24 svar · 663 visningar · startad av Compusa
old
På sätt och vis förstår jag henne. Det är nu dags för dig att helt enkelt sätta dig ner och väga fördelar mot nackdelar. Du får ge upp en hel del men samtidigt får du många nya erfarenheter och det kan vara både jobbigt, lärorikt och kul på samma gång.
Ah, kanner igen mig sjalv i din situation...
Jag var styvmamma at en liten tjej under ett antal ar. Tyvarr, eller hmm hur man nu ser pa det, sa funkade inte forhallandet mellan hennes pappa och mig men det hade absolut inget att gora med varken barn eller hans alder.
Nar man ar kar sa ser man ju inte alltid problemen, som du sjalv papekar, men sanningen var...och ar...att det for det mesta var andra, utomstaende, som hade "problem" med vart forhallande. Sjalva var vi valdigt lyckliga och kara och ar man det, mar bra och ar nojd i allmanhet med livet sa loser sig resten.
Det ar en schysst tjej som du har traffat, verkligen, for jag vet inte om sa manga skulle be personen som man alskar att "fundera tva ganger". Det ar valdigt osjalviskt.
Kanske skulle jag rada dig att tala ut med henne om dina drommar, vad du ser i framtiden. Vill du ha egna barn? Vill hon ha fler barn? Vill du resa? Utbilda dig pa annan ort? Ja, du forstar... Nar man alskar nagon sa offrar man sig ibland forbehallslost for den personen och forlorar da ibland en del av sig sjalv. Man satter at sidan de drommar eller mal som man kanske alltid haft...det funkar ett tag. Men i langden sa gar det inte och det tar pa ett forhallande.
Om ni kanner att ni har samma mal och drommar i livet...eller att era indivuduella planer atminstone drar at samma hall...sa kommer det att funka. Men, jag tror att du far vara beredd att ta pa dig en roll som ar ganska kravande. Du blir ocksa en del av hennes redan existerande familj. Det ar inte bara du och hon utan du och dom *ler*.
Karleken brukar i vanliga fall overvinna de storsta hindren i ens vag...och det gor det sakert for er ocksa! Jag skulle kanske tillagga att man ska vara forsiktig med att ga in i ett forhallande, dar det finns barn inblandade, om man inte har for avsikt att stanna nagon langre tid... Visst ar barn anpassningsbara men dom ocksa kanslor och visst paverkar en separation, mellan en foralder och en ny partner, dom minst lika mycket som en vanligt separation mellan foraldrar.
Jag gick in i mitt forhallande med avsikt att det skulle vara "for alltid", nu blev det inte sa och jag var inte den enda som hade ont i hjartat nar det var over.
Lycka till!
/A
(*en speciell kram skickas till "min" Hanne*)
Tack SirPeter och annesophie för era svar! Uppskattar det grymt mycket! Ett extra tack till dig annesophie för att du la ner tid på att skriva ett så långt svar till mig.
Om det är någon annan som har erfarenheter av något liknande förhållande eller bara har lust att skriva något som kan vara till hjälp så uppskattar jag det!
Det här med åldern ska du inte bekymra dig över så mycket. Jag gifter mig i sommar med min fästman som är 9 år yngre än mig. För oss har åldern inte varit några problem alls och omgivningen har heller inte reagerat något på åldersskillnaden.
Det som är största problemet är nog hennes barn. Där förstår jag henne när hon vill att du ska fundera på om du är beredd på det ansvar det innebär att bli "plastpappa". Då får man inte vela hit och dit för barn behöver stadga och inte en massa främmande karlar som kommer in i ens liv stup i kvarten. Så givetvis tar hon hänsyn till sina barn när hon ber dig tänka dig för vad detta innebär för dig.
Jag förstår att det kan vara svårt att hålla huvudet kallt när man är förälskad och bara vill umgås med denna underbara människa hela tiden och inte riktigt tänka på konsekvenserna.
Men, är du seriös och verkligen vill satsa på förhållandet så gäller det ju att du kan övertyga henne om att du är seriös och att du är beredd på det ansvar det innebär att vara plastpappa till hennes barn och finnas i hennes liv även när det inte är en dans på rosor i förhållandet och du inte får ha henne för dig själv för att barnen vill ha mamma.
Jag hoppas ni klarar detta och att ni får ett bra förhållande om du är beredd på att satsa.
