Infekterad relation

Jymdis skrev:

personligen tycker jag att en föräldrer inte ska ställa några krav på barnet utan bara vara där för det (hur gammal "barnet" än är).

jag känner inga större krav från mina föräldrar - men dom blir glada för mig om nåt går bra. skulle dom säga nåt som irriterar mig, låter jag dom veta det.

Det är klart att föräldrar har rätt att ställa krav. Tror det även kallas ansvar...
Annars är nog risken att barnet blir bortskämt och dumdrygt väldigt stor...

En bra dialog är ju en av grundförutsättningarna för en sund relation.

Hur man än vrider och vänder på problemet, så måste man kunna känna att man kan leva med det.
Om man känner att man måste säga upp kontakten, kan jag leva med det om personen avlider?

Jo. Men det finns en gräns och den måste man vara beredd att ta. Finns ju ingen anledning att spendera större delen av dygnet på icke konstruktivt ältande pga ens föräldrar inte kan släppa taget eller ideligen kommer med förebråelser. Speciellt inte 20 år efter att man flyttat hemifrån och sedan länge etablerat sitt liv ;)

PeW skrev:

Hur man än vrider och vänder på problemet, så måste man kunna känna att man kan leva med det.
Om man känner att man måste säga upp kontakten, kan jag leva med det om personen avlider?

Jo. Men det finns en gräns och den måste man vara beredd att ta. Finns ju ingen anledning att spendera större delen av dygnet på icke konstruktivt ältande pga ens föräldrar inte kan släppa taget eller ideligen kommer med förebråelser. Speciellt inte 20 år efter att man flyttat hemifrån och sedan länge etablerat sitt liv ;)

Nån får skriva "Hur man klipper navelsträngen för vuxna" dummies ;)

aasah: Vad jag menade där var att det verkar vara som om två sammanlevande föräldrar har mycket lättare att hantera ett barns förvandling till självständig vuxen. De har varandra och kan prata om den förändring i föräldrarollen som sker när barnet blir vuxet och ska ta sina egna beslut. En singelförälder verkar ha svårare att släppa.

Detta är bara en iaktagelse från min sida och inte klarställt faktum. Ibland funderar jag på att min mor skulle ha mycket lättare att släppa om hon haft en partner vid sin sida.

Jag tror nämligen att ett av de svåraste förändingarna i livet för en förälder är att släppa förmyndarskapet över sitt barn och inse att barnet är stort nog att ta sina egna bra beslut med eller utan deras samtycke.

För övrigt har jag fått höra gång efter annan att jag eller barnet ska klippa navelsträngen men jag tycker det ska vara samma sak för föräldern. Som jag känner det så försöker min mor hålla fast mej i en slags "navelsträng" för att jag inte ska göra dumma beslut. Som hon tycker att jag gör för det mesta.

Jag vill inte klippa helt med min mor men jag vill ha distans. Jag vill leva mitt eget liv utan att alla beslut måste gå genom henne för att verkligen vara genomtänkta. Det är min sambo och jag som ska leva livet tillsammans och fatta de beslut som är viktiga i vårt gemensamma liv. Min mor har inte den rollen längre och har inte haft det på länge och detta gör henne vansinnig.

Jag vet inte om det är undermedvetet och att hon inte märker det själv men hon beter sej som om hon äger mej och rätten till inflytandet över mitt liv. Att ett beslut blir bara bra om det går genom henne och är enligt hennes principer. Jag är otroligt less på det och otroligt less på att varje beslut som inte tas genom henne gör henne frustrerad, ängslig, arg, och allt möjligt.

Hur får jag henne att klippa navelsträngen å sin sida? Hur får jag henna att begripa att det är jag som sedan jag blev vuxen gör besluten i mitt liv?

Jag har provat prata med henne. Lungt och sansat såväl som i ren krigsföring. Till en början förstår hon men det dröjer inte länge förrän hon är där igen. Snart kommer vårt förhållande att bli som annesophie skrev, neutralt, för nu bara skrattar hon åt mej när jag blir arg. :(

"neutralt för nu bara skrattar hon åt mej när jag blir arg. "

Det måste väl vara det bästa att göra från båda hållen.
Blir du arg så skrattar hon, blir hon arg eller lägger sig i ditt vuxna liv så skrattar du.

Min mor har några gamla hållhakar som hon ALLTID drar upp, men
med tiden så kan man faktiskt rycka på axlarna åt dem och själv skratta.

Å andra sidan har mitt x och mina barn också samma beteende...men inte jag naturligtvis ;)

Hmm oj oj oj… Jag antar att mitt ”brevförslag” inte var någon bra idé. Dock står jag fast vid att det kan fungera, men det får inte bli ett ”tillsnitzat” brev. Det måste vara dina tankar, dina ord men rakt ifrån hjärtat.

Kanske är våra mammor släkt? ;)

Jag känner igen mig i det du skriver, speciellt: ”Som jag känner det så försöker min mor hålla fast mej i en slags "navelsträng" för att jag inte ska göra dumma beslut”. Vad jag tror många missar, har jag sett, är att många tror att jag (och kanske även du) skulle gå till våra mammor med problem eller situationer och liksom...involvera dom. På så sätt skulle jag/vi dra det på oss avsiktligt. Nu är det så att min mamma tar sig friheten att lägga sig i. Jag bjuder aldrig in henne till en diskussion om ditt eller datt. Hon tar sig helt enkelt friheten.

Det kan börja med en sådan enkel sak som att man sitter och snackar om, ja vad som helst, över en fika eller middag och råkar nämna att man tänkte skaffa en XXX, eller har planerat en semester till ZZZ eller har starka funderingar på att YYY. Det är alltså inte en inbjudan till vidare diskussion, snarare ren information om mitt liv i allmänhet.

