Fast självförtroende det ska man ha! :)
Självförtroende är bra, men man ska inte låta det gå överstyr till arrogans. Nu pratar jag inte om någon särskild utan rent allmänt.
Patetiska jävla småungar!
55 svar · 1 541 visningar · startad av stoffe-2k · sida 3 av 3
Frågan, av stoffe-2k
\Arrrrr\ Tänk er följande, ett sällskap är ute och spelar kubb och har skoj och allmänt trevligt på ett stort grönområde, vi medelålder \25 har slutar att spela och har precis börjat packa i hopp våra grejor för att bege oss hem... Då kommer det en fotboll flygandes över oss, okey tycker vi o rycker på axlarna och fortsätter förbereda oss för hemfärd, nu kommer det en kille för att hämta
Läs frågan i sin helhet →De testar ju gränserna hela tiden och jag tycker att de alldeles för sällan får gränsen markerad för sig på ett eller annat sätt.
Jag är rädd för att det är lite mer allvarligt än så, det är inte några småkillar i äppelknyckarbrallor i andersonskans kalle som vi pratar om, i 9 fall av 10 är det frågan om rena psykopater i total avsaknad av empati och förståelse för sina medmänniskor.
Deras kraftiga överego är helt i centrum för deras syn på sig själv och omgivningen, och varje liten inbillad tillstymelse till att omgivningen inte skulle ta deras -av dom själva påhittade betydelse på största allvar ("respekt") kan -och kommer att, resultera i fruktansvärda övergrepp på andra människor.
HAHA, ursäkta att jag skrattar altså...
Men detta är ju bara FÖR mycket..
Killen måste vart riktigt dum i huvvet!!
Nu vet ju inte jag om denna underliga pojke (den aggressiva) var påverkad utav något kontigt, men detta beteende är väl inte så normalt.. :q
Underbart OveRRidE.
Jag var med om en liknande händelse för några år sedan på en Viking Line-färja. Vi var på verksamhetsutvecklingskonferens med företaget och på kvällen hade ett par kollegor och jag tillsammans med verksamhetskonsulten satt oss i en av barerna. Lite skämtsamt talade vi om en av våra kollegor som hade skånsk brytning varpå en kollega härmade ett skånskt uttryck denna frånvarande person brukade använda - till allas närvarandes stora glädje och skratt.
I baren satt två killar i 20-25-års åldern som reser på sig kommer fram och en av dem muckar gräl med den kollega som har härmat skåninngen. Den killen som muckade gräl kom från skåne och gillade inte alls det som hade sagts. De flesta av oss blev rätt överrumplade eftersom ingen av oss var intresserad av något handgemäng.
Men, här gjorde verksamhetskonsulten något som jag har lärt mig mycket av. Han börjar tala med den killen som inte muckar, och det första han säger efter att han har kallat honom till sig är:
-"Vad heter du?"
Personen, låt säga att han heter Johan, svarar med sitt namn. Nästa fråga blir:
-"Johan, vad heter din kompis?", vilket Johan också svarar på.
(Låt säga Kalle). Nu tilltalar han Kalle med Kalles namn. Därigenom lyckas han bli "personlig" med Kalle och får även Kalles uppmärksamhet. Verksamhetskonsulten frågar då Kalle:
-"Kalle, kan du inte komma hit två sekunder och förklara vad det är som gjorde dig så arg?"
Märkligt nog, för mig vid det tillfället, gör Kalle det. Kalle och verksamhetskonsulten diskuterar igenom situationen och allt slutar med att missförståndet klaras upp utan att något slagsmål blir av.
Det jag lärde mig av den här historien är att de som står bredvid ganska enkelt kan stoppa en konflikt genom att utnyttja de "våldsbenägnas" goda vänner. Ta reda på "muckarens" namn och diskutera lugnt och oprovocerande - vilket i sig kan vara svårt - med personen, så löser sig det mesta.
Jag har själv prövat den här tekniken ett par gånger efter denna händelse och konstaterat att den fungerar alldeles utmärkt. Det har alltid löst sig fredligt. "Båda sidor vinner" - vilket är den absolut bästa lösningen. :)
Nyckeln till denna lösning är alltså att det finns någon bredvid på båda sidor som inte är inblandad i det direkta grälet samt att man snabbt presenterar sig för varandra för att få diskussionen personlig. Eftersom när någon tilltalar oss med vårt eget namn får det högsta prioritet.
Rikard, härligt att höra att det finns sådana som din vän verksamhetskonsulten. :)
Jag tror också att det går att finna fredliga lösningar i de flesta fall. Inte alltid, men varför inte försöka först?
Reefer, jag har så svårt att tro att det är vanligt att barn är onda psykopater. Jag tror faktiskt att det finns en anledning till att den här pojken betedde sig som han gjorde, och han har förmodligen ett livsöde som är djupt tragiskt.