Lycka till!
annesophie ibland blir jag stum av din klokhet, nja stum blir jag väl aldrig men nästan i a f, det var ett mycket klokt inlägg i den här känsliga frågan. Jag hann läsa den innan jag for från jobbet och tänkte sätta mig och skriva några kloka ord när jag kom hem men du hann före med flera av de punkter jag tänkte skriva om.
Åldersskillnaden är den minst viktiga faktorn, det är de övriga faktorerna som måste vara klara och utredda för er båda om ni skall planera en framtid tillsammans.
Det är viktigt, precis som annesophie skriver, att du måste formulera vad dina planer och drömmar för framtiden var innan ni träffades och se om dem går att förena med ert förhållande. Det är inte lyckligt om du måste ”skrota” en hel del av dina drömmar eller planer. Det är visserligen synnerligen svårt inte låta känslorna bestämma men ni måste försöka utreda om ni har samma mål med framtiden och om det är förenligt med även dina planer.
Barnen är också en mycket viktig del av förhållandet där ett ansvar automatiskt kommer att ligga på dig, de är en del av hennes liv och kommer därför att kräva ett stort engagemang från din sida också. Du kan inte leva tillsammans med henne och samtidigt inte vara en del i familjen. Det handlar inte om att du skall vara barnvakt eller lämna dem på dagis utan att vara delansvarig i deras uppväxt och liv. Är du beredd att axla ett sådant ansvar tillsammans med dina övriga planer på utbildning, jobb, bostad etc. så finns det inte mycket kvar som inte kärleken övervinner.
Kanske måste du klara av vissa delar i ditt liv innan ni kan bilda en familj, du måste kanske skaffa dig fast mark under dina fötter först och inte bli en "inneboende" hos henne. Klara av utbildning eller fixa jobb och bostad så du har skapat ett eget liv innan ni slår era påsar ihop.
Kärleken är gudomlig men kan också förblinda, därför är det glädjande att ni båda faktiskt tänker er för innan.
Hittar ni en gemenskap i eran målsättning så kommer ni att klara av det mesta även om det tar några månader eller några år innan ni flyttar ihop och bildar familj.
Jag har nog varit med om nåt liknande.
Jag var ihop med en som var 5 år yngre och tyvärr, eller hur man nu ska säga efteråt, så "gav jag upp honom" för att jag inte ville förstöra hans liv.
Jag var på väg att flytta ganska långt och han sa att han ville följa med och skulle därmed också sluta studera på orten och skaffa nåt jobb istället.
Det här ville inte jag tillåta, för jag kände nog lite som din tjej, att jag skulle klandra mig själv om hans liv blev förstört.
Men hade det egentligen blivit det?
Ibland tror jag man funderar för mycket på framtiden och glömmer att leva i nuet...
Jag ångrade mig mycket iallafall efteråt, för vi hade ett väldigt bra förhållande och det hade varit roligt att se det utvecklas.
Samtidigt är jag glad för han fick nåt av ett drömyrke där han är och verkar må fint.
Begränsningar?
Vilka gränser finns egentligen annat än de man sätter upp själv?
Tänk över saken noga för det är viktigt, men glöm inte bort att leva samtidigt också. Ni älskar ju varann...
En annan "analys"...
Jag tycker att det låter som om hon börjat tvivla och vill bolla över bollen till dig för att få en liten injektion av endorfin.
Jag skulle avbrytit direkt.
1 - Man ska absolut inte diskutera i termer som framtida känslor, sätta upp ramar för ditten och datten. Det är ekvalient med känslomässigt självmord i förhållandet - på sikt. Vilket kommer att kräva upprepade endorfin injektioner för att få lite "kickar".
2 - Låt dig inte ledas in i nån slags försvarsposition där du ideligen får lova dyrt och heligt att du accepterar allt och att du ständigt älskar henne. På det viset kommer du alltid att få göra det.
3 - Man kan inte garantera ett enda dugg så varför göra det? Bättre att ta till vara på det som finns och duger det inte är det bara att packa.
Antingen älskar man och respekterar partnern eller så gör man det inte, och det måste ju vara ömsesidigt. Svårare än så är det inte egentligen. Du är ju med henne för att du älskar henne så frågan är väl vad hon egentligen vill om det inte är tillräckligt med det. Varken barnen eller ålderskillnaden är ju nåt att ens fundera på som "hinder"....
