Redigerat med hänvisning till webForums regler §1 och §4.
Frågan#1
Hej allihop. Vill skriva av mig lite bara. Är en kille på snart 21 år. Jag vet inte vad det är med mig riktigt men det tycks som jag inte riktigt kommer till rätsida med mitt liv. Det är alltid något som tynger ner mig. Jag har alltid velat vara en person som är öppen, snäll och glad. Jag vill vara en person som inte tycker någonting är svårt utan självklart. Jag vill vara mig själv och stå för det jag tror på. Istället är jag så svag att jag hela tiden lämnar mig själv för att istället låta mig formas av omgivningen. Naturligtvis är inte livet så lätt men detta som jag går och grubblar över vet jag med mig är bara ett försök från mig själv att bryta ner mig totalt :l Eller vad det nu kan vara.
Jag har inte lyckats vara denna person jag tror mig vara. Jag känner hur jag hela tiden bara stänger in mig och varje gång jag vill ut så går det bara inte. Det säger stopp. Jag trivs helt enkelt inte med mig själv. Jag ser alla dessa människor som bara strålar av liv och glädje. De ser inte alls särskilt oroade ut över tillvaron. De är bara öppna med sina kompisar osv. Detta klarar jag inte av.
Jag är rädd ibland att de männsikor jag älskar inte vet om att jag älskar dem och inte tror det heller. Det är så svårt för hur ska man kunna lära känna en människa eller veta vad han känner och tycker om han inte visar sig utan ständigt gömmer sig under sitt eget skinn? När jag ser alla dessa människor som bara är sig själva och glada och positiva så vänder sig min värld totalt rakt uppockned. Mitt hjärta bryts ner totalt och jag hatar mig själv för att jag inte är likadan. Jag vill inte vara den där krångliga människan ni vet, han som krånglar till allt i onödan. Jag vill bara leva och visa vem jag är. Men en sak till är att jag har fått för mig att jag inte har ett tillfredställande utseende!! Jag menar, jag tittar i spegeln ibland och jag tänker väl rätt bra om mig själv just då. Tycker jag ser rätt bra ut. Men jag gick en mediakurs för ett tag sedan och där fick vi filma en hel del. Jag fick se mig själv efteråt och detta kommer jag aldrig att glömma. Det är nog detta som delvis trycker ner mig nu. Kommer jag att ta med mig dessa bilder i graven som en olycklig människa?
Jag tyckte jag såg så konstig, ful, korkad, mindre vetande och dum ut. Det jag sa lät fånigt, mina ansiktsuttryck och bemötande av andra människor verkade väldigt fåniga och tarvliga. Inte alls den människa som jag känner mig vara inuti. Jag hade inte den kroppshållning jag trodde jag hade heller. Jag kan inte se något värst positivt hos mig längre. Jag menar, jag har väl intressen som alla andra och visst är jag bra på en del saker. Men mitt umgänge med andra människor verkar inte funka så bra. Det har gått så långt att jag hela tiden vill titta i spegeln för att fråga mig själv, ser jag verkligen bra ut? Detta bryter ner mig.
Det är så mycket jag vill göra men detta får mig att hålla mig tillbaka för jag är så osäker hur andra människor upplever mig. Detta kommer jag antagligen aldrig att få veta så jag måste lägga det åt sidan på något vis, men hur?? Jag har ju dessa bilder likförbannat i huvudet. Man kan se en människa som bara är perfekt. Ser ut som Gud från alla olika vinklar och man kan inte se något negativt, men själv ser man ut att heta negativ i efternamn. Varför är det så att vissa människor har allt? De har allt som en människa någonsin kan önska sig. De ser bra ut, faktiskt perfekt och de har en kropp som är mer än beundransvärd. De har en passion i livet, de är starka och ägnar sig åt denna passion. T.ex. skådespeleri eller musiker osv. Och de lyckas över alla mina förväntningar hos en människa. Men vad har jag då, en stor osäkerhetskänsla och en vilja att hela tiden bli någon annan, som är så stor att någon människa överhuvudtaget ska ha kraft att ta till sig den.
Jag vill, jag har en stark inneboende vilja. Jag vill lära mig spela gitarr, jag vill göra det, jag vill vara Gud på någonting!! Jag vill känna att jag trivs med mig själv, men hur ska jag kunna göra det när jag inte vet hur jag ser ut i andras ögon? Det jag känner i själen, syns det eller skyms det av något annat tarvligt? Jag är så rädd att jag framstår som den där jag såg på mediakursen för ett par månader sedan. Som ni ser så har jag det inte speciellt lätt med mig själv, inget hos mig funkar och jag vet bara inte vad jag ska göra. Hur ska jag bli denna människa jag vill vara? Jag menar alltså den människan jag känner allra längst i mig, mitt sanna jag, det man kallar själen? Jag känner att den är bra men jag får inte ut den. Och även om jag får ut den så är jag antagligen lika ful iallafall :x Jag vill verkligen inte må på detta sätt men varför gör jag detta mot mig själv? Varför kväver jag mig på detta sätt när jag kan hitta ett liv att leva tillsammans med de jag älskar??
