Är ni nöjda eller inte?

Luddigt har det aldrig varit. Däremot har jag delmål, men inget slutmål... har aldrig förstått mig på det där med att i förväg anta en slutlig målsättning. För vad skulle man göra när man uppnått det slutliga målet? Lägga in sig på hemmet för att vänta på att st:Per eller Lucifer kommer på besök?

Jag antar att jag är nöjd, men att jag ser tiden an mot att få det ännu bättre (inte materiellt, utan som människa) :bire

Re: Är ni nöjda eller inte?

obelix skrev:

Hur är det med er?
Ni som har passerat 30-35, är ni nöjda eller kämpar ni fortfarande för att komma fram?
Har ni ett konkret mål, eller är det fortfarande luddigt?

Några konkreta mål har jag inte, mitt liv har jag levt delvis på ett bananskal, och tagit dagen ganska mycket som den kommer. Några mål har jag nog aldrig haft förutom att utvecklas inom yrket och socialt (och det har jag gjort). Det är först nu jag börjar staka upp pinnar som skulle var bra att gå efter. Men jag vet inte, jag sitter nog rätt säkert i båten nu och trivs ganska bra med det...
Jag tycker jag har fått kämpa riktigt hårt för att komma dit jag är idag för ett tag höll det på att gå riktigt illa, så jag är glad om jag slipper kämpa lika hårt i framtiden.

med tanke på att jag befinner mig i tonåren ska jag väl inte vara nöjd. det känns fint att vara normativ iallafall.

Nöjd... Jo, nöjd är jag nog med var jag befinner mig men än har jag inte kämpat färdigt, om man säger så. Det vore nog inte så kul... Börjar väl vid fyllda 40 känna mig nästan vuxen och det är till min egen milda förvåning inte så tokigt... :) Nu finns det ingen som kan hindra mig från att vara riktigt ordentligt tokbarnslig precis när jag får lust! ;)

Mina mål är lika luddiga som alltid, men skillnaden är att jag har slutat bekymra mig över det. Med delmål kommer man långt och själva luddigheten har dessutom någonting kreativt över sig - man låser sig inte lika lätt!

Så om detta är medelålder, är det en bra ålder! Välkommen i klubben! :birp

Om nästan exakt ett halvår trillar man dit på 30 och börjar fan bli lite nojig över det...
Iofs har man en oavslutad högskoleutbildning, jobbar inte alls inom det område man har tänkt sig, är ljusår från att ha hittat den där rätta damen man ska tillbringa resten av livet med och känner allmänt att man borde sätta en jävla fart.

Så det kan nog bli lite bättre. ;)

Eftersom jag bara är tonåring i cirka 12 timmar till så får jag passa på att vara extra missnöjd med mitt liv nu. ;)
Inte för att jag tror att jag kommer att vara så mycket nöjdare imorgon.

Man skall väl alltid dela upp livet i faser.
Att ha delmål är viktigt för att samla ihop sig.
Sen har jag väl fullföljt målen ett antal gånger och då blir det rätt tomt. Det viktiga är dock att se framåt, det som varit kan man inte göra mycket åt. Var du glad att du har gemenskapen och möjligheten att vidmakthålla den här på wF.

Oj.. Det finns massor med saker jag skulle vilja göra om som har påverkat mitt liv negativt under min ungdom, det finns massor med andra negativa saker som jag inte skulle vilja ha ogjorda trots att det inte gett mer än ett garv ;)

Jag känner mig hyggligt nöjd.. Har ett välavlönat jobb, bor bra, har bra vänner med höga moraliska värderingar som jag, etc etc..
Finns inget att klaga på egentligen, trots att jag kanske skulle haft det ännu bättre om jag valt andra vägar än jag gjort här i livet.

Ska jag se framåt så gör jag det på årsbasis, inte längre.. Finns ingen anledning att få panik innan 60! :e

När jag tänker tillbaka är jag mycket nöjd. Jag har velat många saker i livet och har hittills genomfört dem. På något konstigt vis får jag alltid som jag vill. Eller så sätter jag upp realistiska mål kanske? ;)

Jag passerar 35 i år och har ett relativt välbetalt jobb som jag trivs urbra med, tre underbara ungar och bor bra. Jag har nog jobbat mer med att sakta ner min måluppfyllelse och låta livet komma in i en lugnare lunk. Snart ska nog det lyckas också... Just nu är jag fortfarande inne i "Ja! Det var en rolig idé, det vill jag göra!"-stadiet. Det gäller ju att hinna med också. :)

obelix skrev:

Hur är det med er?
Ni som har passerat 30-35, är ni nöjda eller kämpar ni fortfarande för att komma fram?
Har ni ett konkret mål, eller är det fortfarande luddigt?

Varje dag är ett evigt krig mot ålderdomen :e
nej så farligt är det väl inte men har frugan börjar tjata om 40 års-krisen bara för att jag har börjat motionera §jr

Det handlar om hur man känner sig, och jag är inte äldre än 25 och det har jag varit i 15 år :bire

På det stora hela så är jag nöjd, fin familj, bra jobb, meningsfull fritid men det som saknas är väl alla miljonerna på banken så man kunde göra det som man verkligen vill göra, men det kanske kommer, vem vet??