Nå, nu blir jag säkert attackerad av diverse vilseledda romantikfanatiker... so shoot me :)
Tänkte bara berätta att sådanahär hörhållanden kan funka. Min flickvän är fyra år äldre än mig (jag är 27) och hon har en dotter som är 6 år.
Vi har varit ihop i 2 år...
Varken barnen eller ålderskillnaden är ju nåt att ens fundera på som "hinder"....
Jag hoppas att du skämtar.
Barnen skall givetvis prioriteras i första hand och är inte Compusa redo att bli pappa och ta hand om dessa barn, skall han inte heller vara tillsammans med tjejen.
Det finns idag på tok för många barn med föräldrar som är tokigt själviska. Det enda de tänker på är sig själva och hur de mår, att de måste tjäna massa pengar och få "status" i form av karriär.
Vad är det frågan om, säger jag!
Har man varit kapabel att sätta ett barn till värden, bör man även överväga hurvida man kan uppfostra barnet i fråga också.
Om inte barnen får kärlek/ömhet/uppmärksamhet så blir får de garanterat inte den grund som vem som helst här på forumet skulle vilja ha.
Får de ingen grund att stå på är det mycket stor risk att de blir socialt oanpassade, och det kan innebära allt från att bli kriminella till att begå självmord.
Givetvis finns det undantag, men jag tror på den "gamla skolan", där föräldrarna är hemma med sina barn istället för att jobba 8-20.
Så Compusa, ta en ordentlig funderare. Är du mogen nog att ta hand om två barn? Det kommer att ta en otrolig mängd utav din tid.
Men om du känner dig mogen är det bara att gratulera! Barn är förmodligen det bästa som finns!
Genmäle från en hopplöst vilseledd romantikfanatiker ;)
Självfallet kan man göra som PeW föreslår – Avbryt direkt alternativt passa dig för att komma i försvarsposition mot henne och bry dig inte om framtiden, kör bara.
[ironi] Det låter som en gångbar modell för ett förhållande där barn är inblandade! [/ironi]
Vidhåller att man bör tänka igenom situationen och inte bara ta tillvara på det som finns och sen packa om det inte funkar, eftersom det inte bara handlar om två kära personer utan förhållandet till en hel familj.
Tjing!
Jag var inte gammal när min biologiske pappa dog i en olycka. Jag har alltså växt upp med en styvpappa. Denna man har jag alltid betraktat som min "riktige" pappa och hans mamma och pappa som farmor och farfar, trots att jag hade biologiska dito.
För en tid sedan var det inte helt säkert att han skulle finnas kvar så länge till (för information så har det löst sig med lite nya läkare som hittade det egentliga felet) och då passade jag på att VERKLIGEN prata med honom.
En av frågorna var just hur han så totalt osjälviskt har kunnat stötta mig under hela min uppväxt. Visserligen var han kanske lite hårdare i sina krav mot mig än mot mina småsyskon (hans barn alltså) men det har jag nog inte tagit skada av. Tvärt om.
Hans svar var väldigt bra och tänkvärt.
"När jag bestämde mig för att jag älskade din mamma insåg jag att jag aldrig skulle kunna få henne att älska mig lika mycket som hon älskade dig. Jag insåg också att genom att älska henne så älskade jag indirekt även dig och att ett av de enklaste sätten att visa min kärlek till henne var att visa hur mycket jag tyckte om dig. Om du kände dig älskad, stöttad och omtyckt så visade du det gentemot oss.
När sedan din bror kom förstod jag själv hur fantastist gränslöst och hämningslöst man älskar sina barn. Jag tror inte att det hade funkat om jag inte hade bestämt mig för att jag tyckte minst lika mycket om dig som om din mamma. En kjedja är aldrig starkare än dess svagaste länk. Får jag sova nu?"
När pratade ni senast ordentligt med era föräldrar?
/Lime
Så kom det...
Brimba, Brimba.... du missförstod nog mig *som vanligt?* ;)
Det jag syftade på var dessa "om och men och kanske" som tydligen var med i deras relation redan nu. Att han tar till sig barnen tog jag för givet, men det är ju kanske inte så (som du påpekade) och självfallet går barnen i första hand. Jag tolkar hans frågeställning som en undran över hur man kan se på "hennes" argument, inte på huruvida han ska ta till sig hennes ungar eller ej eftersom det redan var givet. Finns det tvivel om kärleksförhållandet redan nu är det nåt man bör ta till sig - innan det är för sent.
Har man varit kapabel att sätta ett barn till värden, bör man även överväga hurvida man kan uppfostra barnet i fråga också.
