Vad är viktigast i ett förhållande? Vilket av nedan skulle ni föredra?
-En partner som man inte behöver dölja något för.
-En partner med ett utseende så att man vet att inte alla andra kommer att göra allt för att attrahera personen.
-En partner som man kommer bra överens med.
eller
-En partner man är så förälskad i att man alltid gör allt för att visa sig från sin bästa sida.
-En partner med ett utseende att man inte kan få nog av att titta på personen.
-En partner man gör allt för att hålla sams med.
med andra ord.
Ska man vara nöjd när man hittat någon man kan leva med.
Eller ska man vänta för att kanske hitta någon man inte kan leva utan?
-En partner man är så förälskad i att man alltid gör allt för att visa sig från sin bästa sida.
-En partner med ett utseende att man inte kan få nog av att titta på personen.
-En partner man gör allt för att hålla sams med.
Enligt mina (högst begränsade) erfarenheter låter det som ett förhållande som inte skulle hålla i längden. Att placera partnern på en piedestal, dyrka henne eller honom och försaka sitt eget liv är något som brukar fungera bättre i romantiska filmer än i verkligheten. Inledningsvis kan ens partner säkert tycka att det är underbart om man är jättesnäll och omhändertagande men när förälskelseperioden är över och förhållandet börjar bli mer långvarigt, kan det bli trist och tråkigt om den ena parten beter sig alltför tillmötesgående och endast lever för den andres skull. Risken är då stor att den "dyrkade" personen börjar se sig om efter något nytt, något bättre och mer spännande.
---
Men vi kan väl vara vänner?
Om jag måste välja skulle det nog bli alternativ 1. De där himlastormande känslorna i alternativ 2 brukar ju inte funka logiskt, man kan ju av nån anledning bli förälskad i rena puckon (vilket man upptäcker först när förälskelsen klingat av). ;) Men om man inte känner så mycket för alternativ 1-personen så ska man väl heller inte börja planera äktenskap bara för att man "kommer bra överens". Det måste kännas helt rätt.
Det gäller ju att hitta någon som man kan tänka sig lycklig tillsammans med i framtiden. För skoj skull kan man i fantasin förstora upp partnerns och förhållandets 'dåliga' sidor (det finns ju inga perfekta partners) och tänka sig hur det ser ut 20 år framåt. Exempelvis partners som är aning mer än normalt svartsjuka av sig eller partners som redan nu behöver hjälp att ta hand om sig själva (städa/laga mat/etc) är ju ganska lätta att föreställa sig i framtiden som jobbiga typer att leva med. Samma sak med för snälla typer, där man i framtiden själv kanske har utvecklats till nån slags kommenderande ragata över ett kuvat mähä. Ska man leva ihop hela livet ska man ju kunna vara inte bara ett kärlekspar utan riktigt bra kompisar också, med allt vad det innebär.
jag väljer nog också alternativ 1. Som sagt, den första passionen lägger sig alltid och att alltid försöka hålla sams skulle dra så mycket energi att jag tror att förhållandet blir obalanserat och icke harmoniskt.
Kärlek är när man helt kan hänge sig, blotta sig, och inte behöva förställa sig för den andre. Att vara trygg, känna sig älskad och respekterad. Utseendet spelar faktiskt mindre roll för ett utseende förändras med åren, och man lämnar inte ju någon bara för att den ungdomliga fräschören försvinner. I så fall skulle det vara mass-skilsmässor bland de gamla.
Kärlek handlar därför inte om utseendet i första hand. Jag säger så här: det handlar inte om att försöka få bådas bra sidor att passa ihop, man bör helst vara kompatibel med de sidor man är olika. Funkar det så kör hårt!
Om vi antar att man först går in i steg 2 tror jag tyvärr efter en tid att man befinner sig i steg 1.
Efter ytterligare en tid? Då kanske det börjat knaka än mer.
Klart man inte ska vänta, det finns alltid bättre och det går alltid att gå vidare om man nu skulle lyckas. Tills dess så skulle iaf jag ta chansen. Sen kanske det visar sig att det fungerar alderles otroligt bra. Måste ju våga chansa för att vinnna, vela förlorar man bara tid på.
267 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
