18 svar · 615 visningar · startad av Garbo
Fick igår höra att en bekant till min tvillingbror drabbades av ett hårt slag så här till jul. Mycket tragiskt och sorgligt!
En tolvårig son ringer till sin mor och säger: -Nu orkar jag inte längre...
Kvinnan kastar sej in i bilen och med gasen i botten försöker hon hinna hem men det är för sent. Sonen hade tagit sitt liv.
En tolvåring??????
Själv gick jag med sådana tankar när jag var tolv oxå men av kärlek till min mor och mina syskon kunde jag aldrig genomföra det.
När jag hörde om pojken blev jag först ledsen men sedan rasande! Hur bara kan han??? Hur kan han unna sin mor ett fortsatt liv med en sådan börda och tung sorg???
Jag förstår det inte.
Detta kan må vara ett tragiskt inlägg här i wF men jag ville bara tala om för alla er hur otroligt viktigt det är att vi ser våra små omkring oss. Då menar jag inte endast barn utan alla som är omkring. Alla känner vi oss små och eländiga någon gång.
Ge alla omkring er de bästa julklapparna som räcker en hel livstid! Kärlek, omtänksamhet, trygghet. Glöm aldrig de som finns omkring er och dela med er av er själva. Ingenting går upp mot att få en kram eller visad omtanke.
Ta vara på varandra för ni vet aldrig hur länge ni får ha varandra!
Ha en riktigt God Jul och ett lyckligt slut på detta år!
:bire
inte helt ovanligt...
kanske var mobbad eller ngt...
Och jag vet inte riktigt.. men ska man verkligen inte ta sitt liv för att inte göra sin mamma ledsen?
har en tolvårig pojke sådana problem och mamman inte direkt märkt att det var så allvarligt.. då börjar jag undra om hon brytt sej så mycket ?
nu vet jag ju inte direkt vad det var för problem... men
zipp3r....det vet inte jag heller. Känner inte personerna alls men fick höra att kvinnan levde ensam med sonen och att han var hennes allt.
Jag anser att man ska noga väga in vilka människor man skadar genom att ta sitt liv! Alla har vi drabbats av tråkiga händelser i livet som för stunden kan kännas omöjliga att bära. Det är då viktigt att tänka på de som älskar en. Jag är helt övertygad om att det inte finns en enda människa på jorden som aldrig blivit eller är älskad av någon.
zipp3r skrev:
har en tolvårig pojke sådana problem och mamman inte direkt märkt att det var så allvarligt.. då börjar jag undra om hon brytt sej så mycket ?
Jag var själv enormt mycket mobbad i 4:an-6:an, och lite mindre i högstadiet, näst mest i klassen, och så här i efterhand så kan man ju inte förstå att man stod ut med all skit. Tur att man inte vad suicidal(självmordsbenägen). Varför skolstrejkade man inte? Varför polisanmälde man dem inte för tex misshandel, förtal? Förklaringen ligger väl i att man trodde att det var en själv det var fel på. Jag är hur glad som helst för att en del som är mobbade gör polisanmälan numera, och att media tar upp det, så att vuxenvärden(och mobbarna?) får upp ögonen för problemet.
Det jag egentligen ville skriva här att barn är hur duktiga som helst på att dölja sånt här för vuxna, då de tror det är fel på dem själva. Så ingen skugga faller på mamman tycker jag faktiskt.
Pellefant skrev:
zipp3r skrev:
har en tolvårig pojke sådana problem och mamman inte direkt märkt att det var så allvarligt.. då börjar jag undra om hon brytt sej så mycket ?
Jag var själv enormt mycket mobbad i 4:an-6:an, och lite mindre i högstadiet, näst mest i klassen, och så här i efterhand så kan man ju inte förstå att man stod ut med all skit. Tur att man inte vad suicidal(självmordsbenägen). Varför skolstrejkade man inte? Varför polisanmälde man dem inte för tex misshandel, förtal? Förklaringen ligger väl i att man trodde att det var en själv det var fel på. Jag är hur glad som helst för att en del som är mobbade gör polisanmälan numera, och att media tar upp det, så att vuxenvärden(och mobbarna?) får upp ögonen för problemet.
Det jag egentligen ville skriva här att barn är hur duktiga som helst på att dölja sånt här för vuxna, då de tror det är fel på dem själva. Så ingen skugga faller på mamman tycker jag faktiskt.