Givetvis, men Compusa var väl inte den som satte dessa barn till världen :q
Givetvis finns det undantag, men jag tror på den "gamla skolan", där föräldrarna är hemma med sina barn istället för att jobba 8-20.
En illusion för normalarbetaren en verklighet för de rika, men har inget med ett kärleksförhållande att göra ;)
Självfallet kan man göra som PeW föreslår – Avbryt direkt alternativt passa dig för att komma i försvarsposition mot henne och bry dig inte om framtiden, kör bara.
Det var just framtiden det handlade om ;) Jag tycker att det verkar som om hon antingen testar honom eller så vill hon att han ska backa, alternativt ett inte alltför ovanligt sätt att försöka få extra uppmärksamhet.
[ironi] Det låter som en gångbar modell för ett förhållande där barn är inblandade! [/ironi]
Ja, speciellt då. Går inte att bygga upp ett förhållande kring en massa krav från början. Krav som består i ständiga bekräftelseanrop från partnern i nåt manipulerande avseende. Det går bara ut över ungarna i slutändan. Romantik är ju trevligt, men inget att bygga en verklighet på. Om hon nu inte är på det klara med hur deras relation ser ut bör det speciellt för ungarnas skull göras klart en gång för alla. Funkar det inte ändå är det bara att packa innan det rotat sig för djupt för barnen.
Jaja... det är iaf mina åsikter. Inget romantiskt tramsande i världen kan få mig att bygga ut familjen igen om det inte finns respekt och integritet. Kan man inte respektera det är det inget att bygga på, och det är mycket med hänsyn till ungarna jag menar det.
Lime, ungefär så uttryckte min styvpappa sig också. Jag som mammas barn kom alltid först i hennes liv, även före honom så det vara bara för honom att acceptera att så är det och älskar han henne måste han acceptera mig också.
Skönt att höra att din pappa är bättre nu, krama om honom extra från mig! :)
ed
Jag är mycket imponerad över alla kloka ord som sagt i denna tråd... Jag själv har väl inte så mycket att säga, mer än att man kan nog bli lite klokare av wF...
Jag kan ju berätta hur det ligger till efter mycket diskuterande med "min" tjej. Jag la fram alla korten på bordet vi diskuterade allt och lite till som har tagits upp i denna tråd.
Ok, forst och framst sa tror jag att du behover en kram. *kram* Det var bra att du, ni, tog steget att snacka ut ordentligt iallafall. Tyvarr sa nar man ju inte alltid det "onskade" resultatet i en diskussion, men det ar pa nagot satt battre att allt kommer fram fore man tar steget...an efterat da man redan ar "mitt upp i smeten".
Hon tror inte att jag riktigt vet vad jag ger mig in på. Hon vill att det ska vara vi men det går bara inte. Hon säger att hon vill ha ett liv med villa, bil och giftermål och detta kan jag inte ge henne än på ett tag...
Det dar ar ju nagot som ni kanske maste se annorlunda pa. Da jag nu, som namnts i andra tradar he he, narmar mig de trettio inser jag att jag varderar saker helt annorlunda an vad jag gjorde nar jag var tex 20. Nu soker jag mer trygghet i tillvaron, vill kunna planera for framtiden. Jag kan ju tanka mig att man kanske blir dubbelt sa hmm "medveten" om man da har barn. Kanske ar det sa att du ar mer cool och ser saker pa sikt, medans hon kanner sig "stressad"?
Jag försökte förklara att allt tar sin tid men hon säger att hon inte vill förstöra mitt liv. Jag förtjänar någon bättre än henne säger hon och det hjälper inte hur mycket jag försöker förklara för henne att det är henne jag vill ha, bara henne.
OK, detta kan man ju tolka pa flera olika satt. Som obotlig romatiker tolkar jag den forsta delen som att hon faktiskt bryr sig sa mycket om dig att hon vill att du ska fa chansen till nagot hmm "eget". Om jag nu ger mig in pa att tolka detta ur en annan synvinkel, som en tjej som har dumpat killar forr, sa maste jag saga att mellan raderna star det att "du ar sa sot och jag tycker om dig men inte pa det viset".
