Till alla som är födda på 60- och 70-talet

Vet ej om dessa två "berättelser" är allmänt kända men, jag fick dom precis på mail, och tycker att det är riktiga klassiker. Ja, iallafall om man, liksom jag, är ett riktigt 70-talsbarn och minns tiden innan allt blev så komplicerat... ;)

1(2)

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra barnsängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor.

Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att
någon rent faktiskt dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon.

Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!

Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.

Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvugna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsinn. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en av dem.

Grattis!!!

Det goda livet var vårt!

2(2)

När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil uppförs - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.

Men...

Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 35+ så kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi.! Jag ogillar att säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni har
det.

Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvunga att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.

Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.

Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade.

Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "Nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare
eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.

Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2 tv-spel med högupplösande 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och
det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden. Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.

När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabeltv heller. Vi hade 2 kanaler och inte nån text-tv heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i
tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar.

Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt. Ni är bortskämda. Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet.