina känslor behöver ju inte betyda att man vill hämnas. Att hämnas vill iaf jag lägga betydelsen att man i efterhand, planerat, jävlas. Det jag vill är i stället att man i samma stund som känslan som känns som negativ för sig själv reagerar utan att lägga så mycket tanke bakom.
257 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