Vi var ihop i två månader och tills nu söndags har allt varit så himla bra mellan oss
Hmmm....hon vet val lika val som du, jag och de flesta andra att nyforalskelse avtar...och forhoppningsvis ersatts med nagot mycket mycket djupare som man da bygger ett forhallande pa, men inte alltid. Tva manader ar en droppe i havet egentligen. Det ar val ocksa en san dar "forsta krispunkt". En sadan dar som aterkommer lite da och da under ett forhallande...som leder till funderingar "ar detta ratt", "ar vi lyckliga" och "har jag gjort allt som jag vill"...la di da.
"Jag hoppas att du vill vara min vän trots detta som har hänt! Den tjejen som blir din ska vara den lyckligaste i hela världen du är nämligen världens bästa"
Du verkar vara en fin kille och jag tror att hon bara menar att "vi ar nog inte menade for varandra, jag tycker du ar fin men jag tycker att du trots detta ska leta efter nagon annan." Uppmuntring pa ett sant dar sadistisk satt som bara vi tjejer kan lyckas med.
På något sätt känns det som hon tänker mer på mig och mitt liv, inte på hur vi skulle kunna ha det. Hon sa senast igår att hon fortfarande älskar mig och att det gör fruktansvärt ont att göra på detta vis.
Aterigen, jag tror att det ska forestalla nagon slags uppmuntran fast det blir ack sa fel.
En sjuk sak som gör mig vilsen talade hon om för mig igår. I måndags när allt var som värst mellan oss dvs vi var jäkligt arga på varandra så sov ett gammalt strul över hos henne, obs de hade Inte sex!
Ok, tank pa det har som "dodsstoten" for ert "forhallande". Det spelar ingen roll om dom hade sex eller ej. Tyvarr sa ar det har det dar tecknet pa ett absolut "no no" forhallande. Om det har ar hennes satt att bearbeta situatiner sa ar hon inget att ha. Jag ar ledsen, men samtidigt glad for din skull. Du fick veta det efter 2 manader, jag efter 4 ar.
Denna person är inte vilken person som helst utan en person som har trakasserat, utnyttjat och fått henne att må så dåligt att hon i somras vara nära på att ta sitt liv!!! Hon blev räddad i sista stund. Hon har även anmält detta till polisen ett antal gånger. För att slippa denna personen har hon även fått bytta hemnummer/mobilnummer väldigt många gånger.
...och anda sa slapper hon in honom i sitt hem? I narheten av sina barn? Da kan det inte ha varit sa seriost iallfall. Kanske vet du trots allt inte riktigt hela sanningen.
Jag ville göra något som skulle göra detta lättare för Dig att glömma mig sa hon.
Nej, det har handlar inte om dig utan om henne. Det hade inget med dig att gora. Du fanns inte i hennes tankar overhuvudtaget under den kvallen. Det ar ett satt for henne att kanna sig hmmm...hur ska jag forklara det...."atradd" och "eftertraktad". Vet inte om du forstar vad jag menar med det. Men sa ar det, det ar jag helt saker pa.
Nu, ar det val sa, att det jag skrivit kanske ar en total motsagelse mot det jag skrev innan. Hmmm....ja aboslut. Men nu sa har du ju berattat lite mer detaljer om henne och hur hon funkar. Nu kan jag nog tyvarr inte saga annat an att du ska vara vaaaldigt glad att du inte ar mer involverad an vad du ar. Hon har lite problem. Hon ar sakert en underbart gulligt tjej som ar vard att alska, men forst sa maste hon nog alldeles sjalv inse och acceptera att hon beter sig fel, och tom elakt. Hon maste losa det sjalv. Du kan inte hjalpa henne.
Sa, *funderar* lat henne vara ett tag. Hon kommer att hora av sig, florta med dig, forsoka forfora dig...saga saker som "jag alskar dig" bla bla bla. Forsok att inte ga i den fallan. Det handlar aterigen om att hon vill kanna sig atradd, hon vill veta att hon kan hmmm..."linda dig runt lillfingret". Att du komemr nar hon kallar. En "maktkick".
Gor nagot av ditt liv. Du ar inte gammal an och det ar inte hon heller. Om hon gor nagot at sitt liv, loser sina problem forst och om du gor nagot med ditt liv och se till att du har lite fastare mark under fotterna sa kommer ni att ha ett mycket, mycket battre utgangslage om det nu blir sa att ni ses nagongang i framtiden.
Forhallanden kan funka oavsett alder, hurfarg, religion, tidigare "synder" och forhallanden osv osv. Men det funkar inte om man inte ar arlig mot sig sjalv och mot sin partner. Hon ar inte arlig mot dig. Sa ser jag som tjej det.