Så, hon hakar sig fast som en liten blodigel... och genast börjar ”varför...”, ”...hur”, ”...när”, ”med vem...” osv osv osv... Det där är inte inledningen på ett utbytande samtal mellan mor och dotter, nejdå. Detta är en utfrågning i rena Gestapo-andan med en fördömande ton bakom som ligger i klass med katolska kyrkan.

Lösningen, för min del så, är att jag vääääldigt noga vaktar min tunga och berättar bara det jag absolut vet att hon kan hantera och bara absolut det jag vill att hon skall veta.

Jag kan inte berätta om problem jag har, för hon tar det som en inbjudan att domdera. Jag kan inte söka stöd hos henne om jag ville, för då skulle hon ta det som en inbjudan att fatta de ”livsavgörande” beslut som kommer att reda upp situationen....oavsett om jag vill att den skall redas upp eller ej. Tack och lov har jag en syster som är normal.

Lösningen... Tja, finns det någon? En rejäl flytt i kombination med en period av minskad kontakt tycks ha fungerat för fler än mig ser jag.

Skicka ett PM till mig när det blir för mycket! ;)

Garbo skrev:

Jag vill inte klippa helt med min mor men jag vill ha distans. Jag vill leva mitt eget liv utan att alla beslut måste gå genom henne för att verkligen vara genomtänkta. Det är min sambo och jag som ska leva livet tillsammans och fatta de beslut som är viktiga i vårt gemensamma liv. Min mor har inte den rollen längre och har inte haft det på länge och detta gör henne vansinnig.

Om det är så du vill ha det så se till att det blir så! Det är bara du som kan få igenom den förändringen. Sluta berätta om sånt som du vet att hon inte samtycker till. Låt henne inte få chansen att kritisera dig! Oavsett vad hon säger så är det DU som har kontrollen över DITT liv, inte hon.

Min mamma har sina "principer" som hon försöker föra över på mig, men jag vägrar. Hennes favorituttryck är "men SÅ [som jag säger] kan man inte göra :OO ! Jag brukade ta det personligt, men inte längre. Har hon fel så har hon, och hon har inte automatiskt rätt bara för att hon är mamma......

Dessutom är mammor fantastiska på att ge en skuldkänslor. Jag har haft dålig ekonomi nu när jag studerar, men jag kan jobba extra ibland så det går ihop ändå. Dessutom bytte jag lägenhet så jag fick 50% lägre hyra. Det tar hon cred för ibland, eftersom hon hjälpte mig att få den lägenheten som jag använde i bytet... Hon brukar fråga om jag har pengar så jag klarar mig? Ja, säger jag. Men du kan få 500:- säger hon, så att du kan köpa mat/busskort/betala räkningar. Säger jag nej igen tar hon det personligt... Det brukar sluta med att jag tar pengarna och hon surar för att jag inte är tillräckligt tacksam... Jag borde nog vägra men det är svårt, hennes "argument" träffar på rätt ställe. Dessutom får jag dåligt samvete ibland om jag vet att hon är sur för nåt - som hon tycker är MITT fel men som egentligen är hennes eget fel.

Det går inte heller att diskutera eftersom hon har sina "principer" Ibland önskar jag att hon slutade vara mamma och blev lite mer människa ;)

Garbo skrev:

Vad jag menade där var att det verkar vara som om två sammanlevande föräldrar har mycket lättare att hantera ett barns förvandling till självständig vuxen. De har varandra och kan prata om den förändring i föräldrarollen som sker när barnet blir vuxet och ska ta sina egna beslut. En singelförälder verkar ha svårare att släppa

Tror inte man kan generalisera sådär. Det är ju väldigt individuellt och det individuella har inget med par-relationer att göra alls.

celia skrev:

Men du kan få 500:- säger hon, så att du kan köpa mat/busskort/betala räkningar.

Se, jag tror automatiskt att det är hennes pengar men det är det inte, hon har inte jobbat de senaste 10 åren, det är pappas pengar som HON bestämmer att han ska ge mig!!! Dessutom blir hon arg på honom för att han inte har frågat mig om jag behöver pengar :OO

Det här blev ju en riktig givande och rolig tråd! ;) :)

Och annesophie...din mor och min verkar kusligt lika...förutom kanske på just reaktionen på brevskrivandet...

Det verkar vara ett allmänt problem det där med mödrar som vill lägga sej i mer än de egentligen behöver. Skönt att se att det är fler som kämpar med liknande problem.

Men som sagt så ska jag nu flytta flera mil bort och kommer att få en naturlig distans att ibland gömma mej bakom...hehe... Kanske löser sej några problem på köpet... :)

Dags att klippa navelsträngen kanske....

Trist kommentar Jesper T då jag har hört den så många gånger förut. :( Frågan är ju vem av oss som behöver höra den mest...
min mor eller jag?

Som jag förklarat så har det gått så långt att vi inte längre kan för en normal konversation. Snart kan jag bara prata om vädret med henne utan att bli ifrågasatt in i minsta detalj. Hur kul är det i längden? Är det inte meningen att man ska kunna vara avslappnad i umgänget med sin egen mor? :l

Tror ni att ett sånt beteende går i arv, så att era mammors mammor var på sin dotter lika mycket....hm.....eller så var de inte på dem alls, beteendet borde hoppa över varannan generation.

Hoppas det hoppar över en generation. Jag vill inte bli fullt som hon när jag blir mamma. Hoppas jag inte blir det.