Beteendet är naturligtvis fortfarande oacceptabelt, men jag tror också att om vuxna runt omkring ett "problembarn" tar större ansvar så går beteendet att stävja. Det krävs säkert en hel del arbete, men det måste det väl ändå vara värt?
Det finns en symbol inom industrin som ibland kallas "1 till 1000-triangeln". Den handlar om att det som kostar 1 krona att ändra på i idéstadiet, kostar 10 kronor i designstadiet, 100 kronor i konstruktionsstadiet och 1000 kronor i prdouktionsstadiet.
Detta medför att om man tänker fel på idéstadiet och detta fel inte korrigeras kommer det att kosta 1000-falt mer när väl detaljen är konstruerad och man måste ändra på något i produktion.
Efter diskussion med min mor som är enhetschef för ett par förskolor kan jag inte annat än konstatera att detta kan jämföras med småbarn, barn, tonåringar och vuxna. Genom att ge riktigt små barn rätt miljö och rätt omsorg kan man stävja saker på mycket tidigt stadium. Undersökningar och forskning kring detta ämne påvisar att man redan efter några år kan se på ett barn om det föreligger risk för att hamna i situationer som leder till drogberoende och kriminalitet.
Rikard, härligt att höra att det finns sådana som din vän verksamhetskonsulten.
Det jävliga var att jag inte kom på hans namn... ;) Men det gjorde jag nu. Hans heter han... ;)
Rikard > Din vän verksamhetskonsulten är en man av mycket mod och god vilja verkar det som. :)
hypatia > Du säger att om vuxna runt ett problembarn tar större ansvar så går beteendet att stävja. Jag håller absolut med dig, men det finns en sak som inte stämmer med denna obestridliga önskan; barn med problem håller sig borta från vuxna och föräldrar. Om det är för att de ses som ett hot, en blivande bild av sig själva som de inte vill se eller om de bara tycker att en vuxen inte förstår, det vet jag inte. Jag vet dock att långt ifrån alla barn och ungdomar som har problem av magnitud större, vänder sig till sina föräldrar först.
Vissa av dem kanske är uppvuxna med föräldrar som inte bryr sig, vissa kanske inte har några alls.
Jag vet inte om jag rör till det, men jag har iallfall den bestämda åsikten att tröst, det söker där det känns som tryggast. Och för många är inte detta ställe hemma. :l
Det är ju givetvis inte föräldrarna det är fel på (ok, i vissa fall), men det kan vara svårt för en vuxen att komma åt en sån här person och det skapar ett gap. Och gapet blir ju inte direkt mindre med tiden..
Gullig historia Rikard; beklagligtvis så fungerar det där i stort sett endast om personerna som vill bråka är "vanliga" svensson på krogen som fått lite för mycket alkohol i sig och därav ådragit sig det man i dagligt tal brukar kalla för "fyllnoja".
Du kan juh testa det där på ett gäng grovt kriminella tonåringar som gett sig fan på att dom ska ha din mobiltelefon, jacka armbandsur mm :l
Det är inte så farligt att säga ifrån
(å ja, nu fick jag luft igen)
För 3 år sedan, midsommarafton ville dottern, då 16 år ha fest för sina vänner medan vi själv var borta i ett grannhus. Jag kände alla hennes vänner väldigt väl och de brukade använda huset vårt som fritidslokal.
Vi gick hem emellanåt för att kolla att allt var lugnt, och allt eftersom kvällen gick dök det upp fler och fler. Några ungdomar hörde till de "utstöttas skara" men de var välkomna allihopa, så länge de inte ställde till med något bråk.
När vi kom hem senare på kvällen hade några gett sig bort till ett annat grannhus och rätt vad det var blev det ett himla liv ute på vägen. Jag gick ut för att kolla vad som stod på. Det visade sig att det försvunnit en ask ciggaretter från huset och frun var mäkta upprörd.
Nå.. Jag sa att hon kunde få en ask av mig och gick för att hämta den. Det var tydligen inte nog, för när jag kom ut igen stod hela hennes familj och skrek åt ungdomarna. I hennes familj fanns en jätte... Han var nog 3 meter lång och 2 meter bred (åtminstone kändes det så...för mig) och han stod och vrålade väldigt hotfullt med ryggen mot vår tomtgräns som är avskiljt av ett stengärde.
Jag studsade upp på gärdet och nådde då jätten till axeln.
Först sa jag - hörröduuu!! Men han hörde väl inte musen som pep. då knackade jag honom på axeln och snabbt som sören vände han sig mot mig med mord i blick och med lyft knytnäve. Han såg lite paff ut och jag bad honom lugna ner sig för nu hade jag en ask ciggisar som han kunde ta med sig hem.
Han tittade på mig med stora förundrade ögon. Sa tack och lommade hemåt.