*kram*
Det var ungefär som jag trodde då... i det där läget tycker jag att du ska ta det lugnt. Om du verkligen, verkligen älskar henne så hjälper det inte att omedelbums köpa villa, bil, hund och gå till kyrkan, snarare tvärtom. Det är bra att ni talar om det, men du kan endast visa dig som en trygg och stabil person (hon behöver det) genom att visa det, inte genom att tala om det. Och det intrycket kan bara tiden och dina handlingar utvisa. Att ni redan grälar kan man tolka på två sätt... antingen är det början på hur det sen kommer att vara eller så är det hennes (din?) tillfälliga(?) osäkerhet som poppar upp.
Även om hon inte låg med sitt gamla strul, så är det inte bra. Endera var det en ren provokation gentemot dig, eller så behöver hon en karl som tar tag i henne i tid eller otid och styr henne... vill du ha det så? Med risk att låta som en rabiat cyniker så tycker jag ändå att det är verkligen läge att du funderar kring hela situationen och att ni båda inser att det tar tid att (betydligt längre än 2 mån) att verkligen känna varandra tillräckligt för en riktigt djup relation. Att ha som "mål" med kyrka, bil e.t.c... är lite fel inställning till förhållanden.
Anledningen till att jag är lite negativ i mina inlägg här är att jag själv varit i liknande situationer och det är oftast bättre med ett rakt språk utan krussiduller, svart eller vitt inte mittemellan. Det sista förhållandet behöver är att man är varandras psykologer ;)
Men OK, jag är inte du så du gör ju vad du vill, naturligtvis.
Men jag håller nog med annesophie här ovan för övrigt ;)
Ska jag vara rå så tycker jag hennes handlande tyder på att HON inte är mogen för dig, trots att du är mogen vid 20 år (många är mogna då, tro det eller ej).
Skulle jag vara lite mer rå så tror jag att hennes sätt att bjuda hem sitt ex som gjort henne så illa så är hon inte mogen för ett fast förhållande som gör att hon mår bra utan hon VILL plågas och må dåligt.
Dubbeltydigt som attan!
Men hon har rätt i en sak, du verkar en kanonkille som kommer att göra nån flicka otroligt lycklig... även om det inte blir denna kvinna.
*kramar* :f
Du har mina sympatier Compusa!
Det finns många kloka här på wF :)
Det finns inte mycket att tillägga efter annesophies och PeWs inlägg, jag vill bara stryka under ett par saker.
Inget du säger kan påverka situationen i ett sådant här läge.
Problemet när man älskar någon är att kunna låta bli att kämpa när tankarna dygnet runt mal och värker i hela kroppen.
Det är lite svårt att förstå hennes beteende utgående från vad du berättar, det finns så stort utrymme för spekulationer.
- Hon agerar utifrån sina känslor för dig.
- Hon har använt dig till att känna sig attraherad och eftertraktad.
- Hon har utnyttjat dig i helt andra syften, för att få fart på sitt ex. t.ex.
- Hon har blivit uppriktigt skrämd av sina känslor för dig.
......
Listan går att gör lång men det känns lite fel att försöka analysera det i detalj för som situationen gestaltat sig så kan du bara avvakta, ganska snart kommer du att att få tillräcklig distans eller tillräckligt med signaler från henne som gör att du kan bilda dig en uppfattning.
Att försöka upprätthålla ett vänskapligt förhållande när man älskar någon är bland det värsta man kan ge sig in i. Jag tror enda sättet är att minimera de vänskapliga kontakterna tills man klarar att hantera sina känslor. Det är fruktansvärt lätt att bli svartsjuk och nästan besatt av att era vägar måste korsas ofta för att hon, i din värld, hela tiden skall tänka på hur du lider.
I förhållanden som pågått i många år och där parterna är överens om att bryta upp, kan ett vänskapsförhållande fungera alldeles utmärkt. Men jag har svårt att se samma parallell här, när ena parten stänger den andra ute och man är störtförälskad då fungerar nog inte tankarna på vänskapsbasis.
Hur vi än försöker ge dig goda råd och hjälpa dig tolka det som sker och skett så måste du snabbt försöka få tillräcklig distans så du kan börja dra egna slutsatser. Så länge dina tankar bara kretsar kring smärtan och möjligheten att försöka lappa ihop det igen så fungerar inte hjärnan som den bör ;)