Några som måste ha problem så är det väl ungdomarna av idag, allt var mycket lättare på 70-talet, eller hur ;)

Jo det här med 30-års kris har jag aldrig kopplat vad det är :q

Får väl se vad som händer när man blir 40, men jag tror att det händer samma sak som hände när jag fyllde 30...

Jag menar, varför ska man krisa för att man fyller ett visst antal år?
Är det någon snäll wF:are som kan förklara det för mig?

Det är inressant att alla nämner "välbetalt jobb", "lågavlönat" osv. , i stället för "lågutbildad" och "välutbildad". Det verkar som att pengar är bladnd et viktigaste för att känna sig lycklig.´
Stämmer det eller skrev ni bara snabbt utan att tänka efter?

:)

Det är som ett litet ordspråk jag har på väggen efter alla mina år på studielån...

Det är inte förbjudet att vara fattig
- men det är förbannat opraktiskt

Visst blir man kanske inte lycklig av pengarna i sig, men de underlättar nåt oerhört och därav kanske man blir lyckligare?
Om jag hade stålar att köpa mig en bostadsrätt så jag kunde flytta ifrån den lilla studentlägenheten, skaffa en modernare bil än min törstiga gamla Volvo -84 eller varför inte en ny datamaskin - då kan du ge dig på att jag skulle vara gladare! ;)

trexter skrev:

Det är inressant att alla nämner "välbetalt jobb", "lågavlönat" osv. , i stället för "lågutbildad" och "välutbildad". Det verkar som att pengar är bladnd et viktigaste för att känna sig lycklig.´
Stämmer det eller skrev ni bara snabbt utan att tänka efter?

:)

Läs mitt inlägg igen ;)
Pengar är inte allt, men det är mycket..

trexter skrev:

Det är inressant att alla nämner "välbetalt jobb", "lågavlönat" osv. , i stället för "lågutbildad" och "välutbildad". Det verkar som att pengar är bladnd et viktigaste för att känna sig lycklig.´
Stämmer det eller skrev ni bara snabbt utan att tänka efter?

:)

Jag kan ju bara svara för mig själv, men jag tycker att utbildning har med måluppfyllelse att göra. Jag har utbildat mig alldeles för mycket, men har alltid gjort det efter en inre drivkraft. Nu, så här på ålderns höst... ;), är det faktiskt ganska viktigt att kunna unna sig saker som kostar pengar emellanåt. Att inte alltid behöva beräkna om pengarna kommer att räcka till månadens slut. Så var det ju under tiden jag pluggade.
Så, ja, jag tycker att pengar är ganska viktiga. Inte att ha dem i överflöd, men att ha så att det räcker. :)

Pengar köper man bra trivsamma hem för, man köper en bra pålitlig bil som tar en dit man ska för pengar, man köper god mat & dryck för pengar, pengar får man när man arbetar på det välavlönade jobbet. Tjänar man mindre = mindre trivsamma saker.

Sen kommer det där med bra vänner etc som inte kan köpas för pengar givetvis...

trexter skrev:

Det är inressant att alla nämner "välbetalt jobb", "lågavlönat" osv. , i stället för "lågutbildad" och "välutbildad". Det verkar som att pengar är bladnd et viktigaste för att känna sig lycklig.´
Stämmer det eller skrev ni bara snabbt utan att tänka efter?

:)

Som mentalskötare befinner jag mig rätt så långt ner på utbildningsskalan, men jag är ändå nöjd med min ubildning.
Jag känner att jag kan åstakomma något bra med den, och det gör mig tillfreds...
Jag kan, relativt enkelt, vidarutbilda mig om jag vill...

Det enda som är dumt, är att det är så dåligt betalt, samt att yrkesgruppen har ett sånt oförtjänt dåligt rykte...

Sen det här med pengar...
Det är inte allt, men det är förbenat opraktiskt att vara utan dom...

Det finns ju en trappa för hur vi skall förväntas ta oss fram.
Att pengar är behövliga i den typ av samhälle som vi lever just nu är det ingen tvekan om, men mängden har ingen relation till lycka eller ens att vara nöjd. Man kan se livet på det svarta eller vita sättet. Det svarta, att tycka synd om sig själv och inom sig anklaga andra för att man inte får blomma eller se det ljusa, jag kan själv och tar ansvar för mina handlingar. I grunden kanske vi alla skulle skriva ner vad som anses positivt och negativt och snart se att vi har all anledning att vara nöjda. Eller är jag ute och reser igen?

Bire skrev:

Finns ingen anledning att få panik innan 60! :e

Inte efter 60 heller :birp

Det gäller att leva så att man dör socialt långt senare än den biologiska hädanfärden.

Det vore trevligt om den yngre bekantskapskretsen åtskilliga år efter min färd till de sälla jaktmarkerna, kunde minna mig som en snäll och kul typ.

Behandla andra som du själv vill bli behendlad med ett undantag;

Översittare, kvinnomisshandlare, barnmisshandlare och pedofiler ska krossas och förnedras §jr