Ute på vägen stod en av de ungdomar som varit hos oss. Han är inte den som håller tyst utan retade upp pappan i det andra huset så till den milda grad att pappan först slog honom lätt över kinden och sedan började han jaga killen längs vägen.
Jag hojtade åt pappan och vrålade ut vad jag tyckte om karlar i 50-årsåldern som låter sig retas upp av 16-åringar (som f.ö känner sig mycket överlägsna då de får någon att reagera) Pappan stannade och blängde på mig (han har inte hälsat på mig sedan dess) och gick sedan hem.
Vid det laget hade jag hjärtat i halsgropen och det körde rejält i min mage, så när såg en av "de utstötta" komma gående längs vägen, provocerande sparkande en tom ölburk framför sig och med ögonen riktade rakt mot mig så gick jag helt resolut fram...stirrande gossen i ögonen hela tiden... böjde mig tyst ner...hela tiden med ögonkontakt...tog upp burken och höll upp den i ögonhöjd på gossen.
Tryckte sakta ihop den så den blev alldeles platt och liten. Jag tittade honom i ögonen hela vägen bort mot soptunnan, slängde den i tunnan och gick in. Jag var som gelé i hela kroppen, men oerhört glad att jag var vid liv.
Var ledsen över det jag gjort mot ölburkssparkaren eftersom han fick ta hela min rädsla...egentligen var ju det han gjorde väldigt harmlöst i jämförelse.
Grannarna och deras barn i fina villan hälsar som sagt var inte på mig eller barnen längre, men pågen med ölburken gör det.
OveRRidE, jag tror faktiskt att det är så, och jag har ganska mycket erfarenhet av "problembarn", t.ex. sådana med DAMP, ADHD osv.
Visst håller sig "problembarn" ifrån vuxna och föräldrar, men då måste man ju tvinga dem att umgås mer med vuxna. Om föräldrarna är en del av problemet, som ju är mycket vanligt, får andra vuxna runt omkring barnet banne mig ta det ansvaret. Jag tycker att alla vuxna har ett gemensamt ansvar för barn som växer upp.
Liknelsen med "1 till 1000-triangeln" beskriver precis det jag menar. Visst går det säkert att få bukt med en riktig buse i övre tonåren, men det är mycket svårare och kräver mer resurser än om man gör det tidigare.
Jag tycker också att det är lite obehagligt att man - även jag - är så snabb med att tycka att den här killen, som stoffe skrev om, är en idiot och att man borde slå ner honom. Det kan aldrig vara ett barns fel att det har gått helt snett, det är bara de vuxna runt omkring honom som kan lastas för det.
Nej, fram för fler vuxna som Ingrid, med en stor portion civilkurage! :D
Tror inte att det går att generalisera alla ungar efter en modell. Alla är vi olika och så även ungarna ;)
Något man dock aldrig ska göra är att backa med svansen mellan benen likväl som att höja knytnäven.
I ditt fall Ingrid, är det beklämmande hur grannarna resonerade. Förmodligen var de rädda och ville inte att deras ungar skulle ta intryck. Som jag ser det bottnar det i okunskap och inget annat.
Något som iaf jag skulle gjort i första hand var att ist för att gå i klinch med omgivningen (ungar och grannar), ringt ungarnas föräldrar och bett dem komma och senare tagit itu med det andra...
Nåja.. det löste sig iaf och det var ju bra :)
Självförtroende är bra, men man ska inte låta det gå överstyr till arrogans. Nu pratar jag inte om någon särskild utan rent allmänt.
Jo, jag håller med om det. :)
Gullig historia Rikard; beklagligtvis så fungerar det där i stort sett endast om personerna som vill bråka är "vanliga" svensson på krogen som fått lite för mycket alkohol i sig och därav ådragit sig det man i dagligt tal brukar kalla för "fyllnoja".
Inte nog med att den är gullig - den är sann också. ;)
Jag håller med dig, det finns personer som fått i sig lite för mycket alkohol och inte låter sig stoppas av personer som använder ovan omnämnda "namn"-metod. Tyvärr. :l :(
Tack Hypatia. :-)
PeW
Jag tror inte grannarna resonerade ö.h.t.
De handlade efter sina instinkter... precis som jag (och de sa klart och tydligt att det inte fanns någon tid för telefonsamtal).
De var ca 10 pers mellan 15-50 år. Av samma släkt och antagligen samma berusningsgrad.
Vi var ungefär lika många... 9 tonåringar och en gumma i 40-årsåldern från skilda kulturer, olika bakgrund olika innehåll i våra ryggsäckar och med olika berusningsgrad.
Att de skulle vara rädda för att deras barn skulle ta intryck får mig att kasta mig handlöst över tangentbordet och vrida mig i gapskrattets plågor.
(men det kunde ju inte du veta. :-)
Tack! :)