Immortel (ad vitam) handlar om en egyptisk gud, närmare bestämt Horus, som kommer till ett framtida New York för att spendera sina sju sista dagar bland dödliga, sina barn. Det handlar dock om rätt mycket mer; bl.a. hur rebellen Nikopol och Jill, som trots sitt utseende inte är mänsklig, mot all förmodan finner varandra och vad mänsklighet kanske egentligen innebär.
Det är en väldigt underlig film, det sticker jag inte under stol med, men saker och ting fungerar, även om man måste acceptera att väldigt mycket är väldigt annorlunda. Karaktären John är till exempel ett stort mysterium hela filmen igenom men jag tycker inte att det gör filmen sämre, kanske snarare tvärtom.
Majoriteten av filmen är datoranimerad vilket för en independentfilm innebär att kvaliteten på animeringarna inte är i klass med många av dagens storproduktioner. Inte heller detta drar ner helhetsintrycket, även om man i början självklart reagerar på det, då hela miljön är så underbar och levande.
Då året är 2095 så är allt precis så avancerat och futuristisk som man kan tro men eftersom det trots allt är New York vi pratar om så är allting även väldigt stort och väldigt smutsigt. Det finns slum, korrupta snutar, tvivelaktiga barer och skumma element lite var stans. Lite grann som Femte Elementet fast i gråskala. Filmen känns ibland lite väl mycket som en Björkvideo men det är inte tillräckligt ofta för att jag skulle reta upp mig på det.
Jag tycker att både Thomas Kretschmann, som Nikopol, samt Linda Hardy, som Jill Bioskop, gör mycket bra roller som känns naturliga och levande, framförallt Linda Hardy imponerar. Thomas Pollard som rösten för Horus är också ett bra val då han ger sin karaktär den arroganta och respektingivande pondus som en egyptisk gud ansvarig för skapelsen trots allt måste ha.
Är man bara beredd på en "artsy" film med en hel del skumma karaktärer, underbara miljöer samt opolerade datoranimeringar så finns det ingen anledning att hoppa över Immortel (ad vitam).
Betyg: 4/5