Huvudet på spiken, Pellefant!
Ge alla omkring er de bästa julklapparna som räcker en hel livstid! Kärlek, omtänksamhet, trygghet. Glöm aldrig de som finns omkring er och dela med er av er själva. Ingenting går upp mot att få en kram eller visad omtanke.
Ta vara på varandra för ni vet aldrig hur länge ni får ha varandra!
Ha en riktigt God Jul och ett lyckligt slut på detta år!
garbo skrev:
När jag hörde om pojken blev jag först ledsen men sedan rasande! Hur bara kan han??? Hur kan han unna sin mor ett fortsatt liv med en sådan börda och tung sorg???
zipp3r skrev:
Och jag vet inte riktigt.. men ska man verkligen inte ta sitt liv för att inte göra sin mamma ledsen?
håller med zipp3r.. :OO jag menar. är ett liv värt att leva - som man endast håller vid liv för att behaga andra? me not think so. :l
Garbo
När jag hörde om pojken blev jag först ledsen men sedan rasande! Hur bara kan han??? Hur kan han unna sin mor ett fortsatt liv med en sådan börda och tung sorg???
. :q
zipp3r
Och jag vet inte riktigt.. men ska man verkligen inte ta sitt liv för att inte göra sin mamma ledsen?
Håller med.
Det är absurt om man ska hålla sig vid liv för att nån inte ska bli ledsen. Men att ta livet av sig tycker jag är en feg lösning om det inte gäller eutanasi.
Blev själv grundligt mobbad från 1:an till 9:an, men inte tog jag livet av mig för det (man får ju ändå inte höra skitsnacket efteråt ;) )
Nu förstår jag inte riktigt vissa av er!!! :q
Varför skulle det vara absurt att tänka på någon annan???
Åtanken på en annan människa borde ju vara just det som håller en uppe. Att värdesätta den människan så mycket så att man inte vill utsätta den för den svåraste sorg som finns, att för alltid förlora någon man älskar!! Och inte nog med sorg, utan dessa eviga frågor och den skuld den människan får bära med sej resten av livet?!!
Frågor som tär och blir nästan olösliga knutar som t.ex:
Varför såg jag inte signalerna?
Varför pratade han/hon inte med mej?
Gjorde jag något som fick han/hon att ta livet av sej?
Kunde jag ha förhindrat det?
För att bara ta några exempel.
Om personen är för en själv obekant person kan man till viss del vifta bort det och säga ungefär "Shit happends", gå vidare och inte tänka så mycket mer. Men om personen står en så nära som sitt eget barn som en människa rent instinktiv vill beskydda från allt ont, ja, då kommer den personen att få plågas resten av livet.
Är det så vi ska ha det i samhället???? Sköt dej själv och strunta i dina medmänniskor?? Värdesätt inte din omgivning utan behandla dem som om de vore betydelselösa??
Jag förstår inte detta resonemang! Inte alls...
Själv gick jag med sådana tankar när jag var tolv oxå men av kärlek till min mor och mina syskon kunde jag aldrig genomföra det.
Det är skillnad på att ha sådana tankar och må så dåligt att man vill, och tar livet av sig.
I och med att en sån ung människa har tagit livet av sig så är det uppenbart att hans familj inte har haft den djupa relation som hade behövts.
Inte heller hans skola hade varit speciellt duktiga i sitt jobb, eller uppmärksamma nog.
Åtanken på en annan människa borde ju vara just det som håller en uppe. Att värdesätta den människan så mycket så att man inte vill utsätta den för den svåraste sorg som finns, att för alltid förlora någon man älskar!! Och inte nog med sorg, utan dessa eviga frågor och den skuld den människan får bära med sej resten av livet?!!
Är det så vi ska ha det i samhället???? Sköt dej själv och strunta i dina medmänniskor?? Värdesätt inte din omgivning utan behandla dem som om de vore betydelselösa??
Om allt är så nattsvart att man vill ta livet av sig så har inget någon som helst betydelse.
man kan lika gärna vända på ditt resonemang.
Hur kan man begära att en människa ska leva bara för att göra dig lycklig?
Det är också ett sätt att strunta i sin medmänniskor.
