Infekterad relation

gå inte å fråga henne om hjälp om du verkligen inte behöver det...

Jag ber min mor att fara åt **** med jämna mellanrum & det funkar bra i nån månad innan det är dags igen.. :(

I går var det nära, men jag vann den gången genom att tiga, men det är förbannat jobbigt att inte kunna driva en normal konversation med sin egen mor.

Jymdis: Bra idé. Ska tänka mycket noggrannare i fortsättningen på vad jag pratar med henne om.

Bire: Skönt att höra att det finns fler i samma båt...

Jag tror att många har samma relationsproblem med sina föräldrar..

Angrip problemet vid roten. Planera ett samtal med henne och bygg upp hela samtalet kring "jag känner"-argument.
Exempel:
"Mor, jag känner att jag behöver få bolla mycket med dig. Men som det är just nu så känner jag att du varje gång talar om för mig hur jag kunde ha gjort allting bättre. Den känslan är jobbig och om vi fortsätter med detta så finns risken att jag inte längre vill ta upp saker med dig trots att jag egentligen vill det."

Jag sa till min biologiska pappa för c:a 7-8 år sedan att jag inte kände något behov av att vara släkt med honom längre. I nästa andetag frågade jag honom om vi inte gemensamt skulle försöka ta och göra något åt det. Det ville han... ;)
Idag har vi en jättefin relation.

Jag tror att lösningen ligger i att inte gå likt katten kring het gröt utan angripa pudelns kärna och fokusera på det ämnet.

Hamnar sällan i fighter med min mor. Det kan bero på att vi bor 70 mil från varandra och passar på att ha kul istället, de få gånger vi träffas.
Jag vet inte, men det verkar som att hon äntligen har hajat att man står på egna ben, man har jobb, drar in pengar och kan göra vad som faller mig in. Dock blir hon nog frustrerad över att jag bränner pengar på "onödiga saker" (det är naturligtvis saker som jag värderar högt, exempelvis filmer, resor och så vidare :) ) men då är det bara att garva. :)
Har inte alltid varit så dock. Överlag har jag i och för sig haft en väldigt bra relation med mor, men undertiden vi bodde i samma stad var det väldigt mycket kontroll från hennes sida. Vad jag gjorde, vad jag skulle göra, vad jag hade käkat och skulle käkat (hon har säker loggar på allt jag käkade under 1½ års tid. :OO ), varför jag gjorde si och så och framochtillbaka. Det var jobbigt eftersom det kändes som att man fortfarande bodde hemma. Jag sa åt henne flera gånger och tillslut så gick det nog in, efter att jag sagt åt ordentligt på skarpen. Och tänk så här: de behöver faktiskt inte veta allt.

Rikards tips var annars helt klockrent!

Jag känner igen det där. Periodvis har jag haft precis samma problem. (Ungefär samma åldersnivåer också.) För min del kom jag ur det värsta genom att helt enkelt bli tyst. Jag tog alla beslut utan att någonsin, på något stadium, blanda in mina föräldrar. Istället meddelade jag fait accompli. Så här är det, så här tänker jag göra! Å andra sidan tror jag att alla tyckte att det var urtrist... Rickards idé är nästan helt säkert bättre.

Rickard:
---------
Jättebra tips. Ett problem dock är att jag tycker mej ha gjort
precis detta, flera gånger. Vi har pratat och pratat och pratat.
Möjligt är att jag inte varit fullt så tydlig som du ger förslag på.

Hennes svar brukar nästan alltid bli "Jamen, jag måste ju få ha
åsikter?" och "Ni barn säger ju alltid att jag blandar mej i hela
tiden men ni blandar faktiskt in mej!!"

Hennes definition på att blanda in henne är att berätta vad man
tänker göra. Det som redan är bestämt. Om jag, som nu, ska
flytta, så vill jag ju berätta för henne att jag ska det och när det
ska ske. Allt är fix och färdigt. Jag berättade det för henne igår
och hon ägnade hela middagen hos henne åt att förklara hur fel
det kommer att gå och hur oskyddad jag kommer att vara så
långt bort. Alltså 10 mil från henne. Ändå var hon medveten om
att en flytt skulle komma att ske långt innan.

Jag ska göra ett nytt försök enligt ditt förslag men sedan ger jag
upp. Därefter är det nästan bättre att tiga. Vilket inte är så kul det heller.

Dryden:
---------
Det känns som om flytta en bit bort är enda sättet att få
lite svängrum. Bodde 30 mil ifrån förut (Bor 2 mil nu) och då var
relationen mycket bättre.

Precis som Dryden beskriver så höll min mamma stenhård koll på mig när var bosatta i samma stad. I slutändan tror jag faktiskt att det var hennes behov av att kontrollera och kommentera alles som fick mig att hux flux flytta utomlands.

