Jag känner igen känslan av att hela världen höll på att slukas av ondska... :x :(
*kramar om Ingrid och hoppas att du inte backar ut från väggen för fort*
Frågan#1
Länge gick jag omkring och oroade mig...länge läste jag tidningarna och tittade på nyheterna och försökte tänka mig in i hur det skulle vara att hamna i den situationen...att mina barn blev utsatta för någon form av våld... Fysiskt eller psykiskt
Till slut skrek hela mitt inre att NÄÄÄÄ.. Jag vill inte gå omkring och oroa mig. Oron förtar också livsgnistan, alla vedervärdiga hämndaktioner man tänker ut när man läser någonting... Funderingar på hur folk klarar av det de drabbas av.
I fjor hände många trista saker i mitt liv...och i världens liv, och jag blev så in i vassen rädd när flygplanen hade kraschat in i WTC-skraporna och nära nog alla skrek på hämnd.
ALLA de man litat på skulle rädda oss, stod som handfallna och stammade fram något om att nu kunde det bara bli bättre och nu skulle terrorn bekämpas med alla de till buds stående medlen.
Och när Bush uttalade sina bevingade ord.........
"Jag är en MYCKET kärleksfull människa.....MEN"
och sedan gav order om att bombardera.
Det kändes som om jorden skulle gå under av allt hat som bubblade upp. Tidningarna skrek ut :KRIG och på tv'n och på
nätet var detta det enda som visades och pratades om.
Jag slutade helt enkelt upp med att läsa tidningarna
Tittade inte på Tv'n, och då var det något väldigt konstigt som hände mig...
När alla intryck utifrån slutade bombardera mig... så blev jag istället bombarderad inifrån.... Först med allt djävulskap som SKULLE kunna hända...
sedan med all djävulskap som VERKLIGEN hade hänt..och sedan kom ju lite sådant som jag inte riktigt visste vad det var.... men det var väl någonting......nedärvt kan jag tro.
Fick mig att undra om jag verkligen FICK lov att finnas
och det var väl lite sisådär med tron på det ett tag.
DET var m.a.o ingen kul "läsning"
Så jag gick in i väggen...och satt fast där i ca 6 månader innan jag ens kunde förmå mig till att BÖRJA backa ut.
Nu backar jag... ut från väggen, lite i taget.
så var lite rädda om mig tack!
Det finns minsann ett litet hjärta i denna tilltufsade person
också.
Fyllo var det f.ö ett helt liv sedan jag skulle vilja kalla mig för..... och när jag tänker närmare på saken så var det nog inte ens i detta livet.....vad jag kan minnas....*grubblar en stund på det*.... Iallafall så är
det ingenting jag känner att jag behöver be om ursäkt för... Jag menar... bah.... Jag är faktiskt nästan vuxen nu och inte särskilt hämndgirig av mig.
Dessutom fåååår jag vara med och leka på denna gården
bara för jag vill.
*skål*