Men att ta livet av sig för att livet är tufft är i mina ögon ändå en feg och felaktig utväg
Obelix, ditt resonemang håller inte, anser jag!!
När jag var så pass deprimerad att jag ville ta livet av mej, då var mitt mörker nattsvart och jag ville bara dö. Jag kom så långt att jag klurade på hur jag skulle göra men i sista stund beslöt jag att inte förorsaka min mor och mina syskon den smärtan.
Att inte förorsaka en annan människa smärta är inte detsamma som att göra den lycklig.
Säg att jag skulle lida av en omättlig lust att klippa till någon, vilken som helst. Jag drämmer till hårt varpå den andra viker undan av smärta. Därefter går jag vidare. Jag har nu gjort en annan människa olycklig då jag lämnar den utan förklaring.
Om jag nu funderar först och beslutar att inte klippa till och går därefter vidare då har jag inte gjort denna människa vare sej olycklig eller lycklig.
Och om jag istället för att klippa till ger dem en komplimang eller present, ja, då har jag gjort dem lycklig.
Jag menar inte att man endast skall leva för andra och göra dem lyckliga. Jag säger bara att i stunder av mörker så bör man besinna sej och fundera på den smärta och ångest man tillfogar de som älskar en. Något som de får leva resten av livet med. Det går inte att rakt av vända mitt resonemang och mena att man struntar i sina medmänniskor om man inte tar livet av sej. Det resonemanget får jag inte att gå ihop.
Varför inte tänka på dem?
Det finns ingen smärta som inte går att bära! Det finns bara smärta som känns som om den inte går att bära.
Genom att då tänka på vad man gör mot en annan människa innan det ögonblick man tar livet av sej kan vara det som gör att man inte tar det avgörandet.
Jag säger bara att i stunder av mörker så bör man besinna sej och fundera på den smärta och ångest man tillfogar de som älskar en.
Det går inte att besinna sig, då är man inte så dålig.
Då är man på väg ner eller vill ha uppmärksamhet.
Är man riktigt nere i en depression, ångest eller vad det nu är som gör att man mår så dåligt att livet inte är värt att leva, då tänker man inte på dom som älskar en.
Man tänker på hur dåligt man mår, och hur man lättast blir kvitt med det.
Om dom tänker på dom så blir det oftast att dom sjunker djupare ner, eftersom dom tror och tänker att dom gör dom illa, eller att dom inte är älskade eller förtjänar att vara älskade.
Att ta livet av sig är den bästa lösningen för alla.
Hm, Obelix. Du har en viss poäng där även om jag inte fullt håller med dej. Men varken du eller jag kan stå och kasta argument till varandra då ingen av oss egentligen vet hur mörkt det mörker är som någon av oss upplevt. Kanske mitt mörker var så svart?
Jag berättade inte detta för någon, jag sa aldrig till någon hur gärna jag ville dö. Inte förän långt, långt senare, då mina tonår var över. Så det var heller inte uppmärksamhet jag sökte.
Jag tycker att mitt mörker var så svart, men jag visste då att jag var älskad och det är där det förmodligen skiljer sej. Det är där avgörandet kan besinnas. Att veta att man är älskad. Att vara som ett barn totalt övertygad om att finns åtminstone en som älskade mej oavsett vad jag gjorde.
Det är den människan som lärt mej att älska och den människan vars kärlek jag visste fanns som fällde avgörandet utan att hon själv var medveten om det.
Jag önskar bara att pojken hade känt så. Att inte urskuldande be om förlåtelse för det han sedan tänkt göra utan helt enkelt låtit bli att göra det.
Efter att ha diskuterat med dej, obelix och ni andra här känner jag inte samma raseri inför hans beslut men dock en sorg över att han tog det valet.
ingen av oss egentligen vet hur mörkt det mörker är som någon av oss upplevt.
Har upplevt andras mörker väldigt nära då jag har jobbat inom psykiatrin på en låst avdelning, och suttit och vakat över patienter som var självmordbenägna.
Det är så att inte ens när man har vak 24h om dygnet, är det säkert att man inte kan hålla dom från självmord.
:) Där ser man, och jag har jobbat med missbrukare och sett deras mörker....
Det är bra att det finns skilda erfarenheter här på wF så finns det en oändlig källa kunskap att ösa ur.
God Jul på dej, obelix.
Ha en god jul själv :)
peace love and understanding ;) :)