Min mamma går inte att resonera med, tyvärr. Jag har oräkeneliga gånger försökt att diskutera med henne, berätta för henne, ja tom vädja till henne att hon måste sluta bete sig som om jag vore 10 år. Det brukar inte fungera. Snarare blir det så att hon går in i försvarsställning och det hela urartar i ”jag är ju din mamma och jag vill ju att du har det bra och jag är äldre än dig och vet så mycket mer...det stora världen kan vara dum och det finns farliga gubbar som bjuder på godis...”. OK, det sista kanske var en liiiiten överdrift men våra...hmmm..diskussioner leder alltid till att jag blir arg för att hon inte lyssnar och så blir det krig.

Jag önskar innerligt att min mamma var lika samarbetsvillig som Rikards pappa, men min mamma är kvinnlig på det allra värsta sätt... Hon glömmer inte... Även fast hon säger att hon har lagt saker bakom sig så gör hon det inte... Det är just därför det inte går att skapa en ny och meningsfull relation med henne på det sätt som jag skulle vilja. Det gamla vevas om och om och om igen...

Två gånger i livet har jag seriöst funderat på att aldrig prata med med min mamma igen, men kommit fram till att det inte vore någon bra idé för resten av familjens skull. Då har jag skrivit brev till henne. Inte email utan riktiga brev. Däri har jag förklarat precis hur jag känner och vad det gör med mig, och med vår relation när hon inte lyssnar på vad jag säger eller accepterar vad jag känner eller de beslut jag tar/har tagit. Båda gångerna har det faktiskt gått in och tagit skruv. Dessa områden som jag nämnt i breven har hon aldrig sedan ifrågasatt, kommenterat eller ältat.

Sedan är hon fortfarande mamma och det faktum att hon inte lär sig att inte reta mig förvånar mig... Men man kan inte lära gamla hundar att sitta antar jag. Jag låter bli att berätta saker som händer för henne, saker som jag vet skulle oroa henne, få henne att vilja lägga sig i, kommentera osv osv osv... Vi har en neutral relation vilket för många, som har en sån där superrelation med sin mamma, måste låta märkligt. Men det fungerar för oss, för mig.

Så mitt tips är att skriva ett brev till din mamma. Det är oftast det enda sättet att få "prata till punkt" och det enda sättet där man verkligen kan tänka igenom vad man vill ha sagt och formulera det på det perfekta sättet.

Lycka till!

A :)

RED: Såg ditt inlägg ovan och kan bara säga att min flytt, hela 50 mil bort, faktiskt bara har hjälpt oss. Det tror jag vi båda känner. :)

Anser hon att du är oskyddad bara för att du, som 35-åring, flyttar 10 mil bort så har ni ett seriöst problem att jobba på. ;)

Innan jag flyttade till Östersund så höll hon (men också min far) på att tjata hål i huvudet på mig om att jag skulle söka jobb i hemtrakterna istället. "Du flyttar dit upp utan jobb, hur ska du klara det? Jobba här nere några månader istället. Flickvännen väntar säkert. Du kan inte räkna med att få chefsjobb." och så vidare och så vidare. Det där chefssnacket hänger ihop med att jag några gånger uttalade mig om att jag minsann hade vissa krav på arbetsuppgifter. Att jag således kanske skulle få ett jobb som passade mig redan från start lät uppenbarligen orimligt i deras öron.
Innan flytten så höll jag ofta käft om vad jag planerade, berättade bara "jag fungerar på" och lite allmänt svagt snack. I själva verket sökte jag lägenhet och jobb som en galning och när lägenhetskontraktet var klart så väntade jag någon vecka innan jag berättade det. Jobbiten fick lösa sig efterhand.

Idag sitter jag med en jättetrevlig lägenhet och ett bra jobb. Bingo för mig och äntligen verkar de ha fattat att man faktiskt kan gå på muggen utan att de måste bry sig. ;)

Ska man berätta något så ska man göra det i efterhand. Det kan vara det enda sättet att göra något utan att bli totalt söndertjatade om hur dåligt det egentligen är. Huvudsaken är att man själv tror på vad man gör!
Och enligt flera andras erfarenheter så verkar en flytt bort vara ett bra alternativ. ;)

Ååå, det var fantastiskt att få läsa vad annesophie skrev!!! Det
där det är min mor upp i dan!!

Vi är fem syskon och en av mina bröder har flyttat utomlands. Min
tvillingbror till en annan stad. Inte så långt, men krångligt att åka
till. En bror bor nästan med henne och de betraktas av alla som
känner mej som att vara "mina föräldrar" eftersom vår far har vi
väldigt liten kontakt med. Min syster har avskärmat sej tills hon
själv fick barn genom att vara aggresiv och elak mot vår mor så
att de kan hålla distans. Nu när min syster är ensamstående med
två små så behöver hon mors hjälp lite nu och då.

Jag blev så otroligt lycklig när min syster fick barn. Då flyttades
fokuset bort från mej (jag är yngsta tjejen i syskonskaran) och
över till henne. Men så småningom ploppade det ut fler barnbarn
och av någon märklig anledning flyttades fokuset tillbaka på mej.

Min mor är inte heller någon som glömmer och hon ältar i evigheter.
Tyvärr slår hon mej i skallen med det jag skriver till henne om jag
skriver ett brev och hon missuppfattar och förvrider innehållet.
Och sedan ältas brevet om och om igen.

Pratar man hjälper det för stunden sedan funderar hon och
kommer fram till att jag hade nog fel i alla fall och hon har rätten
att vända ens beslut ut och in då hon bara är ute efter mitt eget
bästa och hon är ju trots allt min mor osv.

Bire:
----
Vi har ett seriöst problem och genom att skriva här är ett
försök till att hitta en sista hållbar utväg ur problemet. Kanske
vore det bästa att bara intala mej själv att bli som en gås där
hennes åsikter bara rinner av mej.

Det skulle bara vara så kul att kunna hälsa på utan att det blir
bråk. Andra lider av det. De som är med på middagen. Jag
försöker att hålla tyst men det gör inte hon. Jag försöker att inte
bry mej om hennes påhopp och förklaringar inför de andra hur
vettlösa mina beslut alltid är i slutändan.

Hmmm.... även jag har kraftig turbulens med min mor och det blir bara värre och värre. Min lösning är att ta totalt avstånd och hoppas att hon växer upp nån gång i framtiden, då jag inte pallar med folk som är 60+ och som bara tänker på sig själva med ideliga krav på att alla andra ska fixa ditten och datten. Känns som att man ska behöva "betala" för sin uppväxt retroaktivt. Man ska tydligen vara så förbaskat tacksam :l

Det är skillnad på att ställa upp när man kan, mot att bli beordrad, speciellt vid de tillfällena som man inte kan.

Tyvärr slår hon mej i skallen med det jag skriver till henne om jag
skriver ett brev och hon missuppfattar och förvrider innehållet.
Och sedan ältas brevet om och om igen.

Solution:
Skriv inga brev.

Det som jag tänkt på mycket de senaste 10-15 åren är ett sätt att få mor att "hålla sig på mattan & att acceptera att den värld jag lever i skiljer sig markant från den värld hon växte upp i etc.."

Problemet är ju att lära en gammal kärring att tiga still & inse att saker o ting ser annorlunda ut i dag jämfört med 40-50talet..

Det enda min mor skulle behöva göra är att stanna upp i några sekunder extra innan hon börjar älta om hur saker o ting skall göras.
Hon skulle även behöva lära sig att först lyssna på det jag har att säga, validera informationen i nån millisekund & därefter svara.
Men hon är för snabb.

Bire: Känner igen det där väääldigt väl.... :OO

Och som det verkar här så är det många som har problem med sina mödrar. Oroar sej mödrar mycket mer för sina barn än fäder?

En annan sak jag lagt märke till är att om det är två sammanlevande föräldrar så tenderar de att attackera sitt barns försök till att gå själv utan att ha dem flåsande i nacken mycket mindre än en ensamstående mor. Kanske ensamstående far likaså... Men jag kan ha fel i min iaktagelse... Jag vet bara att jag kommer långt mycket bättre överens med mina svärföräldrar än jag gör med min egen mor.

Garbo skrev:

...En annan sak jag lagt märke till är att om det är två sammanlevande föräldrar så tenderar de att attackera sitt barns försök till att gå själv utan att ha dem flåsande i nacken mycket mindre än en ensamstående mor. Kanske ensamstående far likaså... Men jag kan ha fel i min iaktagelse...

Ledsen men nu hänger jag inte med. Vad menar du? Att paret har lättare att låta barnen bli vuxna än den ensamstående föräldern eller tvärtom? :q

Ibland så kan man behöva att ta semester rån varandra.

Fast det kan vara lurigt att göra det på rätt sätt och vid rätt tillfälle.

Föe min del så skar det sig sig rejält med morsan, det resulterade i att vi inte pratade med varandra på en si så där 10-15 år, sedan blev det en ytterst sällsynt sporadisk kontakt.

Hur man än vrider och vänder på problemet, så måste man kunna känna att man kan leva med det.
Om man känner att man måste säga upp kontakten, kan jag leva med det om personen avlider?

För min del var det inga problem, men det beror nog på vadpersonen ifråga har gjort och gör mot en...

Men innan så ska man nog ta och försöka att prata med personen i fråga, se gärna till att ha någon med som kan se objektivt på det hela som du kan fråga och be om råd av...

Jag ger alltid mina föräldrar en förskönad/tillrättat bild av verkligheten ... och undviker konfliktämnen .. vet man att de hatar en sak som du tycker är kul behöver du ju inte prata med just dem om just det ...

det löser många av problemen ...

personligen tycker jag att en föräldrer inte ska ställa några krav på barnet utan bara vara där för det (hur gammal "barnet" än är).

jag känner inga större krav från mina föräldrar - men dom blir glada för mig om nåt går bra. skulle dom säga nåt som irriterar mig, låter jag dom veta det.